AP-snack & babbeltråd

Jag tänker också på en trea. Absolut inte nu men i framtiden . Att ha två barn är grymt jobbigt när det är jobbigt och i många fall vill jag helst ta in på ett hotell och "glömma" mobiltelefonen hemma men när jag sen ser dom tillsammans och allt flyter... Ja, då kan jag med värme tänka mig en trea . Vi hade ju planer på fyra men vi närmare eftertanke så skulle jag nog inte fixa det. Haha, jag kanske måste ta och läsa igenom alla mina tusentals inlägg "from hell" i den här tråden, då skulle nog tanken på en trea vara som bortblåst

Jag känner lite att tre barn kan man skaffa om hemmet och barnen är lite av ens intresse så att säga. Men jag har lite svårt att se hur jag ska kunna lägga 8-12h på träning i veckan, maken ska ha sina veckor och helger till sitt och ha tid för tre barn utöver jobb. Nej, jag är nog för ego för att skaffa en trea, eller iaf borde jag inse det. Nu är jag ju inte den som inser sånt så jag kan nog sitta gravid om 4år igen sisådär Ja, orealstisk kan jag verkligen vara om jag vill hehe.  

Jag skulle vilja ha en trea. Min man är rädd för att han inte skulle orka. Han vill inte ha barn efter fyrtio, och han fyller trettionio i år. Och jag blir jätteledsen när jag tänker på att det är sista gången jag får uppleva detta... Det har ju funkat så otroligt bra, allting, för oss. Men å andra sidan kanske det blir en till väldigt missnöjd bebis. Plus att det skrämmer mig lite att hon kom för tidigt; att ligga på neo var inte roligt.

Från uppvak till lunch var dagen ett litet helvete här hemma. Alla var sura på alla på något underligt sätt. Då ifrågasatte jag nästan på allvar varför jag alls skaffat barn.

Men sen under em var allt frid och fröjd. Besök av grannflickan på nio år gav mig andrum att komma ikapp med hushållet, barnen var glada och lekte med varandra. Otroligt i mina ögon att en nioåring gillar att leka med en treåring och en nästan ettåring, men roligt hade de!

Så jo, drömmen om en trea är levande här också. Någon gång i en vag framtid. Eller möjligtvis familjehem. Möjligtvis...

Så har jag aldrig tänkt  Att barnen måste vara ens intresse om man ska ha fler än två. Men det kanske är så....Då kanske vi ska skippa hela grejen.....för så galen i barn och hem är jag inte hehehe

Men vilken ålder det funkar bra? Tja, när de får egna kompisar tänker jag. Min stora är i den åldern. Han går hem till andra barn, när de är hemma hos oss leker de bra osv. Det finns liksom tid för lite andrum då. Lillebror leker med dem också, och av någon konstig anledning är konflikterna mellan storebror och lillebror minimala när de har kompisar här.  Vi har en del lite äldre barn i grannskapet, de tycker av någon anledning det är kul med vår yngsta  Mina barn är 4 respektive 1,5.

Det är också lättare då de vill och kan sova över hos andra, t ex hos mormor. Så man får lite tid över. Men jag vet inte. 

Jag skulle så gärna vilja ha en dotter. Helt ärligt så är det lite av den anledningen jag vill ha en trea. 

Det är nog mer jag som tänker så. Har bara svårt att se mig att jag sticker iväg efter jobb och kommer hem efter nattning...maken tar hand om tre ungar. Jag tänker att då blir det viktigare att vara två föräldrar och knappt då räcker man till, alltså egentid (hemska ord men du fattar) blir än mindre. För en period, när de blir större är det kanske inte jobbigare. Jag tycker det var en sjukt stor förändring att få två, mycket större än jag trodde. Att få en var inte lika omvälvande, vi delade bra på honom men dela på två är tyngre helt enkelt. 

SEn kan jag vilja ha en till, inte för jag nödvändigtvis vill ha en dotter men ett barn till. Känner det jättestarkt inom mig att det ska vara tre men jag försöker vara realistisk med vem vi är i vår familj. Att få en tjej nu är ju dessutom typ 20% chans (har fått två pojkar med samma man) vilket blir dålig odds för mig

Vi har faktiskt storebror hos farmor/farfar nu. Han vill så gärna vara där och sova över och det är helt underbart. Tror det är en winwin för alla här. Självklart analyserar jag varför han så gäran vill vara där och inte åka men jag ska strunta i det. Är lite småtufft hos oss nu och då är det väl bara bra att han finner ro nånstans och att det finns flera trygga vuxna kring honom.     

Min svägerska väntar sin trea vilken dag som helst o jag är inte det minsta avundsjuk. Mest tror jag att det beror på att jag aldrig tänkt annat än två barn, hade jag sett mig med tre så hade det säkert blivit tre, men nu var jag så lycklig när lilla kom o vi liksom var färdiga.

Sen kan jag också sakna min dotter (trodde att vi skulle få två tjejer, fick två killar), men det är mer i huvudet liksom. Och ja, jag fattar precis vad du menar m att man måste ha barnen o hemmet som intresse om man har fler barn, Chokladkaffe. Lite så tänker jag också :) Iaf om man ska vara en bra o lite närmare förälder. Och jag längtar för mycket tillbaka t jobb o "karriär", träning o att bara sitta o läsa en bok...

För mig var den absolut största förändringen i livet mitt första barn. Från inget barn till ett barn var en chock för mig, medans från ett barn till två var lätt som en plätt. 

När jag fick min första son befann jag mig i chocktillstånd och förlossningsdepression i ett år! Och jag hade slängar av ångest och panik till hans andra födelsedag. Jag hade svårt att börja älska honom i början, jag mådde pyton och allt var väldigt kaotiskt inom mig.

När tvåan kom kändes allt så självklart, som att han funnits med oss hela livet. Det är klart att vi hade jobbiga stunder med två barn, men de problemen kändes som en fjärt i rymden i jämförelse med hur det var med första. Det är därför jag inte är så "rädd" för att skaffa en trea. Det känns som att det kommer bli ännu lättare, trots att barn och hem inte är mitt största intresse i livet....

Och jag känner mig själv så pass väl att jag en dag, när barnen är en sisådär 10-12 år gamla och man kan slappna av med sitt eget och få lite egentid, de är helt självgående osv, kommer jag ångra att jag inte skaffade en till. 

Småbarnstiden är tuff. Men den går över snabbt inbillar jag mig  

Här hemma har det varit en hel del syskonprat på sistone, men vi pratar ju om att gå från ett barn till två barn. Det har känts ganska självklart att vi ska ha minst två så än så länge är det ju bara att köra, men vi tror väl att även tre hade varit kul :) Tar ett barn i taget i alla fall, man kanske ångrar sig under tiden :p

Jag känner nog inte alls att små barn är intresset, tvärt om är jag inte så pepp på småttingar överhuvudtaget. Däremot känner jag att belöningen kommer sedan, när de är lite äldre och vi kan prata lite "djupare". Tonårstiden känns just nu (när den är långt bort hihi) som jättespännande!

Jag tänker mig också att jag vill "ge" mina barn lite syskon. Inte för att jag har lidit av att vara ensambarn men för att vi är en ganska liten familj i övrigt (på min sida i alla fall) och det känns viktigt att de har några att vända sig till sedan när jag och maken blir vimsiga och trötta i kroppen :) 

Tycker det är intressant att höra hur ni andra tänker kring syskon. Jag är ena dagen som Alexe, längtar tillbaka till att vara själv medan jag andra dagen kan tänka som msKitten att det går snabbt över, tre har man glädje av resten av livet så bara att köra  Vi tänkte ta en funderare 2015, då är de 4 och 6, jag är 36 och tiden börjar gå iväg från mig iaf. Om jag saknar bebistiden på riktigt då så ska vi överväga har vi sagt