AP-snack & babbeltråd

Vi är så nöjda med nya förskolan. Idag var det lyktfest. Alla barn, stora som små, har gjort egna lyktor. Vi sjöng sånger och vandrade i mörkret med lyktorna. Jättemysigt. Verksamheten känns som "på riktigt", eller hur jag ska uttrycka det. Det är inte en massa som görs bara för barnens skull, utan mer som att både barn och vuxna deltar på egna villkor så som i vanliga livet. Man sjunger inte "blinka lilla stjärna" för att det är en barnsång, utan en sång om lyktor (i det här fallet) för att både vuxna och barn tycker det är mysigt och passande. Hm, vet inte om jag lyckades förklara mig rätt.

I familjen är det väl både upp och ner. Lillebror är i gasen, klättrar överallt, vill göra allt, pilla på allt, etc. Blir vansinnig i de fall han måste hejdas. EC:andet går upp och ner hela tiden. Sover dock betydligt bättre, med bara ett eller två uppvak per natt. Stora har sina ego-utbrott emellanåt (fyra år om en månad), men inte så farligt egentligen. Själv känner jag mig dock lite labil, ett drygt år med sömnbrist har satt sina spår visst. I några nätter nu har jag fått vakna x flera då än den ena, än den andra av dem vaknar för amning resp mardrömmar. Så i morse var jag ingen höjdarmamma direkt, sur som ättika. Fast för ovanlighetens skull lyckades jag få till en knapp timmes sömn när lillebror dagsov. Har nog bara hänt fyra ggr sedan han föddes. Det var välgörande, och sen hade vi det fint ihop resten av dagen.

Innan jag fått till det där dagsovet så tänkte jag att jag är en sån värdelös mamma som definitivt inte bör skaffa en trea, jag orkar ju knappt med de två jag har. Efter dagsovet var drömmen om trean levande igen... Om några år kanske. Måste få ordning på vårt boende först bara. Vete tusan var vi ska kunna hitta ett lagom stort litet hem.

Chokladkaffe: Jag vet faktiskt inte vad det grundar sig i. Däremot känner jag igen mycket av det hemma hos oss. Funderar och funderar på vad det kan grunda sig i och vad vi kan göra för att underlätta för henne men det är svårt. Viktigt hos oss är iaf att vi är väldigt noga med kosten, framför allt se till att hon äter ofta men självklart även nyttigt. Men det tär på mig med alla "melt downs" och den ständigt gnälliga och krävande tonen. Jag får hela tiden påminna mig själv om att hon bara är 3,5 år och just nu önskar jag att jag skulle orka bemöta henne på ett bättre sätt. Men kanske är det som du säger, en ny fas. Det enda jag vet är att det är jobbigt.

Hej!

Jag går runt i något slags halvkoma för tillfället så har inte varit så aktiv här. Har varit helt förlamande trött inledningsvis i den här graviditeten.

MsKitten, vad spännande att ni har startad bebisverkstad . Håller tummarna för er. Jag går här och inväntar onsdag då jag ska på inskrivning och göra UL. Lite nervöst. Man vet ju aldrig så här tidigt i graviditeten. är i v.8+0 idag.

Barn och familjeliv. Ja, vad ska man säga .  

Jag har en snart 5-åring som har hamnat i något slags självständighetsfas. Han är fortfarande sitt rationella och resonerande jag (vilket på många sätt gör honom så oerhört lätt att ha att göra med), men hans resonemang för honom numera oftast till: "Jasså, du säger att jag inte får. Jag gör i alla fall. HA!" Det är upp och baka klockan 06.30. "Jag vet var mjöl och socker är och att man kan blanda detta med mjölk och sedan stoppa in det i ugnen. Nu bakar jag. Punkt."  Det är att springa ner för trappan och springa utom synhåll på väg till förskolan. "Jag vet var förskolan ligger, så vad!?" etc etc. Han är ÖVERALLT. Tar ner allt, rotar i allt. Det är lite grand som med en 1-åring......man skulle vilja sätta barnspärrar överallt......men nu är det ju så oerhört medvetet och genomtänkt. "Min bil har gått sönder. Pappa har sin limpistol i den låsta väskan i det skåpet jag vet att jag inte får vara i, men kan själv så klättrar i bokhyllan för att få tag i nycklarna, låser upp, hämtar limpistol....hm....var är närmsta uttag...?"

Jag har också en 3,5-årng som är sin storebrors raka motsats. Allt är så jobbigt. Han orkar ingenting själv och är oerhört mammig. Får hysteriska utbrott för än det ena än det andra. Vet inte hur många gånger per dag han ligger gråtandes, sparkandes, hulkandes på golvet. Och så mellan allt detta så är han världens goaste som plötsligt utan tanke klär på sig själv och hjälper till att duka.....tills något går emot honom och världen går under....på nytt . Men han har det jobbigt nu. Vill inte riktigt vara på förskolan och andra vuxna och barn är "läskiga". Han är som en liten apunge fortfarande. Skulle helst bara vilja krypa ner under täcket och ligga och gosa större delen av dagen. Undrar lite hur det ska bli efter sommaren då stora börjar förskoleklass. Det kommer att gå jättebra för storebror (som jag tror i alla fall). Han är så självständig och vuxenorienterad och allmänt skolintresserad att jag tror att det kommer att passa honom finfint. Men lillebror......utan storebror.......hm. Fast å andra sidan så hoppas vi ju att det tittar ut en lillasyster eller lillebror i sommar och då kanske allt ställs på ände .

Ja, herregud. Och jobbet har jag inget tålamod alls med för tillfället. Tonåringar som inte behagar ta med sig penna, som dräller in en kvart för sent och som inte kan slita näsan från mobiltelefonen. Giv mig styrka! Skyller på hormonerna .
 

Ska ta med mig det där med kosten faktiskt Me like coffee. Han är ju inte så glad i att äta överhuvudtaget och efter en dag på förskolan är det lite som att det ska provoceras. Jag slits mellan att låta honom sköta ätandet själv och att det ska vara avslappnat mot paniken att han måste ju äta. Det verkar som det öppnat sig en ny värld på förskolan med de barn som är i hans ålder. De leker väldigt mycket ihop och mycket rollekar. Har blivit så viktigt att han knappt vill vara hemma med mig på fredagar längre utan vill till dagis istället. Vet inte om han tar ut mycket av lekarna hemma sen eller vad man ska säga. JAg märker han pratar annorlunda och på ett sätt jag kan känna igen från andra barn på förskolan. Är ju himla kul att han har såna interaktionslekar och kompisar men samtidigt, nya utmaningar.

Fågelungarna, det låter verkligen kanon på er förskola. Det är ju sån enorm lättnad att det funkar. MEn så klart att du är trött...jag är nervös som sjutton att jag ska vara ensam hemma med barnen i 12 dagar. Hämta och lämna själv, natta själv och sova med dem själv.

Flickan och kråkan, vilken underbar ålder storebror är i Känner igen lite iaf, det där med att man vet allt och det blir mer sofistikerat än tidigare.      

Snart psykbryt här! Dottern är inne i en period som är oerhört påfrestande för oss alla inklusive henne själv. Hon sover oroligt nästan varje natt. Någon natt med uppvak där hon var nästintill okontaktbar och bara grät. Hon är trött nästan hela dagarna (kanske inte så konstigt när hon sover så oroligt). Hon orkar knappt gå någon bit av promenaderna själv (förut gick hon ofta långa sträckor). Det känns som om hon åker vagn vart hon än ska. Hon vill inte klä på sig själv. Inte trosor, inte byxor, inte tröja, inte skor, inte jacka, ingenting. Inte heller ta av sig det själv. Hon vill inte gå på toa själv och hon vill inte torka själv (så har det i och för sig nästan alltid varit med toabestyr). Även om det självklart finns tillfällen under dagarna då hon är glad och pigg i rösten så präglas majoriteten av hennes uttalanden antingen genom en gnällig röst som liksom piper fram små ord eller så låter hon arg och kräver att vi ska göra ditt eller datt. Mot eftermiddagen blir hon klart tröttare och hon blir ofta lite "dimmig" i blicken. Vill bara ha mamma och när pappa kommer hem på eftermiddagen så är det till föga avlastning för mig för han får inte hjälpa henne med någonting. Så hon ska ha hjälp med allt och det är bara jag som ska hjälpa. Och JAG ORKAR INTE! Jag är så leds på detta "jag viiiiiilll inte", "jag kaaaaaan inte" och "jag oooooorkar inte" att jag snart säger upp mig och flyttar till okänd ort. Vi hjälper henne väldigt mycket just nu eftersom hon verkar behöva mycket stöd och omsorg just nu men ändå känner jag att det finns en gräns för hur mycket vi orkar. Det är väl inte för mycket begärt att ett barn på 3,5 år tar av sig skorna, sätter på sig sin tröja eller sina trosor själv!? När vi säger att vi inte har tid eller vill just nu hamnar hon i total "melt- down" och hon återhämtar sig inte utan detta eskalerar snarare tills hon tappar andan. Vi har ju haft perioder tidigare som liknar dessa väldigt mycket. Lite ork, sover dåligt, är ofta lös i magen, vill ingenting, får ordentliga utbrott osv. Jag försöker göra dagarna lättare för oss genom att gå till öppna förskolan eller gå ut och leka minst en gång per dag (vilket hon älskar!) men när det varje gång innebär att jag ska göra allt, påminna henne om vart vi ska lägga fokus gör stunden och irritationen går i taket varje gång, ja då känns det inte så kul och underlättande. Men ut måste vi eftersom vi har hundarna. Så, nu har jag vräkt ur mig allt. Reflektioner? Hur mycket hjälper ni era barn?

Flickan och Keåkan: Det är så otroligt skönt att läsa det du skriver! Just detta att dom inte orkar, inte kan, inte vill och plötsligt byts det ut med JAG KAN SJÄLV!!! . Igår var jag sååå trött att jag la allt på mig själv. Att det är något som jag gör som gör att det är jobbigt för henne just nu. Nu efter sömn så är jag lite mer logisk och nu efter att även ha läst om din 3,5 åring så blir jag ännu lugnare . Vi hjälper ju också henne mycket här hemma men när jag är hemma med dom hela dagarna och pappa inte får avlasta när han kommer hem så blir det TUNGT! Men men.

Ska det bli värre? För vår stora (2 år o 8 mån) har såna anfall som ni pratar om, typ två om dan. Som Flickan o kråkan tar jag bara de strider som känns viktiga. Läste en bra artikel om att säga ja istället för nej och att inte bestämma saker bara för att. När jag är utvilad, ostressad och på gott humör är det lätt, annars svårt svårt svårt. Då kan vi vara två tvååringar som skriker liksom...

Alexe: nja, värre och värre vet jag inte. Men vi hade en sån här period just runt 2 år och 7-8 mån . Jag skrev om det här i tråden då och det var faktiskt ett riktigt helvete. Jag insåg ju senare att jag drabbats av en depression (ev förlossningsdepression). Det var jobbigt!

Som du säger så är det lättare när man är utvilad och mår bra. Då funkar det bra och det är ganska lätt att möta allt vad dagen kan bringa. Men trött och sliten... Då är det jobbigt!

Samtidigt undrar jag varför jag ibland blir så provocerad av att hon inte kan klä på sig ens minsta plagg själv.

Men men. Igår gick bra. Hjälpte henne med allt utan att blinka. Var en ganska bra dag. Men lillebror vaknar 10-12 gånger per natt och ska tutta för att sedan vakna vid 5-5.30... Min pappa har blivit sjuk och ligger på sjukhuset så energin är verkligen inte på topp just nu .

Men tusen tack för att ni finns!