Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
Hur går det arvidsmamma? Jag har inga tips att komma med men reder grabbarna ut det där hemma?
. Båda var uppe med tuppen vid 06 som senast och nattades vid 19.
Arvidsmamma: Min yngsta börjar ju närma sig ett år nu (i oktober) och han sover sisådär på dagarna. Han har alltid sovit rätt dåligt på dagarna om han inte har legat i famnen eller suttit i sjal när vi varit i rörelse. Men nu senaste månaden har han haft mycket svårare för att somna. Med lite tur somnar han när jag ammar honom i ett tyst och nedsläckt rum. Annars är det bara en promenad i sjal som funkar. Vissa dagar sover han två gånger och vissa dagar en gång. Så här har insomnandet blivit mycket svårare trots att jag fortfarande är hemma med honom. Så det behöver ju faktiskt inte vara just det att det är pappa som är där. Dom måste bara få tid att hitta sitt sätt.en jag förstår att det är jobbigt. Jag har själv ångest över att jag nästa helg ska vara borta i tre dagar (dock sova hemma) varav pappa ska natta båda en kväll. Vi får se hur det går men det löser sig. Men jag känner mig inte alls redo egentligen men jag vill verkligen gå den utbildningen så det får helt enkelt bli så ändå
Tyvärr funkar inte sele ute. Han tycker om att åka sele så länge han är pigg, men när han blir trött blir han frustrerad och vill komma loss - det samma gäller om han åker bil eller vagn. När han blir trött blir han frustrerad och ledsen och vill bara komma loss. Det är som att han kämpar emot sömnen. Så var det inte förut, det har varit så ett par månader ungefär.
Ungefär en kvart efter att jag skrev mitt förra ångestfyllda inlägg så fick jag ett sms av sambon, lillen hade till slut slocknat i pappas famn (klockan var då ca 16 och han hade varit vaken sedan 7, helt utmattad alltså). Dagen därpå gick det mycket bättre, när han började bli trött efter lunch så gick min sambo och vaggade honom i famnen och det kom väl några tårar, men han kunde slappna av och somnade efter ca 15 minuters vaggande. Det verkar vara det som funkar bäst för dem just nu - att bli vaggad i famnen. Vagn som funkade förut har inte funkat på två veckor - sonen börjar gråta och pappa plockar upp och bär hem istället. Men det känns mycket bättre nu än för några dagar sedan, även om sonen inte är helt nöjd med att somna utan brösten så tänker jag att det inte kan vara någon större fara om han är ledsen några minuter eftersom han är hos pappa hela tiden. När han väl somnat har han sovit ca 1,5 timme - en gång vaknade han efter 45 min och var fortfarande trött och ledsen men då kunde han somna om i pappas famn på någon minut. Så ja, jag tror att de är på rätt väg 
När jag kommer hem från jobbet är det dock bara mamma som gäller och då ammas det hej vilt hela kvällen (och natten), men det gör inget.
Intressant att era 1-åringar också har/har haft lite strulig sömn. Det är ju verkligen som att han inte VILL somna. Kanske en del av utvecklingen då helt enkelt 
Varför ska det vara sån ångest att lämna de här barnen? Har blivit erbjuden 5 dar i Dubai så gott som gratis till påsk o vill åka, men börjar redan gruva mig. Stora killen känns väl ok, han är ju tre då, men lilla är bara 1,5 och oj, vad jag tänker att han behöver mig dagligen fortfarande. Men pappan är ju hemma och säger 'bara åk, du är dum om du inte gör det'. Ja, så säger han alltså nu, men när det sen blir en månad kvar kommer han att låta som värsta offermartyren o typ säga att han kan betala mig för att bli hemma istället. Så låter det nämligen varje tisdagskväll när jag åker och jobbar...
Ang ettåringar o sömn... Hu, säger jag bara. Och då är våra lilla ändå tusen gånger bättre än stora. Stora var sån som ni andra skriver om, kunde bara sova på mig på dagarna. Lilla sover jättebra i vagn el säng, somnar ganska lätt och sover inte så kort heller. Men nätterna... Han är vaken 1-3 timmar i princip varje natt. Och har varit så i mer än en månad. Jag håller på att bli tokig. Dessutom är det typ bara amning som gäller för att somna o somna om numer. Så drygt. För pappan funkar det fint att somna honom i selen, men inte för mig. Det blir bara skrik tills han ligger i sängen o får bröstet. Och under de där timmarna han är vaken suttar han nästan konstant. Bläbläblä. Ja, bara klaga igen då :) Sorry
Alexe: Om du vill åka så åk! Du ska iaf inte vara hemma för din fullt vuxna mans skull Fem dagar tycker jag personligen funkar om det är något jag hemskt gärna vill, att om man ser det i det stora hela. I ett helt barnliv så är inte fem dagar i den åldern hela världen enligt mig, fast det får man bestämma själv såklart.
Jag ska iväg över helgen, åker imorgonkväll och kommer hem söndaglunch. Känns faktiskt helt okej numera, barnen är som med pappa som med mig eller vad man ska säga. Jag är inte viktigare för dem än vad pappa är. sån himla lättnad, jag trivdes aldrig med den där bundenheten.
Snälla hjälp mig hålla isär lite saker är ni snälla . Just nu är dottern (3,5 år) rätt, ja vad ska vi säga... Hon skriker argt så fort hon vill nåt ("mamma kom å hjälp mig med jackan nångång då!!!!!!!") eller så bryter hon helt och hållet ihop för att jag ber henne hänga upp sin jacka ("men mamma, jag ooooorkar inte!!!!!) eller så gnäller hon sjuhundrafemtioelva gånger i rad för något ("men mamma, jag viiiiiiiill ha en frukt nuuuuuuuuuu!!!!!" - bara tredje frukten hon bad om denna dag och då var klockan 9.15...). Saken är den att jag har så svårt att inte analysera sönder allt (är det flytten?, får hon träffa för lite kompisar?, håller hon på att bli sjuk? Etc) och när jag inte hör det så skuldbelägget jag mig själv ("det är mitt fel, jag har inte tillräckligt med tålamod"). Men känner ni igen beteendet? Jag misstänker att det är en del av utvecklingen och oavsett så kan jag ju inte riktigt fastställa vad det beror på. När vi pratar om det så säger hon att flytten är jobbig och att hon saknar där vi bodde förut. Och det får man ju, det gör jag också till viss del. Sedan ser jag att hon liksom har börjat utveckla lite nya sidor. Hon fantiserar mycket, hittar på helt fantastiska berättelser, leker nästa hellre själv än med andra, söker ofta konflikter med oss, vill vara mycket nära ofta osv. Tankar?
Min stora är 3 år och 9 mån nu. Me like coffee, jag kan bara säga att jag känner igen beteendet. Vill ofta vara jättenära, men kan i nästa veva fullt medvetet fortsätta att t ex putta lillebror trots att jag står och ser allt och säger stopp stopp stopp!!! Du är bra mycket mer analytisk än jag i de situationerna märker jag. Men hur var det nu, hade du inte slutat med att skuldbelägga dig själv pga dotterns utvecklingssprång? 
Jag tänker inte så mycket på det sättet, försöker bara följa hennes behov. Vill hon vara jättenära så försöker jag tillgodose det. Gör hon något så där utstuderat dumt markerar jag att det inte är ok. Ibland blir det lite för mycket bråk, som nyligen då hon såg film under tiden jag sövde lillebror. Just när han näääästan lyckats somna tog hennes film slut (han stökade mer än vanligt), varpå hon börjde gnälla och kräva att jag skulle komma och sätta på ny. Jag sa att jag kommer snart, men hon accepterade det inte utan gnällde vidare så att lillebror vaknade upp igen. Då morrade jag definitivt lite extra... Men hon fick en ny film, och sen när lillebror lyckats somna kom vi gemensamt fram till att hon kan ta en bok och titta i om samma situation uppstår igen, vilket hon så fint gjorde nu i kväll.
Här är jag på väg att byta förskola till de små. Jag ska börja jobba i januari, då lillebror närmar sig 18 mån. Det lär inte bli plats på samma förskola som stora, som dessutom är dåligt bemannad och ständigt ökande antal barn, samt tråkig utemiljö och rätt trånga lokaler. Nu har vi i stället varit på besök på en waldorfförskola, och snacka om skillnad. Fantastisk utemiljö!!! Ekologisk hemlagad mat. Barnen delaktiga i matlagning, bak varje vecka, tydliga och återkommande rutiner. Lugn och avskalad inomhusmiljö, naturmaterial. Högre personaltäthet och betydligt mindre grupper, samt fick jag positiv känsla för alla i personalen. Hönor, kanin och hund på gården (djurälskande dottern föll direkt!). 95 % säkert att de får plats. Visst finns det kritik gentemot waldorf, men också mycket positivt. Det är svårt att sålla och ta ställning känner jag, men i det här läget känns det bara rätt.
Fågelungarna: Haha, ja det var ju just det jag behövde höra - att jag hade slutat skuldbelägga mig . Men just när jag kan härleda det till att det skulle kunna vara flytten så blir det svårt för mig som är grundligt tränad i att skuldbelägga mig för det mesta . Men du skriver det så tydligt, jag behöver inte analysera utan bara försöka se vilka behov som ska tillgodoses. Tack för dina ord!
Angående Waldorf så har jag också sneglat ditåt fast det ligger på andra sidan av stan så det blir så tokigt. Jag har i och för sig inga problem att åka och lämna men det blir ju lite trist när barnen får kompisar och så... Men jag yror nog ändå kanske att det kan vara värt ett besök . Lycka till med beslutet! Det lät ju som en fantastisk förskola!