AP-snack & babbeltråd

msKitten:

Håller med övriga. Det här med syskonsämja går upp och ner och det det faktum att de är tajta gör ju att det även blir konflikter. Jag har precis varit och hämtat våra pojkar på förskolan och på hemvägen så sprang lillebror före till en grind och skrek glatt att han kom först. Storebror sprang argt rakt mot honom och knuffade honom hårt. Sedan flög de ihop vrålandes. Sedan vi kom hem har de varit osams om varenda liten småsak. Retats sådär tetigt och dragit och knuffats och dragits och trängt sig före. Just nu sitter lillebror på golvet bredvid mig och kastar ut grejer ur skafferiet samtidigt som han upprepar sitt mantra: att jag och storebror är dumma . Nu ska han aldrig mer äta heller, säger han .

Vad gäller fler barn. Varken jag eller sambon har barn som intresse. Eller jag är ju lärare så ett visst intresse finns så klart antar jag, men vi vill ha en till ändå. Varför? Tja, vet egentligen inte riktigt. Något biologiskt kanske . Och så upplever vi nog ändå att vi får mycket tillbaka och att de har väldig glädje av varandra trots konflikter . Nej, jag vet inte. Vi är väl lite halvtokiga. Fast egentligen är man väl det bara genom att skaffa ett . Fler att älska gränslöst.....kanske inte svårare än så .

Även om tre känns lite långt bort för oss just nu (och jo, jag lääääängtar verkligen tills tiden kommer då man inte behöver vara konstant närvarande) så vill jag nog ändå ha tre. Inte för att jag har barnen som intresse och inte för att jag älskar småbarnsåren utan för det jag tror (?) kommer sen när de blir lite äldre. Jag vill helt enkelt ge mina barn fler syskon. Tror jag. Sen älskar jag barn men de är inte mitt intresse även om jag är väldigt intresserad av barn, deras utveckling osv. Sen kan jag verkligen inte förlika mig med tanken att jag aldrig skulle föda barn igen eller bära en liten skrutt i sjal

msKitten, jag vet inte om jag håller med mig själv längre. Vi har sagt att inte tre tätt för det pallar vi inte. Vi måste få sova och andas ett tag nu. Men det är inte uteslutet med en trea. Isåfall om några år när de andra är större och mer självgående. Att man kan lägga dem med en saga och sen gå ut. Att de kan gå själva, sitta på kudde i bilen, ta sig själva till skolan mer eller mindre. Att man då längtar efter bebis igen. Gör vi inte det har vi två finaste killarna och de har varandra. Kanske man kan vara mer närvarande i deras skolbarnsliv då. Fast jag tänker en bebis på armen...det kanske inte är så dumt Känns himla befriande för mig att se barn som en glädje...nu när jag börjar komma till vattenytan inser jag att jag varit deprimerad mer eller mindre sen lillebror föddes. En sorg att känna att hans bebistid var så mörk för mig....så nej, tre finns inte just nu, jag vill bara njuta av att vi landat, jag simmat upp till ytan. Nu när jag tycker om att vara med barnen, ser dem som en tillgång jag är glad över känns det helt annorlunda. Så kanske tre...det lär väl vara annorlunda med några år mellan dem. 24mån var tätt...och tufft för mig.

Oj, jag läser, men hinner aldrig svara.

Me like coffee: Har också funderat på förskola vs brist på vänner. Får samma kommentarer som du. Fast har väl vant mig lite eftersom vi redan tidigt tog beslut om att han skulle få vara hemma i nästan tre år. Men funderar ändå, extra mkt tex när vi träffar andra barn o stora mest vill prata m deras föräldrar.

msKitten: skönt att allt gick bra m resan o att det funkade så smidigt för lillebror att sluta amma. Duster med och mellan barnen... Flera stycken varje dag här. Våra har inte hunnit bli direkt tajta än även om lilla ser upp till stora o stora ofta frågar om lilla vill leka. Men mest är det avvärjning av sparkar, knuffar o slag tycker jag. Stora är i perioder otroligt mkt på lilla. Nu har vi haft ett par dåliga dagar m kass sömn o mkt stress o då kan jag inte låta bli att tänka att de haft det bättre om det varit längre mellan dem, nu får ingen riktigt det den behöver utan det blir mest kompromisser.

Chokladkaffe: vet att vi har pratat om det innan, att vi gjort liknande resor fast åt olika håll. Jag sörjer storas första 1,5 år när jag mådde skit. Funderar just nu en del på skillnaden i kärlek till barnen. Inte så att jag älskar lilla mer, men kärleken till honom är självklarare på nåt sätt. Mer som jag inbillar mig att det "ska" vara. Stora älskar jag massor, men där finns så mycket annat också. Som har att göra med mig och inte med honom. Och gör mig så ledsen att det ibland märks mellan oss.

Bra sak iaf - har beställt en toddler-sele. Lilla har nästan vuxit ur sin gamla och stora blir överlycklig de få gånger jag sjalar honom. Nu tänker jag förpassa syskonvagnen t källaren o komplettera singelvagnen m ståbräda o sele. Kanske blir vi alla lite gladare då :)

Även här går syskonsämjan upp och ner. Ettan och tvåan (fyllde 5 resp 3 i juli) har mycket kul ihop men det bråkas en del också. Sista månaderna har de börjat slåss, ger varandra tjuvnyp och bankar på varandra när de är osams, ofta handlar det om att de har olika syn på vem som har rätt till nån pryl. Jag tänker att det är väl så med syskon, ömsom vatten ömsom vin, även om jag förstås försöker få dem att hitta andra sätt att lösa sina konflikter på. Värsta perioden mellan dem var när tvåan var 6-12 månader. Då var ettan på honom massor. Slog honom helt oprovocerat. Riktigt jobbigt och väldigt tråkigt för mammahjärtat. Det skedde dock bara inne i vår lägenhet så det gällde att komma iväg ut, hem till nån kompis eller till nåt av de barnvänliga muséer som småbarnsföräldrar brukar hänga på där vi bor. Problemet var bara att det när det var som värst tog typ fyra gånger så lång tid som det borde tagit att fixa i ordning sig själv och barnen för att ge sig iväg eftersom man hela tiden fick försöka avstyra attackerna och skydda tvåan. Trots den hårdhänta behandlingen ville han alltid vara där storebror var så försökte jag sära på dem och ha lillebror dit där jag var kröp han ofelbart iväg till storebror vilket ledde till ny attack, trösta, ta med lillebror nånannanstan, varpå han kröp tillbaka till storebror och så samma visa igen.... Trean har klarat sig från hårdhänt behandling vilket är väldigt skönt. Storebröderna blir förstås less ibland när han ska ta deras grejor och så, men det leder mer till "Mamma, ta lillebror. NU!" Senaste veckorna har han för övrigt börjat leka så smått med storebröderna. Idag drog de ut alla våra sänglkläder och byggde koja under soffbordet. De hade jättekul alla tre och jag lät dem hållas och passade på att prata i telefon med min föräldraledige lillebror.

Vi har ju tre barn och vi är inte intresserade av barn så där i största allmänhet. Det var jag som var drivande när det gällde att försöka sig på en trea och det bottnar mest i att jag själv kommer från en trebarnsfamilj, och en släkt där normen är minst tre barn. Jag har alltid uppskattat mina syskon så mycket och har velat ge mina barn samma sak, även om jag förstås vet att alla syskon inte blir tajta. Jag och min syster är ganska jämngamla och lekte, och bråkade, massor när vi var små. Min bror är 8,5 år yngre än mig så honom hade jag förstås en helt annan relation till under uppväxten, men när han kom upp i övre tonåren blev vi mer jämngamla och fick en annan relation. Vi har våra barn ganska tätt (4 år och 2 månader) mellan ettan och trean och det beror på att jag är lite till åren kommen så skulle det bli en trea ville vi inte vänta. Jag tror våra barn har varit ganska "lätta". Vi har inte haft så mycket sömnkrångel, ingenting efter 1-årsdagen, och de har nästan aldrig varit sjuka. Jag vet inte, kanske hade vi nöjt oss med två om vi haft det tuffare med ettan och tvåan. 
 

Vill bara säga att jag fått min Tula toddler och att vi alla älskar den. En fantastisk sele!

Alexe, jag har också en sån, gitarrmönstrad. Toppen! Fast jag kan hålla med Flickan och Kråkan om att den egentligen är i största laget för mig, får ha den rejält åtdragen för att det ska kännas bra. Typiskt tråkigt att bo i nån liten håla utan möjlighet att prova i förväg. Men för barnen är den ofelbar. Guld värd härom dagen, när stora, snart fyra år, plötsligt segnade ihop i feber när vi var på barnteater. Hon fick åka i selen, och lillebror gå. Eller idag, när lillebror vräkte ett glas i golvet, som gick i tusen bitar. Stora är rädd för sånt, och för dammsugaren, och "ville bara vara i selen". Barnen på gården 3-9 år, blir nästan avundsjuka, för de tycker det ser så mysigt ut de gånger stora blivit buren in från lekplatsen. 9-åringen vill dessutom bära lillebror här varje gång hon kommer på besök hos oss. Så ja, det finns många fina aspekter med en toddlersele!

Jag valde folkbirds-mönstret. Skulle nog helst velat ha helgrå (är egentligen lite stel o tråkig sådär), men då satt ju fickan mitt på barnets rygg o hur ska man då nå den när man bär på ryggen? Men jag kan tänka mig att selen är stor om man är liten. Jag är 182 cm och på mig sitter den perfekt. Sen kan den ju bli mkt större. Men inte så mkt mindre.

Folkbirds var mitt favoritval, men slut på lagret...

Jag är helt färdig. Jag vet inte vad som pågår just nu men det är kaos i vår familj. Lillebror får utbrott varje dag, storebror retas och är på lillebror flera gånger om dagen, de är dessutom sjuka båda två just nu. Storebror slåss och sparkas så fort han inte får som han vill. Han vägrar lägga sig om vi inte läser 1500 sagor och berättar tusen historier.Jag är så LESS!!! Jag orkar inte mer!! Det känns som att han slåss och skriker HELA TIDEN. Jag fattar inte varifrån all denna frustration kommer ifrån. Idag sa jag t o m "Jag tänker inte läsa fler böcker. Jag vill inte. Jag är trött. Och jag vet att du kommer skrika och slåss nu, men jag vill inte att du gör det." Alltså, så ska man väl inte prata med varandra?!

Min man kom hem från en bokmässa ikväll och hade med sig saker till ungarna. En timme senare utbryter kaos när lillebror blir galen för att pappa läser för storebror. Lillebror tar boken och skriker sig blå, storebror börjar sparka lillebror, pappa skriker "NEJ INTE SPARKAS!" och sen säger han åt lillebror att det inte är ok att ta boken. Storebror börjar springa omkring med boken, lillebror hakar på, illvrålandes, storebror börjar reta lillebror. Jag suckar. Pappa blir besviken över att hans överraskning med nya böcker urartar och skriker "Jag ska aldrig mer köpa nåt till er!!" Jag hajar till och säger men det där menar du ju inte. Maken lackar på mig som blandar sig i. Vi börjar tjafsa. Ungarna forstätter skrika. Pappa säger till storebror att lugna sig och att han ska forstätta läsa när lillebror går uppför att sova. Storebror tjatar. Fortsätter reta lillebror.

Och sådär håller det på.

Sen går lillebror och pappa upp för att sova. Jag och storebror blir kvar. När jag läst ett par böcker går vi upp på övervåningen, han vill få ett par historier berättade också. Jag säger att jag inte orkar, att jag vil sova. Då får jag en spark på benet. KJHDVKJHVKJHDVKHGWHgxdreser jag blir galen!!!!!!!!

Jag vill inte ha det såhär!!!! Och hur länge ska man behöva natta barn egentligen? Storebror är 4,5 år nu och har aldrig i hela sitt liv somnat ensam. Jag tänker att det borde vara ok att läsa lite, mysa lite och sen gå? Men det är stört omöjligt här hos oss. Mörkrädd. och jag tvingar inget, men när ska nattandet ta slut egentligen?!