Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
Jag kan känna att jag står med ett ben i två världar, dels här men också i den där jag har ett behov att få utvecklas i min träning och där jag inte vill vara med mitt barn 24-7. Det är mysigt att ha barnet sovande i famnen ibland, men jag kan lika gärna ha honom i sängen och bara vara själv i lägenheten.
Wonder Woman: Jag antar att det är treåringen som marscherar ut med bestämda steg Jag tycker det är intressant att resonera lite kring det här, som du säger är ju faktiskt inte konflikter något ont. Jag vill bara ta i konflikter på ett bra sätt så att säga. Möta barnet där det är i sin mognad. Sen är det nog lite hur man är som person själv också. Jag gillar själv när det finns tydlighet och klara instruktioner. Andra kanske trivs bättre när det är annorlunda och jag antar att vi som föräldrar påverkar vårt förhållningssätt genom hur vi är. Jag är ju på ett sätt noga med sov och ättider för jag vet själv hur jag mår om jag inte följer sånt. Sambon är inte likadan och därmed faller schemat lite när han har sonen, som i sin tur inte verkar lida av något av sätten.
Ladybug: Vad glad jag blir över din feedback
Mens fick jag 10mån efter förlossningen men då ammade jag fortfarande. Den kunde gärna fått väntat lite 
Jag kan känna att jag står med ett ben i två världar, dels här men också i den där jag har ett behov att få utvecklas i min träning och där jag inte vill vara med mitt barn 24-7. Det är mysigt att ha barnet sovande i famnen ibland, men jag kan lika gärna ha honom i sängen och bara vara själv i lägenheten. Mest udda överallt. Jag vet att jag skrev någon gång om att det är vår son som gjort oss till de föräldrar vi är och någon skrev då "men är inte alla bebisar på det sättet?". När jag jämför min ettåring med vad andra i tråden skriver om hur deras barn under ett sover, så slås jag av tanken att han faktiskt inte riktigt är som alla andra. Inte bara i föräldragruppen, där han var den enda som inte låg "snällt" och jollrade i ett babyskydd eller i vagnen, utan också här, bland andra föräldrar som tänker ap. Han är säkerligen inte unik på något sätt - en kompis till mig fick ett barn som är likadant - men han är definitivt mer krävande än många andra. Ibland känner jag mig - vi oss - som miffon, när vi gör som vi gör. Men här kan jag också känna mig som ett miffo som faktiskt inte bara bejakar att sonen vill ha hundraprocentig uppmärksamhet/närhet oavsett om han är vaken eller sover, utan tycker att det är jobbigt och dränerande att inte få vara min egen ibland.
Angående konflikter sade Eva Röse i en intervju att det som särskiljer oss från vår föräldrageneration, det är att vi kan be om ursäkt när vi har gjort något fel. Tummen upp för det, tycker jag.
Konichiwagirl: Jag känner igen mig lite med det här med krävande barn. Sonen har ju aldrig någonsin kunnat vara still utan det är full rulle konstant. Om han sitter i famnen avslappnad merän 10sek undrar vi om det är något som hänt eller om nåt fel...samma om han vaknar och ligger still en stund blir jag jätteorolig utifrån att han aldrig nånsin gjort det. Sen har vi samma grej med att han vill vara med mamma. Min sambo är dock väldigt lugn med det, jag hade nog haft svårt att ständigt vara nr 2 hur jag änd gjorde men han klarar det väldigt bra. Vi har dragit ner på allt kring oss, bor i lägenhet för att hinna med och ha lugn och ro så jag kan föreställa mig hur det är att ha hus där renoveringen drar ut på tiden.
Jag tycker absolut att du kan be dem lämna hemmet, jag kan själv störa mig lite på att det är jag som får lämna hemmet om jag behöver lite tid själv. För tre veckor sen var jag hos en kompis i Stockholm över helgen ensam, utan sonen. Jag fick ut väldigt mycket energi av två nätter borta. Mycket i att jag faktiskt fick sakna dem och fick slappna av i allt och bara ta det som det kom. Hade en heldag själv i lördags också då sonen var hos mina föräldrar. Nu har jag tur i att han älskar att vara med dem så när jag skulle gå satt han glatt i mormors famn och vinkade Jag behöver de här grejerna själv för att orka med. Hade jag inte varit gravid hade jag åkt på träningsläger en vecka i vår själv. Han hade fått vara hemma med pappa.
Det jag tror jag vill säga är att om man känner behov av något ska man försöka lösa det. Nu vet jag inte vad som är viktigt för dig men om du nämner formge, sy osv är det kanske inte åka bort du behöver utan snarare att pappa och barn lämnar dig hemma för att få vara själv och bara ägna dig åt dina må bra saker.
Nu kom jag med massa råd fast det inte var det du bad om, så du får strunta i dem om du inte känner igen dig Vill nog mest säga att jag känner igen mig och att "ta" tid för mig själv hjälper mig att orka och må bra. Det får också mig att uppskatta mitt barn merän om jag bara skulle vara med honom. Det är väl därför jag inte vill vara hemmaförälder heller, jag behöver lite variation och vara mig själv ibland, inte alltid mig själv som mamma.
Mest udda överallt. Jag vet att jag skrev någon gång om att det är vår son som gjort oss till de föräldrar vi är och någon skrev då "men är inte alla bebisar på det sättet?". När jag jämför min ettåring med vad andra i tråden skriver om hur deras barn under ett sover, så slås jag av tanken att han faktiskt inte riktigt är som alla andra. Inte bara i föräldragruppen, där han var den enda som inte låg "snällt" och jollrade i ett babyskydd eller i vagnen, utan också här, bland andra föräldrar som tänker ap. Han är säkerligen inte unik på något sätt - en kompis till mig fick ett barn som är likadant - men han är definitivt mer krävande än många andra. Ibland känner jag mig - vi oss - som miffon, när vi gör som vi gör. Men här kan jag också känna mig som ett miffo som faktiskt inte bara bejakar att sonen vill ha hundraprocentig uppmärksamhet/närhet oavsett om han är vaken eller sover, utan tycker att det är jobbigt och dränerande att inte få vara min egen ibland. . Min yngsta är ett rätt lätt barn skulle jag säga, eller lätt kanske är fel ord han har ju sovit uslare än uslast periodvis och är ett humörsknippe av mycket stora mått, men han är annars och har alltid varit som barn "ska". Han har på alla sätt liksom utvecklats och betett sig så som små barn "ska" enligt alla mallar som finns. Storebror är mycket mer "egen" eller hur man ska säga . Han är inte riktigt som andra barn (låter knasigt att generalisera så eftersom alla barn är unika individer, men min yngsta som självklart är lika unik som sin bror är liksom mer som andra generellt ), men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad exakt egentligen. Får se vad de säger när han börjar förskolan . Eftersom jag varit hemma med båda på heltid också hela tiden så har jag också periodvis känt mig rätt dränerad....de två tillsammans tar liksom allt . Nu har jag satt dem framför TV:n för ett par minuter - appropå TV-diskussionen tidigare 
- och jag får ett par minuter (har jag tur 10), utan något "maaammmmaaa!" eller konfliktlösning. Skulle nog inte ha sagt det ......återkommer......
Ja, tillbaka lite snabbt igen. Den bok jag tipsade om ovan gav mig otroligt mycket. Många av de saker som tagits upp här om konflikter och att själv känna sig "dränerad" (som kan visa sig på så många olika sätt) är sådant som den huvudsakligen handlar om. Jag är helt och hållet för konflikter. Konflikter är ju inget som är farligt eller som man ska försöka undvika......för mig handlar det mer om hur vi bemöter varandra och möter konflikter. Jag har personligen enbart totala nej inför sådant som är direkt skadligt/farligt. Barnen får inte göra illa sig själva eller andra (på något vis). Precis som Wonder Womans dotter så måste våra hålla i handen när de går över gatan t.ex. av säkerhetsskäl. Det finns liksom ingen marginal för kompromisser alls i sådana situationer. Vad gäller annat är egentlig allt förhandlingsbart eller vad man ska säga. Jag säger absolut absoluta nej till annat andra gånger också, men då är det mer situationsbundet. Jag tror inte att det finns något behov av att vara konsekvent på det viset. Jag tror på att vara konsekvent, men konsekvent mot sig själv och sina grundvärderingar.....då blir man som förälder ärlig och därmed också tydlig.....tror jag .
Vad gäller tågincidenten. Mycket handlar ju om att känna sina barn. Om jag hade behövt hjälpa något av mina barn på toaletten så finns det liksom inte i min värld att lämna någon av dem att sköta sig själv under tiden = låta dem springa lösa i tåget. De fixar helt enkelt inte det....inte på ett spännande tåg. Jag hade aldrig gett den som inte behövt gå på toaletten möjligheten att tokspringa runt i vagnen samtidigt. Båda in på toaletten och låst dörr. var förresten inne på en toalett på biblioteket häromdagen. Vi hamnade på en handikapptoalett.....och vad hittade min yngsta....två miljoner larmknappar överallt i lagom höjd . Ibland skulle man behöva klona sig .
.