Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
. Kommer i många omgångar och skepnader .
Melikecoffe: Tänkvärt (allt var tänkvärt men just det passade mig bra ) det där med självbestämmande. Vi kanske faktiskt inte hinner med i att han växer och kan bestämma mer själv. Vi har ju upplevt att han äter "bättre" när han själv får lägga upp mat. Ändå står man där och slevar enligt nån tallriksmodell istället för att låta honom hälla upp sina majskorn och pastabitar och en halv tesked köttfärssås. Intressant du också blivit provocerad av kisset i legolådan. Jag blev helt galen inombords medan maken tog det rätt bra. Förklarade att det var äckligt och sen stod de i duschen en halvtimme och städade legot. Poängen gick fram under lugnare former. Jag försöker också tänka på att inte uppmärksamma såna grejer för hårt utan bara tänka att det där handlar mest om mig, att jag blir provocerad fast beteendet i sig är ju inte hela världen.
Flickan och Kråkan: Det huvudsakliga "problemet" är att han sparkas och slår. För mig är det så uppenbart att det är lite i brist på annat. Måndag, tisdag var rätt stökiga här men igår var det lugn och bra kväll. Inget gick "snett" nånstans, det vill säga att det var mycket positiv uppmärksamhet. Men när vi läst klart sagan, släckt och sagt godnatt och jag säger att nu pratar vi inte mer för det är sovdags börjar han. Små sparkar för att se min reaktion och som sen tar i styrka då jag först bara lyfter bort hans ben och säger att vi inte gör så. Det slutar med att han sparkar tills jag blir arg och då strålar han av lycka. I min värld är det helt enkelt ett sätt att få uppmärksamhet. Vill inte sova, tråkigt då mamma bara ligger stilla och hummar svar på mina påståenden....vad funkar i alla lägen..jo slåss. Kan det vara så och isåfall, hur bemöter man det? Bara att andas sig igenom det och hålla hans ben lugnt?
Tänkvärt det där med att små barn inte gör som man säger. Läste i Juul att det kommer senare så det har jag för det mesta landat i. Förutom då jag står vid ytterdörren med matilsk lillebror och håller på att kissa på mig och han bara springer allt vad han kan ner för gatan och runt huset 200m bort, då har jag svårt att hålla mig lugn 
Tack tjejer för er input!
Jag har tänkt en del på det här att provoceras av barnens agerande. Med bebisar har jag en vääääldigt hög toleransnivå tror jag. Lilla river ut grejer överallt, bankar, testar rösten, slänger saker och undersöker ALLT. Bryr mig inte så mycket och märker knappt av ljuden. Men när stora går igång är det en helt annan femma. Det är som om ljuden blir mycket högre (även om de nog faktiskt inte blir det) och jag känner snabbt irritationen stiga. Vi har just nu en stor som gärna vill göra allt som liten gör (riva ner böcker, testa röstresurserna, ber om att få amma, vill äta med bebissked osv) och en liten som gärna vill hänga på allt som stora gör . Det händer ju mycket för stora nu i o m flytt så hon verkar helt enkelt ta ett steg tillbaka. Men det är svårhanterat ibland. Lilla river ner någon bok och pillar sen med den en stund. Då kommer stora och vräker ner alla böcker och går därifrån. Lilla öppnar ett skåp och hittar några saker som han finular med och undersöker. Stora tar ut så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt och går därifrån. Lilla bankar lite i bordet. Stora bankar MYCKET i bordet. Lilla testar sin röstresurser. Stora testa sin (väldigt mycket starkare) röstresurs. Hur bemöter ni detta?
Me like coffee: vi har det lika. Jag försöker tänka på var det kommer ifrån o låta bli att irriteras. Pratar mycket om det med stora: jaha, du såg att lillebror gjorde så och då vill du också... Men du är ju större och bla bla bla... Jag lyckas kanske låta bli irritation hälften av gångerna :) Andra hälften (som ofta infaller när det är annat inblandat - mat som måste fixas, skrikig el ledsen lillebror, tid som ska passas...) är det allt från "Elias!" *med besviken röst* till att jag helt enkelt lyfter ut honom ur rummet, stänger grinden (vi har grindar till alla våra två rum :)) och säger att jag inte vill att han ska vara inne hos mig om han inte kan låta bli att... Har ingen aning om det här är bra eller dåligt, men det är det enda jag lyckats komma fram till för att undvika storilskan hos mig själv.
Mycket svårare för mig är när stora är elak mot lilla. Visst förstår jag var det kommer ifrån också, men där ser jag rött på en gång och en gång bet jag stora när han bet lilla. Absolut inte okej, jag vet. Så för att inte göra liknande igen kom jag fram till lyfta undan, stänga ute - jag blir liksom så arg att jag måste skapa rent fysisk distans för att hinna lugna mig själv. Och lilla såklart. Tar typ en minut och sen går jag t stora och pratar om saken, ibland fortfarande arg, men liksom inte sådär fly förbannad.
Vad säger man om detta? Jag har i bakhuvudet att man inte ska ha skämsställen och sånt, men samtidigt är det inte alls så, utan mer om du är dum mot lillebror får du inte vara hos honom. Jag vill inte ta undan lillebror när det ju är stora som gör galet. Men åh, vad jag har funderat över om det är okej och vad jag annars ska göra. Nu när jag är ensam hemma m båda har vi nog 3-4 såna här incidenter om dan och det känns inte bra att inte ha nån genomtänkt strategi. Råd och tips?
Alexe: Förstår om du ser rött när stora gör illa lilla. Vi har varit helt förskonade från detta så jag har inga erfarenhetsbaserade tips. Men några tankar . Mitt första val skulle vara att punktmarkera och försöka ingripa innan skadan är skedd. Lättare sagt än gjort! När skadan är skedd tycker inte jag alls att det är något fel med att plocka ur stora ur situationen. Bara han slipper vara ensam med sina känslor. Sen tänker jag att det är bäst att lämna förmaningar tills han har lugnat sig. Jag lyssnar inte när jag är arg och om jag väl gör det så känner jag mig ändå mest förolämpad. Jag tror inte att barn funkar annorlunda. Jag brukar försöka berätta för stora vad jag tycker och samtidigt försöka gissa mig till hennes känslor när vi är i en annan och lugnare situation. Om det är något mindre men ändå lite akut så kan jag ibland säga till lite argt och sedan bara skifta till att fortsätta med det jag/vi gjorde innan med glad röst. Jag upplever nämligen att hon ibland går igång på eftersnacket och att hon har lättare att ta en arg men snabb tillsägelse som är över nästan innan den har börjat. Det märks för övrigt att vi har snackat en hel del känslor här hemma. Härom morgonen var allt lite kaosartat och efter en stund säger dottern "Men mamma, du behöver väl inte vara så frustrerad!" . Haha, kändes så underbart! När det gäller att härma efter lilla så försöker jag ta det med ro och för mig gör det egentligen inget om hon stökar ner. Det är bara det här att hon ju gör allting 1000 gånger kraftfullare som provocerar mig. Fast frågan är om hon överhuvudtaget förstår det själv? I övrigt har vi det rätt mycket upp och ner just nu. Mest upp dock . Barnen leker verkligen med varandra, myser ihop och verkar verkligen glädjas av varandra. Hjärtat smälter! Å andra sidan är dottern arg på det mesta just nu, skriker, gnäller och kastar saker. Men det är ju en del som händer, både yttre saker och inre saker så det är ju fullt förståeligt. Men oj vad jag har svårt att bemöta gäller. Det verkligen kryper i mitt inre och jag får bara lust att fly.
Det här med att se till att avbryta allt i tid tycker jag är ett typiskt exempel på bra teori och sämre verklighet. Jag kan inte ha koll alla sekundrar på barnen. Jag sitter inte med dem konstant, det går ju inte utan att jag blivit knäpp. Jag tycker det är viktigt att markera tydligt men utan att det blir för stor grej, det vill säga det lockar att göra om för man fick uppmärksamhet. Jag försöker tänka att jag inte kan förvänta mig något av ens storebror, som Flickan och kråkan sa, de lyssnar helt enkelt inte
Sen är dte ävl inte konstigt om man har olika förväntningar med liten och stor. Det är trots allt skillnad i ålder på dem. Dock kanske det är lätt att ha för stora förväntningar på den stora och det är där mycket konflikter hamnar i. Senast idag sa jag till maken att släppa nåt med orden "han är 3, du har markerat och det är inte mycket att göra, vi kan inte förvänta oss att han ska lyssna eller lyda".
På tal om annat. Jag har börjat jobba...tack gud. Jag måste lära mig att skilja på den person jag vill vara och den jag är...detta gäller på många plan. Så fruktansvärt insiktslöst att vara hemma i 18mån bara för jag trodde jag ville det...jag vill vara som er, gilla det men jag är det inte...men det var svårt att fatta. Vi inser att vi är ett par som behöver jämställdhet på alla plan (misstolka inte uttrycket, jag vet att jag inte var ojämställd innan men ni fattar, dela lika kanse är bättre). Vi kommer dela på allt vab och sånt även om det är en ekonomisk förlust att jag är hemma. Jag tror alla mår bättre av det. Samma med sovmorgnar och allt sånt. Hursom, det är himla härligt att vilja vara med sin familj, att längta efter barnen, att inte bli irriterad om inte läggningen går smidigt utan bara se det som en fin stund med barnen istället. Innan var jag så beroende av den lilla stunden själv att jag gick igång totalt på krångel vid läggning. Jag behöver bara gå ner i tid lite nu, några veckor kvar, jobba 100% är såklart inte hållbart men nödvändigt några veckor. Tror jag kommer att må mycket bättre i höst än på länge, balans är något jag måste ha i mitt liv.
Nu är det bestämt att jag ska åka till Kanada och USA på jobbresa i 8 dagar i oktober. Jag kommer alltså vara ifrån min 22-månaders bebis i 8 dagar. Vi ammar på nätterna fortfarande och jag ser den där resan som ett sätt att avsluta nattamningen som tar kål på mig. Han har 20 uppvak på nätterna som jag inte klarar längre.
Min man är rätt orolig. Han pratar om det här varje dag. Han tror att den här separationen mellan mig och lillebror kommer skada lillebror. Jag vägrar gå med på det då jag vet att pappan är lika nära sonen som jag. Maken menar att det inte är fallet eftersom sonen vägrar tröstas av maken på natten när han vaknar. Jag menar att det där med att ammas till sömns efter varje uppvak är en vana som kan brytas. Att han inte vill tröstas av maken på natten efter att jag nattat varje kväll i hela lillebrors liv betyder ju inte att lillebror inte klarar sig utan mig. Det är bara en vana.
Jag vill åka. Jag vill verkligen åka. Jag har köpt biljett och bokat hotell. Jag försöker också peppa maken att det kommer gå bra. Att de bara behöver hitta sitt sätt. Maken säger att jag kommer ångra mig resten av livet om något går snett (?). Jag vet inte vad det handlar om, men det känns som att maken försöker ge mig dåligt samvete och det känns inte alls ok. Det handlar om att HAN är osäker på sin roll. Jag tror dessutom att han är bekväm, eller jag VET att han är det. Det är liksom lättare att jag tar alla nätter tills sonen slutar amma av sig själv. Det är mest bekvämt för maken att jag stannar hemma och fortsätter amma ihjäl mig på nätterna eftersom lillebror annars är ledsen och skriker (?!).
Jag är så trött på män ibland. SUCK.
Det jag vill höra är: "Det är klart att du ska åka älskling, jag tar hand om barnen. Oroa dig inte."
Istället får jag höra: "Jag vet inte hur det här kommer att gå. Han är så liten. Han vägrar tröstas av mig. Du är hela hans värld. Du kommer aldrig att förlåta dig själv om han på något sätt blir traumatiserad eller får en skadad anknytning."
Alltså vad fan. Jag blir förbannad. Så hade ju en pappa aldrig fått höra när han åker iväg på en viktig jobbresa.
msKitten: nä, det är väldigt olika regler för hur mammor o pappor får bete sig. Vansinnigt irriterande. Jag tror som du att när du inte är där så går det bra och din man kommer att hitta sitt sätt. Han blir ju tvungen liksom. Och det kanske är tungt och jobbigt för honom, men hm - kanske har du haft det aningens jobbigare ändå med nattamning i snart två år?
Blir lite provocerad eftersom jag känner igen min sambo i din man. Tonvis av dåligt samvete och oj vad jobbigt det blir för mig... Jag har börjat kontra med att ja, men det är jobbigt för mig också och sen försöka låta bli att bry mig. Men vore härligt att nån gång kunna åka hemifrån utan att han packar skuldryggsäcken liksom.
Förklara hur du känner. Kanske hjälper det, det gör det ibland här hemma.
Jag går inte in i några diskussioner om det. Jag vägrar. Jag säger bara: "det kommer gå bra. Lillebror kommer gråta och vara arg/ledsen/förvirrad. Han blir tröstad av dig och sen inser ni båda att det kommer gå bra utan mig. Ni kommer hitta ert sätt"
Men jag vill inte ha den här rollen av att vara den som inte är orolig, den som ska försäkra den andra om att det kommer gå bra. Jag vill få den försäkran av HONOM. Det är liksom omvända roller.
Jag tänker också mycket på det. Det är klart att jag också är smått orolig. Det är jag som ska få höra "Åk. Oroa dig inte. Jag och grabbarna fixar det här galant" Men nej.
Min makes beteende är så jävla själviskt.
Men jag säger inget. Jag går inte in i konflikt om det. Jag orkar inte. Det är liksom inte värt det. Men jag SKA åka. Jag viker inte en tum.
Och han kommer inte kunna få mig att få dåligt samvete, Han har aldrig dåligt samvete för min skull när han åker på jobbresa (vilket är typ 1 gång i månaden).