Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
Det finns en risk för att lillebror kommer vara arg på mig eller ledsen. Att han kommer visa det med att avvisa mig eller ignorera mig när jag kommer tillbaka.
Nåde min make då om han tar det tillfället att kritisera mig för att jag åkte typ "Vad var det jag sa?"
Då stryper jag honom 
.
Hej! Finns det någon klok människa här som kan hjälpa mig med min ångest eller komma med något gott råd. Har en son på 11 månader och om några dagar börjar jag jobba och det är dags för pappan att vara hemma med sonen. Vi har alltid ammat till sömns för det är så sonen helst velat somna. På dagarna har det dock gått bra att somna i vagnen, så det har känts ganska lugnt inför jobbstarten eftersom jag jobbar dagtid bara. Men sedan en vecka tillbaka vill sonen absolut inte somna i vagnen, utan bara gråter. Han gråter också om pappa försöker lägga honom inne i sängen (samsover med oss). Nu har jag PANIK inför att börja jobba eftersom jag vet att det kommer bli problem med sömnen dagtid då jag är borta. Första veckan jobbar jag bara halvtid så kommer hem vid lunch, och sonen klarar att vara vaken så länge så första veckan blir inget stort problem, men sedan måste han kunna somna med pappa på något sätt...Har någon något tips? Eller några lugnande ord? Sonen är trygg med sin pappa men det är jag som är hans största trygghet eftersom jag varit hemma med honom nu i 11 månader och ammat både dag och natt. Just nu har jag bara ångest.
. Förstår hur du känner, men det kan bli tokigt att som mamma försöka hitta pappans väg. Jag hade skippat vagnen dock. Pappan kanske kan ha liten i famnen? Och ja, barn kan bli ledsna ibland men att gråta i kärleksfull pappas famn är inte farligt . Har ni någon bra bärsele/sjal? Avdramatisera det hela genom att låta liten somna på promenad eller liknande med pappa.....liksom somna av bara farten, inte för att "Nu-är -det-dags-att-sova". Låt dem hitta sina rutiner precis som du och sonen har fått göra . Peppa din sambo/man att hans närhet är det viktigaste. Gråter sonen i hans famn så ska han bara finnas bara där med sin varma, kärleksfulla och lugna famn. Det är ok att sakna mamma och reagera på förändring. Det innebär inte att barnet är otryggt eller att pappan gör fel. Din sambo/man kommer säkert att känna sig osäker och otillräcklig om sonen blir ledsen. Peppa!
msKitten, jag är impad att du inte tar diskussionen. Jag hade inte kunnat låta bli dum som jag är. Du resonerar så himla vettigt själv att allt jag vill säga är stå på dig. Att en 22-månaders skulle bli traumatiserad över att du åker bort 8 dagar, så är det ju naturligtvis inte. Vad menar han förresten med traumatiserad? Om han verkligen tror på det får han ju se till att skapa andra band än de han har för vem pallar vara nr1 på dt fängslande viset för en nästan 2-åring. Nej, du är klok som en bok, åk!
Arvidsmamma: Du gör precis som jag alltid gjort och som bara skapar oro. Man bortser från att andra människor kan skapa andra rutiner och sätt när jag är borta, dock måste jag vara borta först vilket jag aldrig är när jag ser det skiter sig. Det andra är att barn förändras konstant precis som du nu erfarit. Trodde det skulle funka med vagnen och så gör det inte det en dag. Jag reagerade starkt på meningarna "eftersom jag vet att det kommer bli problem med sömnen dagtid då jag är borta. Första veckan jobbar jag bara halvtid så kommer hem vid lunch, och sonen klarar att vara vaken så länge så första veckan blir inget stort problem". Där bestämmer du dig att det kommer att bli problem vilket inte är sant, klart pappa kan söva honom dagtid på sitt sätt. Hjälpa alla i familjen är nog snarare att göra som Flickan och kråkan säga, peppa pappa som kan får några tuffa dagar innan de är inne i sitt. I den andra meningen lägger du allt ansvar på lösningen på dig själv, som att du bara ser att du är hemma som en lösning. Jag säger verkligen inget för det är så jag fungerar också...mest på ont eftersom andra människor är fullt kapabla att ta hand om barnet, kanke inte på mitt sätt men ändå. Jag hade försökt, inte lättaste kanske men ändå, att åka till jobbet och tänka att det är vad jag gör nu. Pappan tar hand om sonen, det är vad han gör på dagarna. Som du skriver, du har ångest, inte ditt barn.
Kan på temat dela med mig av min 18-månaders som varit det mammigaste världen antagligen skådat. Han har suttit som en apunge på mig, ammat, burits, sovit med, aldrig lämnat honom, skrikit vilt när jag gått ut med soporna osv. Nu har jag sista månaden varit iväg nån helg, nån heldag,nån natt och så vilket gjort att han direkt accepterade pappa på ett sätt som vi aldrig sett tidigare. Pappa har blivit viktig för honom och lika bra som mig...nästan iaf 
Inskolningen på dagis trodde vi skulle bli ett trauma för livet men så fel vi hade. Han trivs som fisken i vattnet och är jättelugn och trygg där. Sover fint och leker. Tji fick vi
Ja, ni har rätt. Chokladkaffe, du har rätt, det är jag som har ångest, inte mitt barn, och jag inser när jag läser ditt inlägg att jag låter rätt hysterisk 
Men jag tycker verkligen det är jobbigt att lämna honom, jag har separationsångest. Antagligen känner sonen av att jag är orolig och det förvärrar säkert situationen. Min sambo är inte alls lika orolig som jag. Han tror att det kommer bli jobbigt i början men att det kommer lösa sig. Själv kommer jag antagligen att gråta på väg till jobbet. Tanken på att sonen ska vara ledsen och sakna mig och att jag inte kommer finnas där då och trösta honom är nästan outhärdlig...även fast jag vet att han kommer vara med sin pappa. Idag somnade han faktiskt i vagnen på promenad med pappa men sov bara en kort stund, vaknade sedan och var ledsen och fortfarande trött och eftersom jag var i närheten så dög inte pappa som tröst utan han fick somna om vid bröstet. Det bästa vore nog att helt skippa vagnen och försöka få honom att somna inne med pappa (vi samsover), men det kommer nog inte fungera förrän jag faktiskt inte är hemma...
Klart det är tufft att lämna sina barn i början. Har jag tyckt med båda, ens separationsångest griper tag i en. Det måste ju vara helt naturligt. Fast jag tror det är bra att skilja på mina känslor o barnets, inte göra min ångest till barnets. Min upplevelse är att om jag fanns på plats dög inte pappa. Anknytningshierarkin är tydlig. När jag försvann gick pappa bra men inte farmor. När vi lämnat hos farmor har farmor dugt men inte farfar. De väljer den som är högst i anknytningsrang o därför tänker jag så länge du är på plats vill sonen ha dig. Det resonemanget tröstar mig, jag får aldrig se situationer då pappa duger. Du ska se det går bra även om det känns tufft i början.
Har läst lite vad ni skrivit om att lämna barnet till den andra föräldern i de sista inläggen och funderar då lite över vår situation.
Vi har ett barn som är 2 år o fyra månader som alltid föredrar mig och en liten på 3,5 månad. Sista två veckorna vill även minstingen vara hos mig på kvällarna och inte hos pappa. Det visar sig så klart med att han skriker oavbrutet och tystnar antingen direkt han kommer till mig eller genom amning. Jag tycker att det är lite konstigt att han reagerar så på pappa för i och med att 2-åringen är såpass mammig så har minstingen fått vara mycket med sin pappa kvälls och nattetid, förutom amningstillfällena då så klart.
Hur som helst så blir det ju problem nästan varje kväll. Lillkillen vaknar till och blir ledsen, pappa försöker trösta, det går inte och då får jag säga till 2-åringen att "nu ska mamma ge xx lite mat, han är jättehungrig...." varpå hon blir jätteledsen. Då har vi en nöjd minsting och en ledsen 2-åring alternativet är tvärt om. Vad gör man?!?
Nu har det slumpat sig så att 2-åringen oftast inte sover nåt på dagen och då blir problemet mindre eftersom att kvällarna "blir kortare" men hur gör ni andra? Det verkar som att ingen vi känner har barn som är mammiga eller pappiga. Det fungerar "alltid" lika bra med båda föräldrarna. Jag börjar undra om vi är ensamma om detta problem?
En anna fundering är vems behov av mamma som är viktigast just nu? 2-åringen som precis fått ett syskon eller lillen som bara är drygt 3 månader. Usch, jag har dåligt samvete åt alla håll just nu... 
Yamma: Vi har också två som väldigt gärna vill vara med mamma. Stora börjar närma sig 3,5 år och kan vid enstaka tillfällen föredra pappa men om hon kan välja så väljer hon nästan uteslutande mig. Däremot blir gångerna som hon accepterar att det är pappa som hjälper henne fler och fler. Men är hon trött har han sällan en chans. När lilla (nu snart 11 månader) föddes var det rätt jobbigt. Förvisso funkade det bra med lilla och pappa rätt ofta men lilla ville äta väldigt tätt (så som dom gör ) och på nätterna då stora vaknade och jag inte kunde ligga och hålla handen eller kramas så utbröt alltid ett stort utbrott och vi hade många nätter som spårade ur och vi fick ägna timmar mitt i natten åt att försöka ta hand om en liten som ville sova men inte riktigt kunde och en stor som skrek sig blå. Vi provade många olika lösningar, jag och bebis i annat rum, byta platser i sängen så dottern sov närmast pappa, pappa försöka söva om bebis men inget funkade. Till slut gav allt med sig och stora började sova hela nätterna igen, började acceptera att jag inte kunde kramas när jag ammade och accepterade ibland även pappas hjälp. Jag tror helt enkelt att hon behövde tid på sig. Hon behövde gå igenom det och det var en enorm förändring för henne. Det var egentligen inget vi kunde göra för att förhindra det utan vi fick helt enkelt finnas där på alla sätt som var möjliga och liksom vänta ut stormen. Jag vet inte hur ni gör på kvällarna men något som länge underlättade för oss var att en tog lilla i sjal och tog en promenad så han somnade (så blev hundarna rastade på samma gång ) och den andra tog stora och la henne. Det var jätteskönt att kunna ägna sig åt bara ett barn. Sen här under sommaren så ville lilla inte riktigt somna med pappa i sjal längre så då fick vi hitta nya vägar. Så nu är vi båda i sovrummet vid läggning och när vi har kommit till ro smyger min man ut för att gå kvällspromenad med hundarna. Lilla ammas till sömns och vi har faktiskt aldrig ens provat att min man skulle lägga... Låter tokigt och dumt i mångas öron kanske men det funkar bra för oss. Även om jag ibland kan känna att det skulle vara oerhört skönt att kunna åka hemifrån på kvällstid men den tiden kommer . Så mitt bästa råd till er är att bara vänta ut stora.och låts henne komma igenom detta. Hennes värld är förändrad och då vill hon få stöd från den som hon står närmast. Ge stöd så bra det går och möt henne där ni kan. När det inte går så har hon pappa som också är superbra även om det inte är hennes första val. Se även till att ni båda gör roliga saker själva med stora (och med roliga saker menar jag inte stora äventyr utan det kan ju faktiskt bara handla om att få följa med mamma när soporna ska slängas, hjälpa pappa att vattna blommorna eller så - bara känslan av att få vara själv i något viktigt med en förälder tror jag ger ett storasyskon mycket. Och nej, jag lovar att ni inte är ensamma med barn som är mammiga eller pappiga!