Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
Nu kanske jag neggar lite över det här men vi har en lite tuff period med kidsen och tillvaron över huvudtaget. Jag och maken mår inte bra av att inte delat på föräldraledigheten hur vi än vänder och vrider på det. Hursom, ni som säger att ni ser det längre perpspektivet med trean, hur tänker ni då? Jag tycker inte allt blir enkelt för barnet fyller 1år. Vi kämpar t ex fortfarande med storebrors krävande läggning, vi har hållt på 30min-2h per kväll i hela hans liv och jag ser inget slut på det. Med tre blir det ju tre barn som ska läggas, vem vet hur trean blir. Lätt som lillebror eller svår som storebror. Som en kompis till mig sa, hon har tre barn ibland då hon passar sin systers 5-åring plus sina egna 3 och 1åirng. Det är lättare med en femåring men det är ändå tre barn. Så tänker jag också, hur jag än vänder och virder på det blir det tre ungar och nej, våra barn har inte blivit lätta för de fyllt ett eller två eller ens tre år.
Chokladkaffe: längre perspektiv är väl skolålder, tonår o så småningom vuxna. Men jag är med dig - skulle inte orka en till. Iaf inte inom överskådlig framtid eller alls om jag får välja. Vår stora är visserligen bara snart 2,5 men lättare kan jag inte heller tycka att han är. Jo, såtillvida att han är roligare, mer kommunicerbar o att vi känner o kan förekomma honom bättre. Men han är fortfarande i princip lika tids- och energikrävande.
Vill du berätta om ert ickedelande av ledigheten? Här har vi ju nu varit hemma tillsammans i snart 10 mån (sen lilla kom), men även om sambon gör sitt innebär det tyvärr inte att han gör hälften. Och 10 månader känns som inget jämfört med de 4 år jag nog kommer att vara hemma. Funderar mkt över om mina besvärligheter med att ha fått barn kanske många gånger bottnar i att jag fått dem med en man som inte riktigt är på samma spår som jag. Ganska ofta, och gärna i stressiga o trängda lägen, känns det som att jag har tre personer att ansvara för, snarare än att vi är två vuxna som ansvarar för två barn.
Chokladkaffe: Jag har absolut längre perspektiv än att barnen ska bli ett år. Jag tänker mer att de mer och mer kommer att ha egna kompisar, egna intressen och göra sådant som inte ständigt kräver min fysiska närhet. Sedan vill jag gärna ge dem möjligheten att ha fler än ett syskon när de blir äldre - även om syskon absolut inte är någon garanti för en bra relation. Men jag vill som sagt ge dem möjligheten
Vi delade inte denna ledigheten eftersom maken som 31-åring påbörjade en 5.5år lång utbildning och vill bli klar med den. Hade jag sagt han fått ta halva hade han gjort det men han bad inte om det, jag sa jag kan tänka mig vara hemma hela eftersom jag såg det som en möjlighet att få vara med mina barn. Han ville inte hoppa av skolan eftersom det då skulle förlänga hela tiden samt att det är en rätt krävande utbildning. han har också tidigare sämre erfarenheter av misslyckade studier så när allting började bra, han hittade kompisar att plugga med och har klarat allt under rätt stor press, funkar ju inte med omtentor och sånt nu önskade han få fortsätta helt enkelt. Jag själv har inget emot att han pluggar, vi kan leva på mina pengar, inget som bekymrar mig så men samtidigt är det ändå ett projekt som jag också uppskattar om det blir klart nån gång. Med storebror delade vi lika på månaden men då slogs vi båda om att få vara hemma från jobb 
Jag kanske också skaffar en trea, inte osagt men jag är lite rädd eftersom jag upplever det som jobbigt. Tror det handlar mycket om en själv och jag verkar vara en som tycker det är jobbigt med småbarn. Med tre större blir det ändå att de säkert vill ha nån aktivitet, kanske behöver skjuts nånstans. Med två barn kan jag skjutsa en till träning exempelvis, träna samtidigt under tiden medan pappa är hemma eller på nåt annat med den andra. Med tre får man ju vara hemma alternativt titta på med det tredje barnet. Det blir liksom en för mycket på nåt sätt. Hade jag själv inte haft träning som hobby utan gillat att pilla hemma, göra scrapbooks, gå i skog med hund, sy eller vad man kan tänkas gilla hade jag nog inte tvekat. Då är det lättare att göra det samtidgt med barn alternativt ta en stund när de lagt sig och pillat med sitt. Men jag är inte sugen på att träna efter läggning även om jag gör det ibland även nu. Så tveksamheten till tre handlar helt enkelt om tid. Jag kan också känna att visst det är okej att leva ekonomiskt som vi gör nu men en dag kanske jag också vill ha ett hus och göra nån resa förutom till våra föräldrar. Man är olika som förälder helt enkelt och det var där det jag menade när jag sa att barnen i min värld får vara lite av ens hobby för det ska funka bra.
Nu kanske jag neggar lite över det här men vi har en lite tuff period med kidsen och tillvaron över huvudtaget. Jag och maken mår inte bra av att inte delat på föräldraledigheten hur vi än vänder och vrider på det. Hursom, ni som säger att ni ser det längre perpspektivet med trean, hur tänker ni då? Jag tycker inte allt blir enkelt för barnet fyller 1år. Vi kämpar t ex fortfarande med storebrors krävande läggning, vi har hållt på 30min-2h per kväll i hela hans liv och jag ser inget slut på det. Med tre blir det ju tre barn som ska läggas, vem vet hur trean blir. Lätt som lillebror eller svår som storebror. Som en kompis till mig sa, hon har tre barn ibland då hon passar sin systers 5-åring plus sina egna 3 och 1åirng. Det är lättare med en femåring men det är ändå tre barn. Så tänker jag också, hur jag än vänder och virder på det blir det tre ungar och nej, våra barn har inte blivit lätta för de fyllt ett eller två eller ens tre år.
Åh, jag längtar tills de blir 4 då :)
Chokladkaffe: ah, förstår med ledigheten. Men sliter ändå att en tar allt även om man är överens tänker (och tycker) jag.
Jag vet inte om jag t ycker det är åldern som är hela det jobbiga eller vad man ska säga. Vi har en lillebror som äter och sover och inte är lika aktiv som storebror. Man kan ha honom på en gårdsplan, en filt eller nåt annat utan att han springer till skogs. Bara de grejerna gör honom mycket enklare. Storebror är en annan femma oavsett ålder. Sen blir han klart lättare med åldern. Särskilt nu med blöjfriheten och att han kan vänta på mat nån timme...det gör ju saker enklare, inte så mycket planering.
Hur tänker du Alexe, vara hemma 4 år? Hur blir det så länge? Problemet är väl egentligen att jag ville vara nån jag inte var...jag ville vara typen som trivdes hemma men jag gjorde inte det. Jag ville vara typen med två barn hemma utan dagis...jag var inte det. Samtidigt nu när jag tänker att det är tre veckor kvar innan jobbet börjar blir det vemodigt...klart jag bara minns de fina stunderna vi hade. Å andra sidan, det var då, att dra en höst hemma igen funkar ju inte, inte ens i fantasin.
Chokladkaffe: har nu varit hemma i snart 2,5 år (mars 2010 när Elias föddes), vill inte att Hannes ska behöva börja dagis före 2 år. Han är nu 9 månader. Så det blir typ 4 år sammanlagt.
Min resa har dock gått åt motsatt håll. Jag hade alls ingen koll på barn innan jag fick dem, tänkte att jag lätt skulle kunna fortsätta jobba o att de liksom bara skulle hänga på... Så fick värsta chocken när jag insåg hur mkt tid o kraft små barn faktiskt tar. Sen har jag lagt jobbet på hyllan, bestämt mig för att jag vill dela mina barns första år och håller långsamt på att lära mig att uppskatta det. Går bättre vissa dagar o mkt sämre andra. Men precis som du säger så kommer jag nog inte heller att sakna kon fullt ut förrän den är ute ur båset o det är dags för dagis o jobb. Tyvärr är man väl så funtad att det här med nuet är svårt. Lättare att längta fram eller tillbaka.
Alexe: Såklart att det är så att vissa dagar är bättre än andra. Vad bra det låter att du lär dig uppskatta att vara hemma. Jag antar att du är övertygad om att det är det som är viktigt också, då blir det ju lite lättare att ta de sämre dagarna. Det är klart det är svårt att njuta av allt när man är i det. Är det en jobbig dag kan det ju hjälpa att sätta det i perspektiv att nåt annat inte vore roligare alltid eller att vissa dagar är sådana. Men njuta av jobbiga dagar, vem gör det?
Jag kan känna att 2.5 år vore bra, att maken var hemma ett år till med lillen innan dagis. Om vi gjort så hade vi dock inte haft några dagar kvar och det vill jag ha. Vill kunna vara hemma 6-8v på sommaren och sen jullov och nån vecka på våren och hösten. Jobba 80%. Maken behöver föräldraledigt för att kunna vara ledig på sommaren från sitt jobb. Men ändå, det är rätt tidigt med 1.5år måste jag säga. Tror inte han far illa av att vara där redan i höst men jag hade gärna haft ett år till. Dock inte till priset av att vi inte kan vara lediga resten av deras tidiga år.