Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
När jag tänker gränser och så tänker jag alltid att jag tar minimalt med fighter men de jag tar måste jag vinna. Detta för att skapa en konsekvens för barnet. Jag vill ha utrymme att förhandla, prata, diskutera och låta honom hållas men när jag säger nej till något är det det som gäller. Jag tar väldigt få strider, det är matstolen att sitta i (sen får han äta om han vill, flytta mat mellan mugg och tallrik osv), overallen, vagnen, bilstolen samt att man inte får slåss, nypas eller annat som skadar någon. I övrigt får han hållas mycket.
Det är ju intressant när det blir fler barn...att alla ska få plats. Nu måste det varit väldigt jobbigt för kvinnan på tåget och hon gjorde så gott hon kunde inför allt stirrande folk. Men, det jag reagerade på där var att det bråkiga barnet fick all uppmärksamhet och att hon aldrig sa "nu är det så här" utan hela tiden frågade "kan du inte komma med här" och resonerade i oändlighet så det gick ut över de andra barnen. Nu är det såklart lätt för mig att säga som satt med mitt tysta barn och tittade på men man kan ju ändå lära av situationer.
Kastar in ny fråga:
fick ni tillbaka mensen medan ni ammade?
När fick ni tillbaka mensen, i så fall?
Har mensvärk men det händer inget.
Ingen mens här, men vi helammar och han är bara 5 månader, så jag vet inte riktigt om mitt svar räknas =)
När jag tänker gränser och så tänker jag alltid att jag tar minimalt med fighter men de jag tar måste jag vinna. Detta för att skapa en konsekvens för barnet. Jag vill ha utrymme att förhandla, prata, diskutera och låta honom hållas men när jag säger nej till något är det det som gäller. Jag tar väldigt få strider, det är matstolen att sitta i (sen får han äta om han vill, flytta mat mellan mugg och tallrik osv), overallen, vagnen, bilstolen samt att man inte får slåss, nypas eller annat som skadar någon. I övrigt får han hållas mycket.
Det är ju intressant när det blir fler barn...att alla ska få plats. Nu måste det varit väldigt jobbigt för kvinnan på tåget och hon gjorde så gott hon kunde inför allt stirrande folk. Men, det jag reagerade på där var att det bråkiga barnet fick all uppmärksamhet och att hon aldrig sa "nu är det så här" utan hela tiden frågade "kan du inte komma med här" och resonerade i oändlighet så det gick ut över de andra barnen. Nu är det såklart lätt för mig att säga som satt med mitt tysta barn och tittade på men man kan ju ändå lära av situationer.
Hmmm, vill inte förleda någon att tro att det aldrig skriks här hemma... det gör det. Dotra är som sagt snart tre år och med ett temperament utan dess like.. Men exempelvis så, ett affektutbrott där tallriken åker i backen och en högröd ilsket vrålande liten ärta som med bestämda steg marscherar därifrån ser jag inte som en konflikt, det är mer en parentes
Intressant att läsa om hur flera av er ser på AP. Jag hade inte heller hört talas om det innan jag fick barn. Jag tänkte nog inte så mycket på hurdan förälder jag ville vara över huvud taget, jag kände att det var att ta ut en seger i förskott och koncentrerade mig mest på graviditeten och förlossningen, det har jag ångrat i efterhand. Det fanns ju mycket mer tid att tänka och läsa innan! Vi köpte vagn och spjälsäng och en begagnad Baby Björn-sele utan att fundera mer på det.
Sedan fick vi en underbar son och första veckan kändes det helt onaturligt att lägga honom i mörkret och somna så vi turades om att sitta uppe med honom hela nätterna, vi tog halva var och laddade upp i soffan med DVDer och choklad och höll honom i famnen. Det var väldigt mysigt men efter ett tag orkade vi inte längre så vi hade honom mellan oss i sängen.
Sedan kom en jobbig period då han skrek mycket på kvällarna och bara kunde sova om man gick runt med honom i famnen, inte ens sitta ner fungerade. Det blev totalt utmattande tillslut (önskar jag hade haft en sjal att ha honom i då men jag tänkte inte på det, var väl för trött) så jag tog BVCs och min mammas råd att skumpa honom i vagnen. Det funkade väl sådär, jag har haft rätt dåligt samvete för det efteråt. Han skrek en del då L När den perioden var slut, efter någon månad, började han sova med oss igen. Även på dagen sov han brevid mig i sängen men det var först när han var kring halvåret som jag läste om AP. Egentligen förändrade inte det någonting men det kändes lite som att få upprättelse, äntligen en läkare (tänker på makarna Sears bok) som sade det som min magkänsla hade sagt hela tiden men som jag haft lite svårt att stå upp för när alla andra i min omgivning sade tvärtom. Vi skaffade en ergonomisk bärsele och bär i den en del men använder fortfarande vagn det är väldigt praktiskt och pojken har alltid trivts i vagnen och sovit bra i den. Napp har vi också använt hela tiden.