Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
Jag tänker mycket likt ViväntarLois, att det inte är bebistiden jag tänker på när jag vill ha en trea utan mina tankar är mer långsiktiga än så. Dessutom känner jag också att jag vill ge mina barn ytterligare ett syskon. För oss var första barnet "a piece of cake". Det kändes inte så stor förändring och jag fullkomligen älskade spädbarnstiden med henne. Med tvåa blev det jobbigare, kanske inte just att de var två utan mer att jag verkligen inte mådde bra just då och jag var väldigt ensam och kände mig väldigt låst. Nu när vårt liv är på väg att förändras, med flytt och nytt jobb för maken så kommer mitt sociala liv att bli mycket trevligare. Dessutom går maken från att ha en timme och en kvart enkel väg i restid till att ha fem minuters promenad till jobbet, vilket kommer att ge oss så mycket mer kvalitetstid. Så en trea faktiskt som att det kommer att bli mycket lättare. Dock verkar jag bara föda närhetstörstande sociala apungar som vägrar sova utan kroppskontakt samt hatar att åka bil och det har verkligen varit tyngre med tvåan. Med ettan var det ju inga problem att sova nära dag som natt, strunta i att åka bil och bära, bära, bära dygnet runt. Med tvåan har det varit kämpigare att få ihop det även om jag faktiskt har lyckats rätt bra med det ändå. Därför har jag inte njutit lika mycket av spädbarnstiden denna gång. Om trean blir likadan så blir nog första året rätt kämpigt men det är ju ändå rätt kort tid vi pratar om, relativt sett i alla fall
Sen bara älskar jag att föda barn och kan inte alls förlika mig med tanken att jag skulle ha gjort det för sista gången. Nä, det måste bli en trea! Att jag sen hatar att vara gravid kan vi ju tala tyst om 
Ja, det skulle va bra om jag gillade att vara gravid. Jag tror att jag gillade min första graviditet men jag kan ha förvrängt minnet lite . Andra graviditeten gillade jag inte men det var nog mycket eftersom jag hade fruktansvärt ont i revbenen. Han satt ju i säte och hade kilat fast huvudet under revbenen...
Jag har haft jobbiga graviditeter med båda ungarna. Gått upp mycket i vikt, fastän jag efter förlossningen vägt mindre än vad jag gjorde när jag plussade. Med ettan blev jag sjukskriven för foglossning redan i vecka åtta, runt halvvägs i graviditeten kunde jag börja gå igen. Enormt mycket trötthet. Jag hade problem med fostervattnet med ettan, jag misstänker att jag hade det med tvåan också, bara det att vi låg på neo med henne när jag hade tiden för tillväxtultraljud och flödesmätning. Vi har en enormt slapp barnmorska. Jag tror att jag har haft på gränsen till graviditetsdiabetes med båda barnen, men hon har tyckt att det har varit onödigt med sockerbelastning trots att jag har höga sockervärden och socker i urinen (och en pappa med typ 2 diabetes). Jag vet inte om jag vill utsätta mig för en graviditet till, därför. Men förlossningarna var fina och den andra var fantastisk, det skulle jag vilja göra om.
Ja livet är verkligen inte rättvist. Tänk att kunna säga att man haft lätta graviditeter. Själv mådde jag illa som en gris, fick foglossningar från hell så jag inte kunde gå på slutet utan kryckor. Är fortfarande inte återställd efter tvåan. Dock var sista förlossningen ett bra minne så jag räds inte förlossning.
Åh, tänk om man hade njutit av graviditeten, då finns det risk för att vi hade haft ambitioner på minst tio barn :p Nej men på fullaste allvar är de där nio månaderna av trötthet, illamående, kräkningar och ett humör i bergochdalbana som gör mig mest opepp på syskon.
Första graviditeten var det hyfsat lätt att vara ego, gå och lägga sig när man behövde, äta vad man ville, gnälla när man ville... Men nu finns det inte riktigt utrymme för det med en ettåring i huset. Så dels känner jag att framtida graviditeter kommer bli mycket jobbigare för mig, men jag känner också att jag inte vill utsätta min familj för mitt "gravida jag".
Förlossningen tyckte jag tack och lov var urhäftig!! :)
Nu kanske jag neggar lite över det här men vi har en lite tuff period med kidsen och tillvaron över huvudtaget. Jag och maken mår inte bra av att inte delat på föräldraledigheten hur vi än vänder och vrider på det. Hursom, ni som säger att ni ser det längre perpspektivet med trean, hur tänker ni då? Jag tycker inte allt blir enkelt för barnet fyller 1år. Vi kämpar t ex fortfarande med storebrors krävande läggning, vi har hållt på 30min-2h per kväll i hela hans liv och jag ser inget slut på det. Med tre blir det ju tre barn som ska läggas, vem vet hur trean blir. Lätt som lillebror eller svår som storebror. Som en kompis till mig sa, hon har tre barn ibland då hon passar sin systers 5-åring plus sina egna 3 och 1åirng. Det är lättare med en femåring men det är ändå tre barn. Så tänker jag också, hur jag än vänder och virder på det blir det tre ungar och nej, våra barn har inte blivit lätta för de fyllt ett eller två eller ens tre år.