AP-snack & babbeltråd

Jag har aldrig övervägt att min nästan fyra år gamla son ska ta på sig själv Ser det som en bonus när han gör det. Skulle jag strida för påklädning skulle det bli det som du beskriver me like coffe, jag skulle inte orka helt enkelt. Lättare att sätta barnet i knäet och ta på det.

Jag loggade in här av lite samma anledning. VI hade utvecklingssamtal idag. Kort sagt, storebror kan bli väldigt arg och ha svårt att kontrollera sin ilska. No shit kände jag, vi har märkt av det hemma också. Lite befriande var det att läsa andra inlägg här. Samtidigt gror oron, är det något inom honom som "inte stämmer". Han blir oprovocerat arg och förskolan sa inte att det var onormalt men jag börjar undra. Det är ju ett himla liv hemma varje kväll. Han ska inte äta ditten och inte datten, inte sitta där. Igår fick han ett bryt över att jag delat hans smörgås i två delar. Jag erbjöd honom en ny macka men det dög inte. Det var liksom försent. Så håller det på, man har inga marginaler, har vi felat så får vi reda på det högljutt och det finns ingen återvändo. Är det så här det är i den åldern? Är det normalt, hur kan vi hjälpa och stötta? Jag har itne riktigt tänkt så innan utan mer att han blir arg coh han får vara det....hjälp mig gärna i min oro.

Skulle säga att jag däremot provoceras ihjäl av andra saker. Vi är väl helt enkelt olika

Ja, nu har jag i två dagar aktivt försökt söka mig tillbaka till hur jag brukar vara och visst har vi det lugnare (även om det ändå blir kaos några gånger per dag ). Inser att jag har gått från att bara klä på och som du skriver Chokladkaffe, se eget initiativ till påklädning som en bonus till att ha en massa förväntningar. Mest för att hon under en lång tid har klätt på sig själv och nu backat. Från att ha hysteriska utbrott för att vi har råkat göra något för henne som hon skulle göra själv till att få hysteriska utbrott för att vi inte gör något som hon vill att vi ska göra... Det är tvära kast med 3,5 åringar . Chokladkaffe: Jag skulle nog hävda (utifrån det jag kan läsa) att din son påminner väldigt mycket om min dotter. Saker som i min värld är så små (som att nån har delat mackan i två delar) kan leda till otroliga utbrott här också. Gud nåde mig om jag ens råkar ta i ytterdörren när hon har bestämt (självklart utan att nämna detta för mig) att hon ska öppna den . Nästa gång vi ska gå in kan hon istället bryta ihop för att jag väntade lite för länge med att öppna dörren då jag tänkte att hon ville göra det. Små saker här hemma som kan få henne att kollapsa helt just nu är ifall hon river toapappret snett (alltså inte där det är perforerat). Då blir det minst 10 minutera kaos. Även ifall vi inte är tillräckligt snabba med att ta ut håret när hon har fått på sig jackan (tillräckligt snabbt = helt omöjligt). Vi skulle egentligen behöva läsa hennes tankar för att inte gå på minerat fält dagarna i ända . Sen om detta är normalt eller ej har jag slutat fundera över faktiskt. Jag har faktiskt inte stött på någon annan med barn som beter sig som hon annat än just här men samtidigt känner jag att jag inte bryr mig (iaf när jag mår hyfsat bra!). Hon är den hon är och i det stora hela får vi det att funka. Men visst tusan är det frustrerande! Sedan har jag tänkt lite mer på detta att det provocerar mig gällande att hon inte längre sätter på sig ett enda plagg. Tror nog snarare att det är en signal till mig att jag behöver lite balans från att vara hemma. Jag har svårt för att komma ihåg att ta mig iväg utan barnen och många gånger väntar jag tills jag mår skit. Då kan jag inse att jag har spenderat varje minut den senaste veckan tillsammans med barnen... Knappast nyttigt!

Ja listan kan nog göras lång Me like coffee Log åt dina exempel för de kunde precis vara som hos oss. Satt och surfade lite innan idag och det som återkom var gränser. Jag minns ju det från min egen utbildning också. Barn i treårsålder vill kolla omgivningen. Vem bestämmer? Det är supersuperviktigt att det inte blir barnet för då blir det väldigt otryggt i känslan av att behöva bemästra hela världen, mamma och pappa gör det ju uppenbarligen inte åt mig eftersom jag kan gnälla och tjata och skrika ner dem. Ikväll var jag mer konsekvent när "han började". Han satt och kollade på pingu avsnitt i datorn. Jag sa, nu ser du sista och sen städar vi och går och lägger oss (vanliga rutinen). Han skulle se ett särskilt "det med bagaren". Efter vi klickat igenom 18 avsnitt och det inte fanns nåt med bagaren skulle han se när Pinga var sjuk. Som om jag visste vilket det var. Sa till honom att "du får välja ett av dem" och sen tittar vi på det vilket det än är, man ser ju inte på ikonerna vilket som är vilket. Utbrott över det var fel, ville inte titta, inte städa, inte något. Jag stod bara fast medan programmet gick, det är sista och det är det som bjuds. En stund senare lugnade han sig och vi valde bok och hade mys tills jag skulle släcka då nästa kom, viiiiiillll inte sooooova  Ofta handlar såna här nya faser om att man själv ska hitta nån strategi att förhålla sig. Normalt eller inte normalt, vad ska man fundera över det för. Det är som det är precis som du säger, de är som de är.

Tänkte också på dig lite gällande komma ut. Det kan ju vara hur mysigt och harmoniskt som helst och man behöver ändå komma hemifrån när man är helt föräldraledig med två. Tänk att det ska vara så svårt Ut med dig och gör saker du tycker är roligt och får dig att må bra. Jag antar att pappa duger super när du inte är där, så är det här iaf. En morgon när jag gick upp tidigt för jobb var det en himla låda inne i sovrummet, de ylade i kör bokstavligt talat efter mig och bankade på dörren. Efter en stund öppnade pappa och de sprang skrikande ut. Tittade sig omkring och jag gömde mig i köket men såg dem. När de trodde jag inte var hemma började de skratta och busa ihop...ända tills de såg mig Då insåg jag hur det är när jag inte är där.   

Total låsning ikväll hos storebror. Han skulle prompt ha stolen lillebror satt på. Jag sa nej o det blev hysteriskt. Skrek, grät o vägrade den stol som fanns till honom. Kändes inte bra men vi red ut det, lät honom hålla på. Men det, kändes fel då vi var på middag hos min mamma ihop med min brors familj. Ingen hörde vad nån sa för allt skrik. Har ni nån input?

Chokladkaffe: Det beror ju lite på situationen känner jag. Jag skulle nog ha försökt komma i kontakt med storebror och vad som var viktigt för honom just i stunden. Typ: "hm, det verkar vara väldigt viktigt för dig just nu att få sitta på just den där stolen, ska vi fråga lillebror om han kan tänka sig att ge den till dig?" Säger lillebror "nej" (vilket kanske är rätt troligt) så kan man ju fortsätta att se det som är viktigt för storebror, låta honom vara ledsen för att stolen är upptagen och försöka hitta andra strategier som kan funka för honom. Kanske inget annat duger eller kanske det går att hitta en annan väg. Det viktigaste för min dotter (och även för mig i liknande situationer) är att det finns någon som tar min önskan på allvar och som ser mig. Då brukar det ofta bli lättare att hantera situationer som inte blir som man har tänkt. Så min tanke är (vilket ni kanske gjorde) är att verkligen försöka komma i kontakt med din son och vad som är viktigt för honom i stunden och verkligen försöka förstå honom. Lättare sagt än gjort som trött småbarnsförälder

Tack snälla för era svar! Jag hade nog fullt upp att inte ge med mig o flytta lillebror från stolen för att kunna vara så inkännande ni säger. Nu verkar det såklart helt logiskt att som ni säger att ta ut honom för att slippa vara arg i offentligheten o för att få dominera middagen. Pappa försökte med att när lillebror är klar kan du sitta men det missade jag o fortsatte driva det fast alla var klara. Inte alla gånger jag är stolt över mig, kanske snarare jag som låste mig försöker hitta strategier i att klara det här men himla klokt att satsa på bekräfta o lyfta bort, erbjuda kompromiss. Tack!