AP-snack & babbeltråd

Chokladkaffe: Nja, fel skrivet när det gäller just grupptillhörighet. Egentligen är det just återkommande kompisar som jag tänker på. I nuläget har hon ju bara en enda som är återkommande (förhoppningsvis flyttar även min bästa vän hit snart och min dotter och hennes son är bra kompisar så då får hon ytterligare en. Sen är det ju kusinerna som hon träffar någongång då och då och dom trivs hon också väldigt bra ihop med. Nä, egentligen tror jag att hon är rätt nöjd som det är. Dock känner jag mig stressad av min omgivning som framhåller dagis som nästintill avgörande för utvecklandet av social kompetens (haha, rent löjligt egentligen!) och på sista tiden har även min man uttryckt att han tycker synd om dottern som inte har så många vänner. Hans oro uppkom när dottern började prata mycket om (och med) låtsaskompisar, något jag ser som fullt normalt för barn att ha. Somliga mer och andra mindre. Hon är väl någonstans mittemellan. Men min mans ord har liksom fött en del oro även hos mig. Behöver hon fler vänner? Gör jag tillräckligt? Kan vi hitta fler ställen med barn? Etc. Om någon skulle ställa samma fråga till mig så skulle jag utan tvekan säga att det låter som om barnet har det utmärkt bra men när det handlar om mig själv så är jag alltid så hård och dömande . Sedan att dotten just nu verkar genomgå helvetet på jorden i humör och temperament gör inte saken lättare. Hon är arg, tvär, grinig och gnällig, mammig som ett spädbarn och taggarna utåt konstant. Idag var det helt galet! Så det gör att tankarna går ännu mer. Är det något hon saknar? Vad? Eller är hon helt enkelt bara 3,5 år .

Me like coffee. Mitt råd är att försöka hitta lugnet i situationen. Det har du ju egentligen redan gjort,  men påverkas av omgivningens åsikter. Omständigheterna gör att ni får vara hemma tillsammans under en period. Var det fram till efter jul, eller när kan det bli plats? Det är inte mycket du kan göra för att förändra situationen. Du trivs, barnen trivs, och det är ju huvudsaken. "Hemmaföräldersmaffian" (för att travestera på apmaffian eller vad vissa kallar oss som trivs i den här tråden) skulle ju lovorda hur ni har det.

Alternativet att sätta henne i tillfällig förskola bara för att, låter inte så jättekul, precis som du själv skriver. Jag tror nog att det kan vara en fördel att gå i förskola innan riktiga skolan, för att känna några kompisar sedan tidigare och vara van vid sociala kontakter med jämnåriga. Men om din dotter börjar när hon är 3,5, 4, eller 4,5 år tror jag spelar mindre roll, det finns tillräckligt med tid att bli en i gänget. 

Njut så länge det varar! (Säger jag som tycker att tiden går väldigt fort just nu, snart januari och jobbdags.)

Jag misstänkte det var omgivningen som tuggat om dagis som en livsnödvändighet eller att du var hård mot dig själv i strävan efter att göra bra. Håller med om att hitta lugnet som du gjort o ta vara på det. Din dotter lär ju tycka om att vara hemma, sååå stort socialt behov har inte en 3-åring. Låtsaskompisar har vi här oxå när jag tänker efter verkar storebror här bara ha förmåga att hålla 1-3 relationer på en gång. Frågan är om de behöver så många fler. Nej njut av ert, det är ju mysigt o när du slappnar av o vet att det är bra känner barnen samma tänker jag

Me like cofffe, om din dotter verkar nöjd ser jag ingen anledning att hetsa på med förskola. Jag tänker att om hon vill ha mer av det sociala skulle hon uttrycka det på något sätt. Jag förstår dock att du tänker som du gör, jag hade säkert också tänkt så, det pratas ju så mycket om förskolans undergörande effekt på barnen och vikten av att lära sig att vara i grupp och att odla det sociala. Min äldste, som nu är 5 år, har gått på förskola sen han var 18 månader. Han har aldrig på något sätt visat att han inte trivts och han har alltid tyckt att det varit roligt på olika sätt (i början för att de hade en sån häftig lastbil på dagis typ), men det var först när han blev 3,5 - 4 år som han verkligen började leka på allvar med andra barn och framför allt verkligen uttryckte att han ville dit just för att träffa namngivna barn. Nu är han supersocial och kompisarna är jätteviktiga. Han har själv valt att gå en dag mer än lillebror (som går 2 dar varannan vecka och 3 dar varannan vecka). Jag tvivlar inte en sekund på att din dotter hinner med det där med förskolan även om det dröjer ännu en tid innan hon får börja. 

Åh vad ni är sköna! Jag ska återgå till lugnet och njuta igen . Hon utvecklade ju vissa förmågor när hon gick på dagis innan vi flyttade. Nu får tid att utveckla andra sidor hos sig själv. När hon sen börjar på nytt dagis (är låååång kö men hoppas på plats till nästa höst åtminstone) får nya möjligheter. Så nu ska jag försöka leva i nuet

Nu är jag hemma från USA. Allt har gått jättebra. Lillebror och pappa har kommit mycket närmare varandra. Min man har blivit mycket säkrare i sin roll som pappa. Jag fick mycket egen tid att fokusera på jobbet, men jag fick också helt lediga kvällar i en hel vecka. Vilken lyx va 

Vi har också slutat amma. Lillebror vill helt enkelt inte. Han fyller 2 i november så vi har ju ammat ganska länge ändå. Det känns faktiskt bra, speciellt som lillebror själv valde att inte amma mer.

Nätterna är jättebra. Lillebror vaknar till nån gång, men lägger sig till rätta och somnar om. Han somnade bredvid mig igår kväll, med bara några kramar så somnade han.

Så underbart skönt att slippa någon som vaknar 311 ggr och gråter tills han får bröstet.  

Däremot har vi en kamp med storebror  Det  känns så tråkigt. Han är väl inne i nån 4-års trots eller vad det är. Allt är fel, men mest är det lillebror som är fel. Storebror är dessutom aggressiv och det driver mig till vansinne. Idag skrek jag på honom 

Jag vill inte ha det så här. Men jag vet inte hur vi ska komma ur det. Jag vet att han har det svårt, men jag har inget tålamod....Jag säger åt 1000 gånger att han inte ska vifta och liksom "låtsasboxas" framför våra ansikten, men han slutar inte.

Igår drämde han till lillebror med den nya leksaken som han fått av mig. Då lade jag undan den och sa att om du inte kan leka med den där leksaken utan att slåss så stoppar jag undan den.

Jag vet inte vad vi gör för fel. När jag läser om era barn som är tajta syskon blir jag så avundsjuk. Jag vill också ha barn som leker och kommer överens. Jag vill inte ha en aggressiv och skrikig unge 

MsKitten. Angående lillebror, låter ju som att allt gått jättefint, till och med över förväntan. Härligt.

Och om arga storebror. Min stora är snart fyra år, och det är väl ömsom vin ömsom vatten mellan henne och lillebror. Hon är snabb med tjuvnypen, tyvärr. Och har sen mage att bli skitarg om han av ren olycka råkar orsaka henne någon liten skråma. Så det är inte guld och gröna skogar för oss heller, och det händer här med ibland att jag ryter till när det blir för mycket. Man får väl försöka komma ihåg att det är jobbigast för barnet att vara inne i en sån där bråkperiod, är det inte så det brukar stå i böckerna?

msKitten, tighta syskon går väl i perioder. För jag kände samma idag som du beskriver. De stod och drog varandra i håret, slog varandra lite, puttades lite och sådär. Tänkte på tråden och hur tight allt verkar vara här. Tänkte sen att det där måste vara faser. Ibland är de i fas och ibland inte. Storebror har det kanske tufft nu med sig själv och lillebror står lägligt till hands...inte er med det. Relationer får ju kvalité av annat än bara sämja..att ha en relation som bär mer än att allt är bra är ju massa värt. Jag skriker också på barnen ibland men så är det. Har börjat jobba med vissa grejer jag inser jag bär med mig hemifrån och som jag vill bryta nu. Allt skräp behöver inte mina barn ärva. Det blir bättre och bättre men samtidigt, nån form av variation behöver finnas. Har alltid tilltalats av ditt avslappnade sätt där det verkar få finnas plats till alla känslor. Kommer fortfarande ihåg inlägget när du och storebror hade en dust och han säger "mamma, ibland är vi arga på varandra men tycker om varandra ändå" eller nåt i den stilen. Det tänker jag ofta på...det om något vill jag lära mina barn.

MsKitten: Vad skönt att resan gick bra och att pappa gick starkare ur det! Åh vad skönt det lät med lediga kvällar . Oj, jag känner igen beskrivningen av din stora! Här hemma är dottern... ja, jag vet inte alls ad som har hänt. Allt sägs med arg röst, hon kan ingenting själv, söker konflikter i det mesta som går och kan hålla på hur länge som helst med att t ex vifta med handen hur framför någons ansikte och när vi ber henne sluta fortsätter hon i oändlighet. Vi har haft en hel del samtal om detta med att bestämma över sin egen kropp och att ett nej är ett nej i dessa lägen. Men jag antar att hon kollar och försöker undersöka vilka vi är, vilka värden vi står för osv. Men min tålamod tryter rätt ofta just nu, vilket inte underlättar för någon. Men jag jobbar på den biten . Så även om mina är tighta rent generellt sett så har vi ju dagliga konflikter . Det hör väl liksom till tänker jag. Men visst går tankarna rätt ofta att vi gör något fel... Att det ex skulle vara för att hon vill ha mer nära kontakter med kompisar . Men när jag försöker att inte tänka med det dåliga samvetet så landar jag i att vi knappast är om att à en 3,5 åring som beter sig så här

Skönt att få lite bekräftelse av er 

Jag vet ju också att vi inte är ensamma om att ha konflikter och jobbigheter med barnen...men i stundens hetta undrar man vad man gjort för fel? Vad gick snett liksom? 

Min man vill ha ett tredje barn.

Igår när vi skulle lägga barnen för natten och allt bara blev kaos så undrade jag om vi är galna som ens tänker tanken på en tredje unge.

Jag tänker också på chokladkaffes tankar om att man ska ha barnen som intresse om man ska ha tre stycken. Visst är jag intresserad av barnpsykologi och pedagogik och så....men de är verkligen inte hela mitt liv. 

Usch, jag vet inte.....