Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
Hej Me Like Coffee (och alla andra här inne), jag svarar dig här i din tråd i stället för den andra, nattamningstråden, som jag inte riktigt gillade tonen i.
Jag ville bara tacka för dina tips! Det har varit gråt, absolut, men inte otröstligt som jag var rädd för. Och det har minskat SNABBT! Första kvällen, och andra var det pappa och jag tillsammans som lade sonen. Utan bröstet, och på natten samma sak. Igår var pappa på jobb så jag fick natta själv. Han somnade halv elva, men han somnade lycklig, utan tårar eller direkta protester (men han ville inte ligga ner, somnade tillslut sittande) och utan bröstet. För första gången frågade han inte ens efter det. Tredje kvällen!
På nätterna vaknar han (redan) markant mindre och somnar om fortare än med bröstet. Första uppvak kommer senare och det räcker som regel med att lägga upp honom på armen, gosa huvudet nära hans och hålla handen. Andra, tredje och ibland fjärde uppvak har det blivit lite gråt, men inte mycket, och han har tröstats av gos, hålla handen, berätta saga eller sjunga lite. I natt frågade han inte/försökte ta bröstet.
Han vaknar givetvis tidigare för morgonen. Där jag tidigare har kunnat "snooza" är det nu dags att gå upp. Men det gör inget, han har alltid varit en sjusovare och tidigare morgon innebär ca halv åtta.
Så allt i allt borde jag vara skitnöjd. Enda misstaget var första natten när jag skittrött och efter att ha svarat på frågan om bröstet med att "jag vet att du vill det vännen, jag vet att det är jobbigt nu, men mamma har ont", o.s.v. presterade att säga att "du är ju så stor nu, O, du klarar det här". Ångrade mig direkt, och kände mig pissig. Inte stor, liten, svarade min lilla, lilla, 2,5-åring. 
Ångesten var stor just då, men allt i allt är detta absolut det bästa vi kunde göra just nu. Han kan fortfarande sova mellan oss, men jag sover med en av pappas t-shirts på natten för att inte råka amma ofrivilligt i sömnen.
Men nu har det som skulle vara ett avslut av nattamning blivit ett avslut av amning. Han har inte frågat efter bröstet på dagen, dagsömnen har varit med mig en gång och då somnade han utan. Det känns konstigt, tomt och lite tragiskt nästan. Min lilla, lilla, tuttglada kille, vad har jag tagit från honom? Tack gode någon för att jag får en ny att amma om ett tag. Då ska nog O få smaka om han ber om det. Hur har ni andra gjort? Någon som har tandemammat? Någon som har låtit barnet smaka igen senare, efter avslutad amning? Och hur har det gått?
Spännande att höra era "familj-/släkthistorier.
Jag är i en annan sits. Min mamma är gravt dement, så mina barn har aldrig haft någon mormor egentligen. Det kom oväntat och i tidig ålder så det har tagit lite tid för mig att smälta det hela också. Mina amma finns ju inte längre och det har tagit tid att sörja.......blir en lite märklig sorg när hon ändå fortfarande finns med oss så att säga, här men ändå inte. Hon har ingen aning om vem jag är sedan ett par år tillbaka. Min pappa är en underbar morfar. Han är just den där mjuka, varma, lekfulla morfar som man kan önska sig. Han är väldigt barkär och vill leka med barn. Han bor dock en bit bort och har haft problem med sin fysiska hälsa på annat sätt - brusten blindtarm och en hel del komplikationer efter det med magen så han är inte riktigt som han har varit tidigare och orkar helt enkelt inte på samma sätt längre. Ställer alltid upp om vi behöver hjälp. Samma sak med min syster, men hon bor inte heller nästgårds så det blir ju inte den där vardagliga kontakten.
Barnens farmor och farfar bor nära och vi är ofta där. Vi har ju en tomt som vi tänker bygga hus på precis bredvid och det tror jag kommer att bli kanon.....när det nu blir. Jag har svårt att hitta ett jobb på närmare håll och det är för långt för att pendla. Farmor och farfar är väldigt "opåträngande" om man säger så (skulle aldrig kunna tänka mig att bo granne med mina egna föräldrar - inte ens i friskt tillstånd så att säga ). De är dock väldigt inrutade i rutiner (framför allt farfar som är lite äldre och inte har sådär jättelätt att spontant umgås med barn) så de är inte så mobila eller vad man ska kalla det. Går jättebra när vi är där, men det blir väldigt besvärligt när de ska iväg 
. Farmor är egentligen väldigt social och lekfull men som sagt var, en väldigt rutinvan farfar som vill ha det som det alltid har varit . Ska bli kanon när barnen bara kan kila över som de vill. Köra lite traktor med farfar och baka bullar med farmor. Väääldigt traditionellt . Men de är väldigt rara. Väldigt olika min familj dock - på gott och på ont .
Får väl hälsa att vi håller på att försöka med en trea numera. Jag är ju lite "till åren" så jag vet inte riktigt hur det står till med fertiliteten. Vi har gjort ett försök, men ingen lycka då. De två tidigare gångerna har jag blivit gravid på första försöket så det här känns lite ovant. Men vi har två fantastiska barn så blir det inte så blir det inte. Sambon ändrade sig plötsligt i slutet av sommaren. Han har ju varit väldigt nöjd med två och inga fler så att säga, men så ändrade han sig plötsligt. Känner mig både glad och lite pirrig.....och så lite osäker och orolig. Som det ska vara kanske .
Prodin: Vad skönt att du hittade något i mins tips och att det har gått bra. Min dotter drog också ner rätt rejält på amningen i och med avslut på nattamningen. Hade glömt det faktiskt men nu när du skriver det så kommer jag ihåg det. Men jag fortsatte att erbjuda och hon ammade någon gång i veckan. Jag ammade henne extremt lite när lillebror föddes men hon fick amma när han ammade om hon ville (ville hon ville) men ganska snabbt avslutade jag det då hon hade tappat tekniken kändes det som och det kändes som om hon sög så hårt. Orkade helt enkelt inte. Men jag upplevde det (tandemamningen alltså) ändå som något positivt som jag kunde ta till när det behövdes.
Flickan och kråkan: Vad kul att ni satsar på en trea! Vi vill ju också gärna ha en trea (dock inte nu!) så det är ju bra om du får all erfarenhet först så du kan dela med dig av all din klokhet . Lycka till!
Gällande familj: Vi har ju nyligen flyttat tillbaka till min hemstad och därmed närmare mina föräldrar. Det har blivit lite av en "kulturkrock" faktiskt... Vi har ju tidigare bott ganska ensamma men med farmor på rätt frekventa besök och med faster på nära håll. De båda är väldigt bra på att ställa upp även om farmor kör rätt hårt på sin karriär. Men de kommer förbi, hjälper till när vi har bett dem och de kan och säger nej när de inte kan, har tid eller vill. Mina föräldrar är annorlunda. De liksom lever för sina barn och barnbarn på gott och ont. Min mamma har väldigt svårt för att säga nej då hon inte orkar (blev utbrän för flera år sen och har svårt när det blir lite för mycket). Så jag får rätt ofta höra om hur trött hon blev och att det blev alldeles för mycket när brorsan var där med deras barn, hur slut hon var efter att ha haft deras barn en helg osv men hon säger det aldrig till dem. Därför är jag rätt restriktiv med att be dem om hjälp. Sedan är de så oroade för allt så om jag skulle ringa och säga att jag är trött och leds idag och behöver deras hjälp skulle de spinna iväg i sin oro och nästintill ringa en psykolog (inget skämt utan på riktigt alltså!) så jag orkar faktiskt inte riktigt involvera dem. Men sen fungerar jag nog så att jag gärna gör mycket själv och när jag behöver tanka energi så besöker vi någon eller bjuder hem någon och då har jag fått ny energi.
Storebror ville inte åka hem från farmor och farfar så han har varit där hela helgen. Vi har haft supermysigt med lillebror, en helt annan grej att kunna uppmärksamma honom som om han vore enda barnet. Samtidigt, så tomt med bara en. Nu växer drömmen fram om en trea då killarna är typ 5 och 7, eller nåt sånt. De måste vara så självgående att de kan sköta sig själva relativt bra. Det vill säga, inte behöva natta 3st, ha dubbelvagn och en ståbräda och så. Två barn och en bebis vill jag ha. Maken är föga på, han tycker jag har minne som en guldfisk Hoppas han ändrar sig. Eller kanske jag ångrar mig, inser hur bekvämt det är med större barn och att jag vill kunna ta vara på deras ålder fullt ut utan bebis. Å andra sidan, är inte familjen den yttersta meningen vi har? Vi får se helt enkelt vad vi känner för, precis som flickan och kråkan sa, vad som än händer har vi två barn redan och det räcker ju långt egentligen.
Intressant att läsa om allas familjerelationer. Vi bor långt fr mina svärföräldrar, men 20 min fr mina föräldrar. Är lyckligt lottade: min mamma är här el tar hem stora till sig en dag i veckan. Och sen får vi ofta passning en kväll el halvdag till varannan vecka. Och alltid hjälp när vi ber om det. Och - till våren när mamma går i pension har hon redan planerat för att ha barnen tre dagar i veckan... Jag får sätta stopp åt andra hållet då, annars lär jag ju knappt se dem själv :)
Svärmor är inte lika självklar i sitt övertagande, men skulle säkert passat lika mycket om vi bott nära dem, det gör hon med sina andra barnbarn. Och när vi är där är det aldrig problem att lämna stora med henne en halvdag el så. Är så himla glad för deras intresse o vet inte riktigt hur jag skulle klarat vardagen utan min mamma faktiskt.
Prodin: min stora slutade amma självmant vid ett, fick lillebror vid 19 månader o frågade kort därefter om han fick amma när lillebror gjorde det. Jag blev lite ställd och tänkte att ja, det skulle han väl visst kunna få, men samtidigt kändes det inte alldeles självklart så efter några sekunder blev svaret ändå att nä, lillebror äter fr bröstet och du äter mat. Vet ännu idag (ett år senare) inte om jag gjorde rätt, men han frågade aldrig mer så förmodligen var det ingen stor grej för honom. Tror dock att jag skulle svarat annorlunda om det varit kortare mellan att han slutat amma o att han frågade - typ om han kom ihåg att han gjort det tidigare o ville göra det igen.
Min mamma dog när jag var 15. Pappa och hans fru orkar inte så mycket, hon är opererad flera gånger om. Min makes mamma dog för ett år sedan, hans pappa kommer förbi ibland, men han bor en och en halv timme härifrån. Min pappa vill gärna, och har svårt att säga nej... Så jag försöker se till att det blir lagom längd på passen han har barnen hos sig. Han är väldigt medkännande och orolig av sig så jag försöker att inte lägga på honom för mycket... Vi försöker att hitta andra i vår ålder att "byta barn" med ibland...
Vi bor i samma stad som mina föräldrar och mina systrar. Nu är vår son så liten, snart ett år, så vi har inte velat ha barnvakt så mycket. Någon timme har de passat honom om vi velat göra något på tu man hand, men inte mer än så. Men jag vet att de vill vara med honom så mycket de bara får i framtiden. Vi är lyckligt lottade 
Min sambos föräldrar bor 40 mil bort.
Vi har det jobbigt nu med sonens sömn. Jag har börjat jobba efter föräldraledigheten, är inne på min fjärde vecka nu. Första veckorna gick det bra, pappa kunde söva honom i vagn och någon gång också inne i sängen på dagarna. På kvällarna har jag alltid varit hemma och eftersom sonen gråter om vi försöker söva honom på annat sätt än med hjälp av amning så har jag tagit alla nattningar och då har han somnat lugnt och nöjt. Vi samsover alla tre. Han vaknar och snuttar många gånger varje natt men det står jag ut med, jag förstår att han vill ha den närheten på natten eftersom jag är borta på dagarna. Men nu till problemet: det har blivit jobbigare och jobbigare med sömnen på dagarna när jag är borta. Han gråter i vagnen så pappa får plocka upp honom och bära hem. Han gråter om pappa försöker söva i sängen. Han blir frustrerad i sele för att han sitter fast. Ringde hem nu från jobbet kl 16, sonen har inte kunnat somna på hela dagen, varit vaken sedan kl 7 i morse. Var nu så klart övertrött och otröstlig. Pappa försöker trösta, bära, ligga bredvid...Och mitt hjärta blöder, jag vet att om jag var hemma skulle han somna på 1 minut om han fick bröstet. Vad ska vi göra?? Ska jag sluta jobba? Kommer detta ge med sig? Någon med liknande erfarenheter? Sonen blir ett år om några dagar...
