AP-snack & babbeltråd

Och inte ens för flytten tycker jag att du ska skuldbelägga dig. Du vet ju att det är till hela familjens bästa. Sen om det tillfälligt innebär oro för dottern, bara att genomleva, bekräfta och slutligen hitta ut ur den lilla krisen.

Waldorfförskolan hörde inte av sig idag som jag hoppats. Men vi går på musiklek på fredagar, och plötsligt bestod idag hela gruppen nästan enbart av de blivande förskolekamraterna! Föräldrarna sa att den som skulle höra av sig till mig varit ledig idag, så jag får snällt vänta tills på måndag. Jag har inte haft en tanke på den här förskolan tidigare just eftersom den ligger några km utanför stan, dvs behov av bil i stället för promenadavstånd. Men nu känner jag att jag vill vända på det hela, låta barnen börja där, och så se mig om efter ett boende mer i närheten av förskolan (och ev waldorfskolan i förlängningen). Det är ju helt uppenbart när man ser barnen och föräldrarna, att de är MYCKET mer som jag och mina barn, jämfört med familjerna på nuvarande förskolan. Både vad gäller barnsyn och samhällssyn i stort. Tror att både jag och mina barn kommer att uppskatta det hela. Sen att det kommer att innebära att barnen lever mer segregerat från "vanliga" samhället, det är ju den stora nackdelen med friskolorna, oavsett pedagogisk inriktning. Kommunen jag bor i är sedan länge splittrad i det avseendet, så jag antar att det bara är att haka på...

Me like coffee:Jag har inte så mkt tid men hög igenkänningsfaktor Våra stora är ju ungefär lika gamla och ja, jag minns. Nu några månader senare är han superharmonisk. Sitter och leker själv mycket, hjälper till ibland, ibland inte men det är liksom lugnt. Inte så mycket av allt utan...tja harmonisk. Analysera inte sönder dig själv, vi hade inga förändringar och ändå hölls det på här

VAd skönt fågelungarna, att du hittat nåt som känns bra! 

Chokladkaffe: nej, för sambons skull skulle jag inte bli hemma. Men för lillkillens. Hur oumbärlig är man som mamma liksom? Fast jag har bokat nu och tänker att det är mer än ett halvår dit. Det löser sig.

Me like coffee: just i de där situationerna är det ju skitjobbigt. Men tänker att om du nu ska analysera så fundera mer kring vad hon vill och behöver än varför det är jobbigt nu. Eller ja, det är väl vad jag själv känner att jag är dålig på, istället frågar jag sonen gång på gång varför han gör ditt eller datt (2,5 år -som om han kan sätta ord på det...). Om det inte är nåt speciellt som går att ändra på så spelar det ju egentligen ingen roll varför det plötsligt behövs extramycket uppmärksamhet, viktigare att lägga energin på att ge den.

Fågelungarna: låter ju som en härlig förskola. Och gillar ditt tänk. Är själv sugen på att flytta t en liten by där de har en mysig Montessoriförskola i gamla byskolan där jag själv gick i ettan och tvåan. Samtidigt bor mina föräldrar i en annan by (närmare Malmö) och där finns också förskola (och annan barnpassning då m föräldrarna), men den är liksom inte lika... skön. Eller vilket ord jag nu ska använda. Tänker att det får visa sig vart det först dyker upp ett bra hus som vi kan köpa. Kan också bli den lite större byn mittemellan :)

Vet inte om du redan berättat tidigare i tråden, eller om du vill, men du säger att du är ensam m dina barn o jag undrar lite om du är det självvalt o hela tiden eller ja, om det finns nån pappa? Är det för personligt så låt bara bli att svara. Men jag hade långt framskridna planer på att skaffa barn själv innan jag träffade sambon och nu pendlar jag mellan att tänka att det hade varit lättare (vi har rätt olika syn på det mesta inkl barn) och att med fasa inse att jag aldrig hade orkat. Hur orkar du?

Åh, inte privat alls. Självvalt och självvalt... Det där med relationer har liksom inte blivit så mycket av för min del. Jag har blivit kär ibland, men ingen har blivit kär tillbaka. Ibland har någon varit intresserad av mig, men då har inte jag varit intresserad. Ett par gånger har jag varit ihop med någon en kortare tid, max ett halvår, men den djupa kärleken har bara inte infunnit sig. Barnlängtan hade jag ändå. Storkkliniken har blivit min räddning.

Orkar. Ibland är det onekligen tufft. Igår överraskade jag både mig själv och stora barnet mitt med att för första gången börja gråta kl 06 på morgonen över att "jag får ju aldrig sova". Efter att lillebror bl a varit vaken en dryg timme mitt i natten, och jag själv har mycket svårt både med att somna på kvällen, och somna om efter hans uppvak. Och så vaknar han igen innan kl 06, och hans skrik efter amning väcker stora med. Och möjligtvis har jag sämre tålamod jämfört med er i parrelationer, svårt att veta. Men jag har ändå relativt "lätta" barn, och behöver aldrig gå och "sura" över att partnern inte tar sitt ansvar etc, som jag ser min ena syster göra alldeles för ofta. Och så har man ju så mycket tillbaka från barnen med. Visst ger jag avkall på mina tidigare fritidsintressen och så, men vet att det går att återuppta om några år igen. Man har ju inte småbarn för evigt (även om jag hoppas på en trea med någon gång). Mycket av det jag gjorde förr, i mitt Malmöliv, var ändå bara ett substitut för avsaknaden av familj.

Alexe: Tror verkligen att det löser sig som du säger. Det är inte så lätt diskussion det där med sin oumbärlighet. Jag känner mig oumbärlig det första halvåret och egentligen första hela året. Att då är jag faktiskt en väldigt viktig person som inte ska separera mig själv från barnet. Blir ju rätt naturligt ioch med amningen också, barnet lever ju amning. Mina har gjort iaf.När maten sen kommer igång blir det ju ändå mycket amning och nej, jag har inte heller känt då att det är okej. Efter ett år blir det för mig annorlunda iaf. Då äter de ordentligt, jag har inget emot att amningen tar slut och de har hunnit få en närmare relation till pappa också, i våra fall även mormor. Nu vid 1.5år känns det helt okej för mig att iväg en helg. Längre än så har jag inte varit borta men jag skulle känna att 5 dagar var okej, skulle sakna ihjäl mig men inte tro de far illa av att vara hemma. De är med pappa ju, vid det här laget är han en lika viktig person. Men detta är mina personliga tankar om separationer och åka bort.

fågelungarna, jag tänker på dig ibland också när det är tufft. Ett barn känns som jag hade hanterat ensam men två. Jag är jätterorolig varje gång maken ska iväg några nätter, att de ska bli sjuka eller jag inte ska orka. Det går ju bra att vara ensam men sjukdom, det tycker jag är tufft. Vara vaken på nätterna och så. TIpsade faktiskt en kompis som funderar mycket på barn och är ensam, att det går att vara just själv med barn också. Det har startat en tråd hos henne, vet inte hur hon kommer att göra men ändå

Det viktigaste med förskolan är ju att man tror på det. VI var och kollade på waldorf och det är ju ett lugn som finns där och väldigt jordnära värderingar. Träleksaker, naturen och kalendern, veggomaten osv. För vår del funkade det inte praktiskt, vi vlll ha frukost på förskolan, inte te och knäckebröd vid 9. Sen blev jag väl lite tveksam eftersom vår stora är rätt vild av sig. Jag kunde inte riktigt se honom i det där lugnet Det var något utöver som jag inte kunde sätta fingret på men som inte kändes så bra, att det liksom blev en grej i att vilja för mycket. Att hon som presenterade förskolan inte var så himla intresserad av oss utan mer att mässa fram sitt budskap. Lär ju skilja från förskola till förskola. 

Förresten, bor du på landet landet Alexe? Landet landet för mig är by med några hus eller utanför by      

Fågelungarna: åh, då lever du mitt tilltänkta liv :) Fastnar på det där m att sura över partner. För så ofta ofta är det tyvärr det sura som går ut över barnen. Min kille är verkligen en fantastisk person på många vis, men just värderingarna o att göra det lite svårare för sig själv för att jag ska få det lättare är sånt som inte klaffar. Jag får alltid själv "ta" min tid o längtar efter att han nån endaste dag skulle säga att nu ska jag o barnen göra detta, gör du vad du vill. Önskar det i födelsedagspresent, får istället dyra prylar (han tjänar bra, vi har separata ekonomier, han vill kompensera, det är snällt, men inte det jag mest behöver). Jaja, de är inte små för evigt som du säger, o det är faktiskt jag som valt att vara hemma så att de inte behöver dagis förrän vid 3. Och ja, tex skulle jag ju inte kunnat träna nu på morgonen om det inte varit för Erik så på det hela taget är jag mer nöjd än missnöjd, gäller bara att se allt han gör som bonus ist f att hela tiden hoppas att han ska göra hälften :)

Chokladkaffe: bor inte alls på landet, bor i Malmö. Men vi vill flytta. Inte till landet landet, men till nån av de små byarna utanför stan, förhoppningsvis i närheten av mina föräldrar där jag också växte upp. Kallar det landet :) men fattar vad du menar. Har tittat på ensamma hus el såna m typ två grannar, men kommit fram till att det inte är för oss.

Chokladkaffe, jag tänker också på dig ibland, när jag är tacksam för att min stora tillhör de relativt lugna typerna (alltså inte för att klanka ner på vilden hemma hos dig, men ja, du fattar ). Vore nog tuffare att vara ensam om man hade en som jämt sprang bort från en, rev ner allt i huset, etc. Hoppas de nya tankarna leder till något gott för din kompis!

Idag orkar jag massor, för jag har sovit så djupt och gott hela natten!!! Bara två korta amningsavbrott som jag somnade om direkt efter. Skönt att man kan ta igen ibland. Stackars lillebror fick nog skrika en lång stund där han råkat böka in sig i hörnet av sängen mitt i natten, innan jag lyckades vakna... Jag hade dessutom lagt mig i fotändan av sängen för att inte väcka honom som låg mitt i, när jag skulle lägga mig, så jag fanns ju inte på plats som vanligt för honom. I natt blir det annorlunda, för nu ska lillebror ligga i spjälsängen (där stora sovit fram tills nu), storasyster ligger i egen liten säng bredvid min, och jag har 120 cm helt för mig själv!

Hej!

Jag läser den här tråden ibland och gillar tonen och tankeutbytet som ju skiljer sig milsvida från vad som brukar vara normen i många andra trådar på FL.... Jag har en fundering kring förskolestart som jag tänkte skriva om och så får jag se om någon av er vill kommentera det.

Vi har tre barn födda 07, 09 och 11. De äldsta har börjat förskolan när de varit 18 månader, vilket var min smärtgräns, och det har funkat super. Tvåan hade dessutom följt med vid hämtning och lämning av storebror under föräldraledigheten så han tyckte snarast det var kul att äntligen få stanna på förskolan och leka på riktigt. Trean har precis fyllt ett år. Med ettan och tvåan delade pappan och jag på föräldraledigheten men av olika skäl får jag ta allt den här gången. De stora barnen går på ett jättebra föräldrakooperativ där minstingen inte får nån plats förrän i augusti 2013. Ekonomiskt kan jag vara hemma tills dess, men jag är så sugen på att börja jobba lite grann efter jul. Jag kan jobba mycket hemifrån (= ingen restid) och jag kan välja att jobba 50%. Skulle innebära att minstingen är på förskola t ex 8-14 tis, ons, tors. Men nu får han alltså inte plats på kooperativet, det får bli kommunal förskola i så fall. Hade förstås känts hundra gånger lättare om det varit kooperativet som han känner till och där han har storasyskonen. Jag har ställt honom i kö med det kommunala dagis där ettan gick i 1,5 år och vi känner personalen som är oerhört trygg och bra, men i vår kommun innebär kommunal förskola större barngrupp och inte syskongrupp så det är många småttingar.

Jag velar så hur jag ska göra, men jag behöver ju inte bestämma mig än på ett tag. Jag VET ju att han egentligen kommer att vara pytteliten (15-16 månader). Ena dan hör jag föräldrar som berättar om inskolningar av så små barn som gått jättebra, och jag ser det ju också på barnens förskola där det verkar funka väldigt bra. Tänker då att jag kan ju testa. Går det så går det och går det inte så backar jag och stannar hemma tills efter sommaren. Andra dan hör jag om småttingar som inte alls är redo för att börja på förskolan så tidigt, och då känner jag mig så egoistisk och tänker att usch nu får jag sluta att sätta mig själv i första rummet. Det funkar egentligen rätt bra att vara hemma, både de dagar de stora är på förskolan och de dagar jag har de stora hemma. Och jag vet att detta är en så kort tid av livet, jag ska passa på att njuta, sen blir det jobb, jobb, jobb i så många år (men även när jag börjat jobba på riktigt blir det inte heltid för barnet, pappan och jag kommer att saxa så det blir lite kortare dagar och en dag i veckan ledigt). Samtidigt känner jag en sån längtan att komma igång med jobbet (jag är forskare). Och så tänker jag att jag kan ju testa. 

Nån som har nån kommentar? 

Enbär, jag sitter nästan och fnissar lite över ditt inlägg, för det är ju så hopplöst svårt att svara på. Precis som du själv skriver finns ju å ena sidan, och å andra sidan. Du har koll på för- och nackdelarna, och vet vad du väljer mellan. Inte går det att utgå från sig själv heller om man ska ge råd, för allas förutsättningar är olika. Är minstingen socialt lagd, eller en blygis? Känns nästan som att det kan vara det som kan avgöra det hela. Om pappan ska dra ner på arbetstid sen när ni båda jobbar, kan han inte göra det redan till våren?

Innerst inne kommer nog magkänslan att leda dig rätt när det är dags att fatta beslut.

enbär, jättesvår sits. Jag vet hur det är att vara hemma länge och vilja börja jobba samtidigt som jag försökte passa på att ta vara på tiden och njuta av det korta osv. Jag vet också hur det är att ha en liten som inte får plats på syskonens föräldrakooperativ. Jag vet inte riktigt vad som är den största "grejen" för dig. Att de är små vid den åldern, ja men om man ser i det stora hela, ett helt barns liv med allt vad det innebär spelar ju inte den månaden nån roll. särskilt inte med tanke på hur ni tänkt lägga upp det, korta dagar. Vi skolade in vår 18-månaders 7.30-15/16 på direkten fem dagar i veckan för vi inte hade nåt val. Det känns att han inte orkar. Jag hade nästan tyckt det varit bättre att skolat in honom lite tidigare korta dagar. Nu går jag snart ner i tid så det har handlat om två månader men det är tydligt, det är för mycket dagis för honom nu.

ATt du ska ta vara på tiden och njuta lär du göra bättre om du får jobba (om det är det du vill). Jag jobbar hundra procent nu och trivs ändå bättre än när jag var hemma heltdi. Längtar, saknar och trivs med barnen när jag är med dem. Det är klart för lite men att ta vara på något man inte uppskattar är bara andras ord. där och då gör man inte det om man inte trivs. Dessutom tror jag att när det gäller folk i den här tråden är vi bättre föräldrar om vi själva mår bra. Mår du bättre av att jobba lite och ha lillen på dagis några timmar i veckan tror jag det är bättre än att du är hemma heltid och inte riktigt trivs. 

Du sätter dig inte i första rummet genom att jobba 50% och ha din 16månaders på dagis några timmar. Isåfall gör du det på ett bra sätt där du tänker på hela familjens välbefinnande och att alla medlemmar behöver plats. Balans är ju jätteviktigt! Sen tror jags om fågelungarna, du kommer att känna vad som blir rätt. Men tänk inte att du är ego för du vill iväg lite, då blir det lite självuppoffrande och enligt mig snett.