Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
Grattis Flickan och kråkan!!
Vilken nyttig läsning Flickan o kråkan. Tack. Jag ligger så mycket back på läsfronten, hinner inte med o barnen blir bara större o fallgroparna fler.
. .
Skönt MsKitten! Det verkar gå enligt planerna.
Tack Flickan och kråkan.
Min man fick lämna över ett brev jag skrev i vårt namn. Jag skrev att vi ser detta som en bestraffning och därtill som en skamvrå. Jag citerade både Statens Folkhälsoinstitut som nämner isolerande time-out som "ett oacceptabelt sätt att behandla barn" och hänvisade till fall hos BEO/Skolinspektionen där time out använts och bedömts som kränkande behandling. Det tog skruv. Vid lunchtid fick vi ett mejl där de förklarade att det var borttaget, men det lät lite tyket. Lite som "vi tycker inte det här är fel, men för att vi fick klagomål så tar vi bort det". Illa tycker jag naturligtvis. Vi ska dit på möte på tisdag och då får vi prata om det. Det känns lite som att ha dängt dem i huvudet med en slägga, och det när sonen bara har gått i tre veckor. Men man kan ju inte bara låta det vara heller.
I övrigt är det bra med oss. Lillasyster är nu åtta månader gammal och har börjat ställa sig upp. Sonen är så förtjust i henne och vi har en rätt harmonisk tillvaro. Eller också känns allting lugnt efter sonens första år. Däremot är det jobbigt (för både oss och honom) med hans språkförsening. Vi går på behandling hos logoped och använder TAKK i stor utsträckning; det fungerar ypperligt med sonen (logopeden säger att hon aldrig har träffat ett barn som tagit till sig tecknen på det sättet. Och det är ju skönt att han har en sådan kommunikationsvilja). Huruvida det är en språkförsening eller språkstörning återstår att se (min make var också språkförsenad och jag hoppas ju att det bara är så att han är pappas pojke).
Däremot är det jobbigt (för både oss och honom) med hans språkförsening. Vi går på behandling hos logoped och använder TAKK i stor utsträckning; det fungerar ypperligt med sonen (logopeden säger att hon aldrig har träffat ett barn som tagit till sig tecknen på det sättet. Och det är ju skönt att han har en sådan kommunikationsvilja). Huruvida det är en språkförsening eller språkstörning återstår att se (min make var också språkförsenad och jag hoppas ju att det bara är så att han är pappas pojke). . Hon sa att vi får ta med lillebror på träningståget också 
.
Han är jättefrustrerad över att inte göra sig förstådd. Han har inga problem med pragmatik t ex och vi ser ingen anledning med psykologutredning i dagsläget. Hans pappa var också sen. Han har absolut ingen intellektuell funktionsnedsättning och kan förstå väldigt komplexa meningar. Han pratade i ettordsmeningar vid 2,5, trots att kommunikationsviljan aldrig saknats, så viss skillnad är det ju mellan våra söner.
Åh, jag vill bara dela något med er, höra era tankar osv. Jag är ju hemma med båda barnen nu. Vi har sökt plats på ett dagis men det är lång kö så vi lär få vänta innan hon får plats. Vill inte skola in på ett tillfälligt dagis så hon får vara hemma med mig och lillebror. I det stors hela trivs jag väldigt bra med det. Vi har sköna dagar, mixar aktiviteter med lugn och återhämtning, ingen stress att lämna och hämta på dagis vilket jag uppskattar oerhört mycket! Jag njuter också att se dom som syskon bli allt tightare. Dom älskar varandra och har verkligen hittat utbyte hos varandra. Samtidigt känner jag mig stressad över att dottern inte får en grupptillhörighet med andra barn och att hon inte får träffa andra barn så mycket som hon kanske skulle önska eller behöva. Vi går till öf 1-2 gånger i veckan men där leker hon mest själv eller ibland med en kompis barn som också hänger där ibland. Hon går på gympa med pappa en gång i veckan men även där fokuserar hon på gympan och har således lite kontakt med de andra barnen. Vi träffar en kompis till mig med barn i ungefär samma ålder en till två gånger i veckan, ibland på öf och ibland ute eller hemma hos någon av oss. Ibland träffar hon kusinerna. I övrigt hänger vi i skogen, går med hundarna, leker i lekpark, besöker/får besök av mormor och morfar, går på stan, myser hemma etc. Men jag känner mig stressad att hon inte får fler återkommande kompisar än sonen till min kompis och sporadisk kontakt med kusinerna. Snälla ni, kom med lite input. Just nu vet jag inte vart jag skulle kunna vända mig för att skapa fler återkommande kontakter men jag vill mest bara vet vad ni tänker om nuläget.
Me like coffee: Jag tycker spontant det låter som att hon får nog av kontakter. Det verkar (ta inte illa upp) mer du som tycker hon ska ha något som hon knappt vet hon själv behöver om du förstår vad jag menar 
Min stora älskar ju dagis numera men jag vet inte om grupptillhörigheten är det viktigaste. Han verkar leka lite med varje vad som passar. Han pekar ut enskilda barn som hans kompisar och sen har han en bästis.
Funderar lite, varför du tänker det är viktigt med återkommande kontakter och grupptillhörighet? Kanske jag som missar något väsentligt här?