Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
Jag bara måste gnälla av mig lite. Herregud vad trött jag blir på min fyraåring ibland! Allt är skrik och gråt och världen går under ett par gånger om dagen.
Jag vet att han är inne i någon utvecklingsfas och att han inte kan hjälpa det, men fy vad jobbigt det kan vara.
Slutgnällt.
msKitten, hur går det med resan?
Jodå, det går bra 
Jag ska åka och det kommer bli så braaaaaaaaa!
Maken och jag har så klart haft våra snack, det blev oundvikligt till slut. Han är orolig....han har nattat lillebror kanske ett par gånger bara. Lillebror har somnat om med pappa ett par fåtal gånger. Men maken tror att lillebror kommer gråta efter mamma i 8 nätter!! Haha, det är ju komiskt!
Jag försäkrar honom att det inte kommer bli så och att han ska sluta oroa sig. Jag ska åka. Det får bli som det blir. Jag hoppas det bllr slut på amningen också. Både natt och dag. Egentligen skulle jag kanske vilja fortsätta amma på dagen, men jag kan lika gärna sluta också. Det här är ett bra tillfälle tror jag :)
Det komiska, eller kanske sorgliga, är att maken inte fattar att all hans oro handlar om HONOM själv, inte lillebror, inte storebror, inte mig utan honom.
Han är osäker och det här kommer bli ett bra tillfälle för honom att bevisa för sig själv att han klarar det. Det går att ta hand om två ungar själv. Det är ok att det inte blir som man tänkt sig, och det är ok att göra fel. Och det är ok att man blir osäker. Men barnen är med sin pappa och han kommer fixa det galant 
Skönt ni fick snackat lite iaf, brukar ju ändå vara en bra lösning. Skönt du kommer iväg och du har helt rätt i hela ditt tänk. Ska nog ta med mig dina ord för jag är lite som din make hehe. Min make vill åka bort 10(!) dagar i höst, eller vill och vill, han tyckte det var för länge utan barnen. Där får jag ångest hur jag ska orka jobba och ratta runt dem så länge. Tänk om de blir sjuka och det blir hela nätter vaken. Sa att jag ville veta att nån av våra föräldrar kan avlasta om det behövs...kanske är lite kinkigt av mig. jag är mest glad över att jag itne går i taket av att vara ensam med dem över en helg. Det har verkligen lättat här, barnen blir lättare och jag får mina brejk genom att jobba. Snart är jag väl också framme vid att tycka en vecka ensam är okej
Alltså, min make kommer inte vara hemma själv med dem. Hans pappa kommer vara här ett par dagar och sen kommer hans bror ett par dagar. 2 dagar kommer han vara ledig och inte jobba.
När jag kommer hem är jag ledig i 2 dagar för att kunna bonda med ungarna.
Man får se till att underlätta så mycket man kan. Vår 4,5 - åring är ganska självgående också. Det underlättar en hel del.
Men hur menar du att är kinkig om du vill ha hjälp?
Vad är det för fel på att vilja ha hjälp? Jag fattar inte varför man bara måste bita ihop och liksom kämpa själv (?). Vad bevisar man då? Och för vem?
Det är så typiskt svenskt på nåt sätt!
Jag tror faktiskt inte att det är NATURLIGT att leva i isolerade små pyttefamiljer. Jag tror att alla mår bättre av att dela ansvaret om barnen - både barnen och föräldrarna.
I Sydeuropa där jag har mina rötter tar man hand om varandra på ett helt annat sätt. Man hjälper varandra och det är helt OK att inte klara att själv. Man behöver inte ens be om hjälp - den finns redan där.
Det där handlar bara om min syn på hur alla andra gör. Jag åker till mina föräldrar, makens föräldrar, ringer hit min mor osv när jag tycker det blir tufft men biter ihop själv ännu mer eftersom de jobbar och bor utomlands halva året. Jag känner ofta att jag är den enda som gör så, att alla andra småbarnsföräldrar rattar runt hela sin tillvaro själva. Dag ut dag in, vabdagar, sjuknätter igenom så klarar föräldrarna allt. Ibland gnäller jag lite för morsan eller nån annan att jag var vaken hela natten med sjukt barn när maken jobbade natt men det blir mest "ja så är det att ha barn". Jag känner mig så ruggigt ensam i vår familj, har inga vänner att be om hjälp. Nu hjälper det till med att träffa mig och kidsen vilket såklart gör mig glad.
Samtidigt har jag en bild av att andra kanske har mormor eller nån annan som hjälper till att hämta barn på dagis eller liknande. Vi har som hade kunnat men har aldrig erbjudit sig, när maken låg på sjukhus för några veckor sen gjorde dom det och berättade att det gick så bra. Jag erbjöd fler gånger, att barnen skulle må bra av att inte vara så sent på dagis (vi jobbar bägge heltid nu en period) men inget gensvar. Min mor väljer som sagt att komma när det passar henne under vinterhalvåret.
Summan av allt det här är att jag önskar de skulle engagera sig mer och välja sina små barnbarn framför andra saker de väljer. Jag inser att det är deras val och för att hantera den smärtan det innebär för mig tror jag att jag tänker lite knasigt ibland. ATt man får sätta nån stolthet i att klara sig själv. När jag varit vaken en hel natt och vaggat krupphosta på balkongen är det lätt att hamna i att nej, det är faktiskt ingetn som hjälper oss. Men hey, barnen fick så mycket julklappar att de inte ens orkade öppna dem hos svärförädlrarna. Ja som du (ni) märker funderar jag en del på hur jag ska förhålla mig till hjälp/stöd och engagemang hos förädlrarna.
Hej alla!
Nu var det ett tag sedan jag skrev här. Har läst men inte haft något vettigt att säga.
chokladkaffe, har vi samma mamma?! Jag upplever exakt samma sak med min med skillnaden att hon bor långt bort. Jag kan inte för mitt liv förstå hur man kan välja allt annat framför sitt enda barnbarn. Sedan han föddes i september 2010 har hon hälsat på en gång, i oktober 2010. Efter det har vi åkt upp för att träffa henne (och även sambons familj som bor i samma håla) några gånger per år. Vi har alltså rest 120 mil enkel resa med buss, tåg och flyg flera gånger per år för att de ska få träffa honom, trots att jag av olika skäl mår jättedåligt av att resa. Första resan var i december 2010 då vi reste med en 3-månadersbebis över hela Sverige. Varför i helvete gjorde jag det?
För några månader sedan insåg jag mitt i allt att jag faktiskt inte måste göra det där. Jag vägrar till och med! Om de vill träffa honom, fira jul med honom, fira hans födelsedag, se honom växa upp - ja, då kan de komma till oss. Jag vägrar spendera en enda jul till i någon annans hem och behöva anpassa mig efter dem när jag mycket, mycket hellre skulle vara hemma i lugn och ro. I somras hade sambons mamma dessutom mage att kritisera oss för att vi inkluderar mitt barns morfar i många samtal. (Till exempel "titta vilken rolig kotte, kommer du ihåg att morfar målade en sådan med dig?") Buhu, snyft, stackars. Men guess what? Morfar kommer hit var tredje månad året runt och stannar tio dagar trots att han bor i ett annat land. Det är väl självklart att A har en närmare relation till honom. Vad fan väntar de sig?
Vad gäller min mamma upplever jag att hon behandlar honom som ett objekt och att allt handlar om att visa upp en fasad. Hon går runt på byn och pratar om sitt älskade barnbarn som hon saknar sååå mycket och får folk att tro att hon känner honom väl. Det gör hon INTE. Och om du nu saknar honom så jävla mycket, hur kommer det sig då att du aldrig reser hit? Hans uppväxt är nu, den kommer inte att vänta på dig! Nä, usch, jag blir så fruktansvärt arg över att mitt barn blir något slags vandringspokal som hon ska visa upp. Om hon backade upp det med engagemang i vanliga fall vore det en helt annan sak, men som det är nu blir det bara falskt. Det värsta är att jag inte tror att hon fattar att hon är så här. Hon tror nog att hon är så himla varm och kärleksfull och det räcker. Hennes ursäkt har alltid varit att hon inte har råd, vilket jag skulle kunna förstå om det inte vore så att hon lade tusentals kronor på att försörja min vuxna bror varje månad. Hyra, mat, snus och tusen andra saker till en vuxen människa istället för att träffa sitt barnbarn. Fuck off liksom.
Jahapp, det var dagens psykbryt. 