Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
Velvet: Jag känner så igen mig i dina tankar. Man vill ju helst finnas där för sitt barn 100 gånger av 100. Sen får man två barn och då lägger man det på hyllan (om inte innan). Inte så att jag har börjat ignorera mina barn och deras behov - verkligen inte - men jag har nog blivit bättre på att se en helhetsbild av min lyhördhet inför deras behov och viljor. Men jag faller fortfarande ofta i att peta i enskilda situationer men strävar efter att försöka se den stora bilden i sammanhanget. I vissa situationer så kan man ju faktiskt behöva göra något fast barnet blir frustrerad (händer ju lite oftare när man har två barn då det lätt uppstår situationer då man behöver prioritera den ena framför den andra) och om man i det stora hela är en lyhörd förälder så spelar ju inte just denna stund speciellt stor roll. Däremot ser jag en fara i att avfärda barnet och dess frustration för egna behov alltför ofta när de är så små för då behöver de en så mycket - men den faran känner jag verkligen inte för folk som hänger i denna tråd . Och OM man kan hitta en väg där barnet slipper bli ledsen och man kan göra det man behöver - i ditt fall tvätta ansiktet - så är ju det guld. Funkar det med sele på ryggen för er så är ju det den lösning som skulle tilltala mig allra mest. Men jag skulle heller inte vara främmande för att tvätta mitt ansikte även om barnet blir frustrerat men om det är varje gång så skulle jag nog försöka hitta en annan strategi där bådas känslor och behov tas i beaktning
Jag tycker det går rätt bra att känna inom sig vad barnet förmedlar, när det är okej att finnas där verbalt som du säger eller vad som kräver direkt uppmärksamhet. Jag brukar tänka att jag ska förmedla till barnet att det har ett värde, att det förtjänar att uppmärksammas när det behöver, att det ska känna sig viktigt. När jag tänker så blir det inte alltför svårt. Dessutom är det skillnad på barn i olika åldrar. Dock finns det vissa grejer jag alltid är snabb på, exempelvis nattetid eftersom jag tror är mörkret är skrämmande för dem oavsett ålder. Men sätta ner en klängig 18-månaders som skriker för jag behöver hacka upp nåt till middagen medan jag tröstande bekräftar honom på golvet "ja du är ledsen nu, vill vara uppe hos mamma". Det kan liksom inte vara fel tänker jag...
Hejsan! Jag har en fråga till er. Jag har en dotter på fem år och är gravid i vecka 18. Dottern sover med oss i sängen och när bebisen kommer lär vi sova tillsammans allihopa. Vi har stor säng, så det ser jag inte som något problem.
Men min fråga är. Ni som har barn som själva fått välja egen säng/eget rum, när har dom valt det?
Min dotter har inga planer alls på att börja sova i sitt rum, och det förstår jag eftersom jag och hennes pappa är skilda och vi bara har hälften av alla nätter tillsammans så är det ett bra sätt att komma ifatt närhetsmässigt 
Jag är bara nyfiken 
Hejsan! Jag har en fråga till er. Jag har en dotter på fem år och är gravid i vecka 18. Dottern sover med oss i sängen och när bebisen kommer lär vi sova tillsammans allihopa. Vi har stor säng, så det ser jag inte som något problem.
Men min fråga är. Ni som har barn som själva fått välja egen säng/eget rum, när har dom valt det?
Min dotter har inga planer alls på att börja sova i sitt rum, och det förstår jag eftersom jag och hennes pappa är skilda och vi bara har hälften av alla nätter tillsammans så är det ett bra sätt att komma ifatt närhetsmässigt Jag är bara nyfiken
. Just nu sover han oss oss från kväll till morgon. För ett tag sedan skulle han absolut somna i egen säng i eget rum. Han är 4,5. Vi tar det som det kommer. Har ju gott om plats .
Min stora är tre år och åtta månader, och det finns inga som helst tendenser till att vilja sova i eget rum. Tror det kommer att dröja länge till, men vem vet. Plötsligt händer det, antar jag!
Vår 3.5-åring sover i eget rum. Vi lägger honom där, han vill sova där alltså. Sen går det i perioder om han kommer in till oss, nån av oss lägger sig hos honom eller han sover själv hela natten. Vi har aldrig gjort en grej av det eller på nåt sätt skyndat på det hela men nu för nån månader sedan valde han sitt rum framför jättesängen med oss andra i....då och då. Det kommer när det kommer.
Skulle vilja ha lite tips och råd. Samma 3.5-åring som ovan. Han har nyligen börjat göra sig omöjlig, jag orkar inte riktigt omförmulera mig korrekt, säkert vi vuxna som är trotsiga om man ska vara korrekt. Hursom, han testar gränser på ett sätt han inte gjort tidigare. Det är lite som att allt ska testas när vi säger ifrån. Idag var det sparka mig vid sänggåendet. Han ställde sig och kissade i lego-lådan. Han är på lillebror fysiskt. Det är lite som inget hjälper, säger vi ifrån skrattar han mest. Påminn mig bara lite, uppdatera mig. Hur ska man bemöta detta? Lär väl hända mycket inom honom men jag tappar ofta bort mig själv då jag kan bli väldigt provocerad vilket blir föga konstruktivt.
Okej, ni kanske har lite bra boktips iaf. Jag känner mig så vilsen i storebrors gränstestningar att jag behöver läsa för att få lite andra perspektiv på det hela. Maken fastnar i det här med gränssättningar men jag vet inte...jag får ju för mig det finns andra lösningsalternativ än att visa på sin makt. Så har ni något bra boktips att komma med så kom med dem
Jag har inga tips, inte ens boktips :( Känner mig lika maktlös som du även om vi ännu bara hunnit t 2,5-årstestandet. Blir vansinnig minst en gång om dan när stora slår/knuffar/biter/sparkar lilla... Så inväntar hoppfullt andra mer rutinerade föräldrars idéer.
Ja, det är inte lätt att komma med tips och råd... Men hur har det sett ut hos er då? Har beteendet kommit plötsligt eller har han hållit på så här länge? Hur har ni bemött honom hittills när han agerar så? Jag tänker lite mer i banorna vad det är som får honom att agera så än vad man bör göra åt det när han redan gör det. Sen så behöver det ju inte ligga något stort bakom men då har man ju iaf funderat på det. Jag kan till viss del känna igen det du beskriver då dottern mer och mer väljer att gå in i konflikt med mig för att liksom kolla läget och antagligen lära sig lite om konflikthantering. Däremot blir hon inte fysisk utan hon gör det verbalt i största utsträckning. Du skriver att han ska testa allt när ni säger ifrån. Kan det vara så att ni ger honom för lite inflytande och självbestämmanderätt? OBS, jag bara spånar och vill absolut inte skuldbelägga! Kanske försöker han hitta vägar där han kan få bestämma lite mer själv? Eller så försöker han lära sig hur man kan hantera konflikter och stöter och blöter på er för att få se er hantera konflikter och på så vis lära sig. Detta tänker jag på mer och mer att dottern på något sätt "iscensätter" konflikter som hon sedan studerar hur jag hanterar för att själv ta med sig i sin konflikthantering. Det är jätte nyttigt för mig att tänka på då jag blir lite mer medveten om mitt eget agerande mitt under vår konflikt Annars tror jag på att andas och bara hinna tänka tanken på om det som händer är hela världen. Det funkar ju självklart inte om han slår lillebror eller sparkar dig men det funkar ju när han kissar i leksakslådan (som för övrigt är något som absolut skulle sätta mig ur spel och få mig att se rött!). Det blir ju lätt att när de väl sätter igång med sämre beteenden att det sedan eskalerar eftersom vi ofta är så snabba på att reagera på dessa beteenden. Oj, jag vet inte om jag skrev nåt vettigt. Och som vanligt från mobilen så styckeindelning får ni klara er utan