Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
Mysig bild förresten . Tänk om man gått miste om att bära........
Numera, när hon är 1,5 år, bär jag i full mundering på ryggen. Vid regn har hon på sig en regnoverall (jättepraktiskt med overall då det inte blir någon glipa) och vid de tillfällen då det har regnat mycket har vi även haft papaply. Vi är ute på långpromenader ofta och jag tycker det har fungerat bra!
Nu har ju inte jag haft egen unge någon vinter, men jobbar i barnehage. Många barn använder kuldekrem: http://www.helseogkost.no/nettbutikk/hudpleie/hudpleie_for_menn/weleda_baby_calendula_kuldekrem
en fet kräm utan vatten, som håller huden mjuk och bildar ett skyddande lager på huden.
En relativt vanlig orsak till frysskador i ansiktet är annars att barnen blir FÖR varma (tro det eller ej) då svettas de, det kommer svett och fukt i ansiktet, vilket fryser och bildar iskristaller i huden och det är då det bildas sår.
Det är ju grymt svårt med den där avväggningen. Vi får se hur det blir här, men när det kryper under 30 minus då är det inte så långa stunder man kan vara ute.
Tycker det är extremt klumpigt att bära med barnet fullt påklädd. Nu får han åka utan på min vanliga jacka iklädd vinteroverall men vidare bekvämt är det ju inte. Nu hoppar jag nog över en lösning för detta denna vintern eftersom jag inte kommer att bära särskilt mycket. Använde sambons jacka första året så det får funka med nästa också.
Håller med Frösöblomster, supermysig bild som gör att jag påminns om hur underbart det är att bära. Tänk alla som missar den upplevelsen!
Ibland undrar jag hur man blir som vi. Tidigare vi ju sagt att få av oss tänkt amma länge, inrett egen säng till barnet osv. Vad hände när vi fick barn sen egentligen? Jag älskar närheten men det tog ett tag innan jag accepterade att det inte var normen i samhället. Nu frossar jag i vårt sätt att ha barn men om sonen accepterat egen säng och napp och vagn hade saker kanske varit annorlunda...usch 
Så tänker jag också Madeleineh. Eller snarare - hur kommer det sig att man INTE tänker så? Varför vill inte alla föräldrar vara så nära sitt barn som möjligt, lyssna på det och göra vad man kan för att liten inte ska behöva gråta och vara ledsen. Vad är det som är så viktigt med att en liten bebis som inte ens kan sitta själv ska sova i egen säng i eget rum?
Vi sprang också och köpte spjälsäng, inredde barnrum och köpte dyr barnvagn. I en säck kläder vi fick av en kollega låg även en tricot-slen. Jag visste inte ens vad det var.
Men på sjukhuset första natten när vi skulle sova och sonen låg i en sån där plastlåda på ben insåg jag att NÄ, det är ju här hos oss han ska vara. Och sedan dess har vi legat och gett varandravärme och mys. På morgonen vaknar jag av att en liten hand börjar fippla i mitt ansikte ackompanjerat av hans Bvvvvvfff. Och första gången jag använde sjalen var det som att hitta hem. Vår fina barnvagn är använd MAX 10 ggr! Spjälsängen är såld.
Lottilina: Ja det är nog lika bra att sälja spjälsängen. Vi hade sonen i den en natt men det var så bisarrt, han låg som i en bur. Efter den natten bar vi upp den igen på vinden och beslutet var taget, vi kallar den nu buren. Plastlådan låg han aldrig i på bb, det var helt otänkbart för mig.