AP-snack & babbeltråd

Jag var tvungen att gå tillbaka till era beskrivningar av fyraåringar. Mhm, fick lite bekräftelse där ja... Min stora är snart tre år och åtta månader. Det börjar vara en annan slags strider här hemma, mer egoistiskt beteende, mer motargumentation på en högre nivå än tidigare. Eller att hon inte bryr sig alls om tillsägelser. Inte helt lätt alla gånger, men kul att era fyraåringsbeskrivningar stämde så väl in. Hon börjar dessutom bli självständig, går själv till gårdens lekplats, och när vi var på Backafestivalen nyligen (Sveriges barnvänligaste festival skulle jag tro), vågade jag släppa henne utan uppsyn under flera timmar sammantaget.

Hur har ni det förresten med kladd? Jag är väl ganska liberal, eller har tvingats bli, då stora alltid varit en riktig kladdare. Men en källa till konflikt är det onekligen att hon kladdar ner sig extremt varje gång vi äter, och inte kan sitta kvar på sin plats utan ska komma till mig med kladdet, eller runt om i huset och helt obetänkligt ta med sina kladdiga händer både här och var. Jag undrar när hon ska internalisera känslan av renlighet.

Lillebror blev ett år idag. Går vilken dag som helst. Ammar friskt. Har rejält humör när han inte får som han vill, men är glad för det mesta i övrigt. De börjar kunna leka ihop mer nu, och han är dessutom av den typen som gärna pillar med sitt för sig själv långa stunder. Detta till skillnad mot stora som aldrig lämnat mig längre än några meter. En amatörmässig teori är att han tar igen den högre graden av självständighet genom flera amningsuppvak varje natt, till skillnad från stora då som sov hela nätter från tio mån.

På det hela taget har vi det så fint ihop, och det är med blandade känslor jag tänker på att förskoleterminen snart börjar igen. Härligt med långt sommarlov!

Oj, jag gruvar nog lite inför detta med fyra år känner jag... Dottern är ju redan väldigt mycket på det sätt ni beskriver så om hon, när hon närmar sig fyra år, ska lägga in ytterligare en högre växel... Ja, det blir minst sagt en utmaning . Här hemma njuter vi av ledigheten tillsammans. Har dessutom tre veckor kvar innan maken börjar jobba (på sitt nya jobb i nygammal stad). Flyttat alla grejer har vi gjort men nu hänger vi kvar i Stockholmsområdet i sommarstugan då vi inte får lgh förrän 1 september. Ska bo två veckor hos mina föräldrar. Känns tungt! Känner att vi har det jobbigt där hemma. Dottern är van vid raka och ärliga besked hemifrån och då dom inte kan säga varken helhjärtade ja eller helhjärtade nej så blir det jobbigt. Hon blir förvirrad av deras bemöta den då de hellre undviker att svara henne, hittar på konstiga avledningar som är helt irrelevanta i sammanhanget och detta gör att hon blir förvirrad. Hon står länge på sig och kan ofta säga "mormor/morfar jag frågade dig en sak!" , vilket gör mig glad att hon inte ger sig. Men jag vill inte att hon ska känna sig ivägen. Känner nu i skrivandets stund att jag återigen måste prata med dem om det. Har gjort det flera gånger tidigare men det verkar inte riktigt landa. Sedan är min pappa väldigt svår att ta upp sådana här saker med... Han tar det oerhört personligt och går direkt till motattack vilket gör att jag inte riktigt orkar. Det spelar liksom ingen roll om jag väljer att ta upp det i skarpt läge eller i en helt annan situation. Ja, skönt är iaf att vi, efter flytten, inte kommer att behöva bo tillsammans med dem längre. Då kan vi istället umgås när vi verkligen känner för det och i lite mindre doser.

Me like coffee: Vad skönt ändå att flytten är på g och ni snart är i ett annat läge, bättre läge för din del som jag fattat det. Din dotters kommentar till morföräldrarna är ju klockren Kanske hon reder upp det där själv? Jag märker att storebror här iaf hänger med på alla olika sätt att vara som de tre familjer han vistas i innebär. Svärfars smågnäll med kärlek i rösten. Mormors omhuldande och ständiga avledande till allt vad vi är här hemma. 

Här är vi också lediga och nån form av lugn har infunnit sig. Jag var rätt under isen innan semestern men det har rett upp sig lite kan man säga. Känns skönt med gemensam ledighet och jag ser även framemot att få börja jobba Tror vår familj kommer att må bra av det.   

Me like coffee: bara att räkna ner dagarna tills ni är i ert eget igen. Håller tummarna för att flytten blir så bra som ni tänkt.

Här påbörjar vi sambons sista hemmavecka efter 10 månader tillsammans. Kommer att bli en omställning o just idag känner jag också för att börja jobba :) Men går kanske över.

Mest är jag nere för att det i förra veckan kom ut ett hus i mina föräldrars by (dit vi vill flytta o där det inte är så många hus t salu) o sen visade det sig att det alls inte var nåt bra hus. Och samtidigt köpte jag en efterlängtad Croozer (cykelkärra/vagn) för att bli mer mobil m båda barnen i höst. Och så visar det sig att den inte går in i källaren. Skulle såklart mätt innan, men... Irriterande.

En fundering:
Hur gör ni när ni tänker väldigt olika om barn och "uppfostran" mot hur er partner tänker?
Säg att en vill att barnet ska sova i egen säng och den andra att barnet ska få samsova, eller en tycker det är viktigt att barnet får själv avgöra när det är mätt och den andre att det är viktigt att lära sig att äta allt man lagt på tallriken... osv?

Blir det som den ena vill eller som den andra vill? En kompromiss? Håller ni enad front även om det betyder att slåss för nått ni inte tror på, eller ser barnen era olikheter?

nyfiken...

Jo, vi kommer helt säkert att räkna dagarna . Men det ska nog funka. Ska dock fira ordentligt när vi får tillträde till vårt eget ställe! . Jag tror nog, som du säger Chokladkaffe, att hon reder upp det rätt bra. Samtidigt så känner jag att det finns en risk att hon verkligen känner sig i vägen och att hon är besvärlig. Dom kan verkligen inte säga nej... Inte undra på att jag har fått kämpa med att sätta mina egna gränser . Men det blir skönt att få en annan relation då vi inte längre behöver leva och bo ihop när vi träffas...

Alexe: Tråkigt med huset! Förstår verkligen besvikelsen då man så gärna vill att det ska vara det perfekta huset.

Lilaemma: vi litar på att barnen fattar att vi är olika. Jag säger som jag tycker, sambon som han tycker, den som för tillfället är närmast barnet får bestämma, men inte alltför sällan kör vi över varandra o ändrar den andres beslut. I småsaker som juice el mjölk iaf. I större beslut som dagisstart (som egentligen är det enda sånt vi varit oense om) bestämmer jag eftersom det är jag som tar 4 år hemma med barnen o det är mig besluten påverkar mest.

Hej!

Jag har smygläst lite i tråden till och från sen min dotter föddes i september förra året, men inte känt något behov av att ge mig tillkänna tidigare.

Min dotter är nu 11 månader och det är mycket jag funderar på när det gäller mitt och hennes pappas bemötande av henne. Vi upplever henne som ganska krävande (enbart i jämförelse med de andra barn i samma ålder som vi känner, vi har inte så stor erfarenhet av små barn i övrigt) och alldeles för ofta missnöjd.

Någonting som oroar mig är att hon alltid börjar "larma" med full styrka när hon är missnöjd. Betyder det att vi inte varit tillräckligt snabba med att svara på hennes signaler tidigare så att hon känner att hon måste gå ut så hårt? Vi tror absolut inte på att inte uppmärksamma henne utan har haft som ambition att alltid svara på hennes signaler så fort vi kan, men vi kanske har misslyckats?

Jag undrar också vad som är realistiskt och hur jag ska kunna få vardagen att fungera utan att göra hennes ledsen och orolig? Hon vill tex alltid bli buren av mig och blir väldigt upprörd annars.
Ett exempel är på morgonen när vi går upp och jag måste tvätta mitt ansikte med vatten då jag har problem med eksem. Detta kan jag inte göra med henne i bärselen, så jag sätter henne i matstolen inne på toaletten jämte mig. Hon blir då helt hysterisk och jag försöker givetvis att lugna henne genom att prata under tiden. Samma sak är det när jag ska göra hennes välling eller under andra tillfällen då jag helt enkelt inte kan ha henne i selen.

Hon tycker att det är okej att sitta i vagnen ibland, men så fort hon blir ledsen tar vi upp henne i selen.

Är detta ett vanligt problem och hur hade ni isf tacklat det? Jag vill ju att hon ska känna att vi finns där för henne om det är någonting, samtidigt som det tyvärr finns tillfällen då jag måste sätta henne ifrån mig.

Ursäkta om inlägget blev lite rörigt, skriver med en vild bebis i knät.

Kram på er!