AP-snack & babbeltråd

Lottilina, jag undrar detsamma. Hinner knappt lägga henne ner innan hon börjar gråta när jag ska klä henne. Det fungerar lite bättre om jag låter henne sitta i knät, så det försöker jag göra när det är möjligt. Jag försöker också att avleda henne men det fungerar inte så bra....sen försöker jag att vara snabb... Jag vet inte hur man ska göra, det känns konstigt att inte bry sig om att hon protesterar. Samtidigt måste hon ju ha kläder på sig...

Vi har fått en jättebra åkpåse (Voksi) av svärmor (det förutsätter ju då så klart att man har vagn) som är så varm så att inga ytterkläder förutom mössa behövs . Det är kanon! Vi bor i hus och eldar med ved. Om jag ska ut snabbt och elda eller fodra hästarna så slipper jag klä på henne då. Jag bara sätter henne i vagnen och tar på en mössa så är det klart. Hon gillar dessutom vagnen bättre sen vi fick den åkpåsen. Vet inte varför, kanske är den extra mysig. Förut fick jag ofta bära henne hem från promenaderna. Hon sover jättebra i vagnen på promenad men så fort hon vaknar har hon inte velat ligga/sitta kvar.

Om det inte går att avleda så är det nog bara att göra det så snabbt som möjligt. Prata lugnande och vara mjuk på handen är väl det enda, det finns ju liksom inget alternativ till att klä på barnet kläder.

Märker jag att det är helt omöjligt så låter jag det vara en stund och tar det i en annan miljö, går in i sovrummet t ex. Ska ytterkläderna på får man försöka ta några minuter extra på sig... och så brukar jag låta honom ställa sig upp eller pilla med någonting. Annars försöker jag göra det mjukt men bestämt och så fort som möjligt, för kläderna (åtminstone en tröja och strumpor) måste på. Nu har han blivit så stor så att jag börjar tycka att det är lättare med tröjor... De kan visserligen glipa, men å andra sidan så är det inte jobbiga knappar som måste knäppas och lidandet blir så kortvarigt som möjligt, bara ett huvud och två armar som han själv hjälper till att ta på.

Oj, jag har visst förträngt den fasen Men nu kommer jag ihåg!

Jag har alltid haft väldigt svårt för att genomföra något när min dotter har varit hysterisk - om det inte var helt nödvändigt att det skulle ske omgående vill säga. Det är inte hela världen enligt många men jag har aldrig kännt mig bekväm med det. Därför tog jag det lite pö om pö så att säga. Ibland klädde jag på när vi gick runt, ibland funkade det om vi bytte rum, tittade på något under tiden eller lyssnade på något spännande. Ibland väntade vi dock tills det kom ett bättre tillfälle. Men när jag väl var tvungen att klä på henne ändå, trots att hon var ledsen, så gick det alltid bättre om jag tog det lugnt. Om jag började skynda på och stressa fram det så blev hon helt hysterisk. Lugnt och varligt var hennes melodi och det är så än idag

Ni pratade lite om hur man blivit som man blivit och varför man har det förhållningssätt man har. Jag har velat göra ett inpass, men det har aldrig blivit läge för det riktigt.

Innan sonen föddes var vi som "de flesta andra". Vi införskaffade spjälsäng och vagn, och jag trodde väl inte något annat än att det skulle vara lugna gatan. Fram kom sonen. Vi frågade BB-personalen "hur gör vi" och de hjälpte oss att göra i ordning en liten bädd mellan oss. När vi kom hem från BB en vecka senare, började jag gråta när jag såg spjälsängen. Jag ville inte att han skulle sova där.

Nu är det dock så, att jag är en väldigt nervös natur och jag var skiträdd för PSD. Just därför skulle vi på försök börja lägga honom i spjälsängen och det gick icket. Vi prövade med allt: värma sängen, göra det mer ombonat, lägga något som luktade mamma däri etc. I och för sig var det mycket bärande där i början, sonen hade nattkolik. Det blev helt enkelt enklare att sova tillsammans, så vi gjorde oftast det. Sonen var ju då också sådan att han ville bli buren. Han skrek så fort jag lade ner honom, och vaknade så fort jag lade ner honom i korgen. Det blev så att han i princip tillbringade sina första tre månader vid eller på mitt bröst. Han vill vara nära jämt, fortfarande, när han sover. Fram till det att han var sex månader låg han och sov mage mot mage på mig, på amningskudden på kvällstid. Om hans pappa tog över så vaknade han och blev helt hysterisk. Dagtid fick jag gå och lägga mig med honom. Jag låg oftast och spelade mobilspel under tiden, det funkade inte att läsa eftersom han oftast ville ligga med bröstet i munnen under tiden och han vaknade så fort jag reste mig upp.  

Vid sex månader började jag kunna lägga ifrån mig honom på soffan bredvid mig och han sover ganska gott i en halvtimme-fyrtiofem minuter. Möjligen kan jag hinna gå på dass. Men ofta vill han ha omedelbar tillgång till bröstet. Så är det dagtid också. Men jag är glad att jag äntligen kan sitta och surfa, eller - om jag har tur - sitta och skriva lite. Det går oftast inte eftersom hans sömn är så bruten. Jag hinner inte tänka färdigt.

Han har inte velat sova i sele eller sjal, det händer någon gång, precis som han kan somna i vagnen och sova en stund i den. Men de stunderna är dessvärre lätträknade. Jag ska inte sticka under stol med att jag stundtals tycker att det har varit skitjobbigt och att jag många gånger känner mig låst. Ni skriver om hur otroligt mysigt det är när barnet sover i famnen, och jo - det är det väl. Ibland. Men jag önskar att jag hade valmöjligheten att kunna lämna honom sovandes och gå och sätta på en kopp kaffe, sätta mig på toa ifred, läsa eller bok en längre stund, skriva en recension eller bara ett blogginlägg utan att behöva hämta upp tråden och tanken.

För mig - för oss - har det varit otänkbart att göra annorlunda, vi vill naturligtvis att han ska få vara nära när han vill vara nära och det finns inte att vi skulle tvinga på honom vagnen t ex när han inte vill vara i den. Och vi älskar ju vår underbara lille kille precis som han är och skulle inte vilja ha honom annorlunda.

Den här tråden startade jag för sådär 8 månader sedan:
www.familjeliv.se/Forum-3-100/m51441346.html

Är själv väldigt förtjust i Thys (som alltid har fantastiskt fina inlägg tycker jag, appropå inget) benämning på det hela .

Idag är han 19 månader och vad som har hänt är väl att han blivit starkare och om något ännu mer bestämd. Idag är det nästan fysiskt omöjligt att klä på eller byta blöja om han inte är med på det hela åtmistone lite. Vår lösning är mycket tid och att förhandla (vilket börjar fungera lite nu när han är lite större). Som sagt när vi ska ut och både 3-åring och 1½-åring ska få på kläder (en själv i möjligaste mån) och en med hjälp så startar vi lååååångt innan vi ska ut. 30 minuter, ja då har det gått i rasande tempo med två extremt samarbetsvilliga barn .

Förresten, läs Ingegerd Gavelins nya bok: Att möta sitt barn och sig själv

Konichiwa girl: Jag måste nog hålla med dig, jag hade också velat välja och ibland har jag också känt mig låst.

Jag känner mig ibland lite udda i den här tråden eftersom jag ibland får uppfattningen om att många ap-föräldrar går upp väldigt mycket i sitt barn och att det blir en livsstil att "leva ap". Så har jag aldrig känt riktigt. Jag vill samsova, bära och allt det där för det känns naturligt och bra och enkelt. Men att amma långt efter han började med mat för att det är så mysigt, aldrig lämna honom för en natt för hjärtat går sönder och det är så kort tid, inte ha egna intressen där jag lämnar honom hos pappa osv har inte varit min grej. Det är väl sällan man träffar någon som är precis som en själv Jag kan känna att jag står med ett ben i två världar, dels här men också i den där jag har ett behov att få utvecklas i min träning och där jag inte vill vara med mitt barn 24-7. Det är mysigt att ha barnet sovande i famnen ibland, men jag kan lika gärna ha honom i sängen och bara vara själv i lägenheten.

Jag har  å andra sidan aldrig varit en person som kan köpa något rakt av. Jag har tydligen nåt behov av flera saker. Att vara mig själv, att vara förälder, att vara partner, att vara yrkesarbetande, att vara kompis utan barn och med barn osv osv.

Nu när min son blir lite större har jag också märkt att bara gå med honom i allt inte är av godo. Vissa saker måste man göra, som att ha vinterkläder när det är kallt. Det är krig med overallen, med kängorna och med vagnen varje dag. Jag kör avledning, kramas, mjuka ord osv men till slut måste grejerna på. När de väl är på blir han på en sekund nöjd och glad igen trots det minuten tidigare utbrottet. Nu gör jag så med saker han faktiskt måste och inte för att. Han får alltid välja sina älskade gummistövlar till förskolan trots att det är kallt och så bär jag med kängorna i en påse

Men AP handlar ju inte om att köpa ett koncept rakt av, allt måste ju anpassas till det individuella barnet som lever i en unik familj med förutsättningar och personligheter som kanske inte stämmer överens med andra familjer, eller hur? Sedan så är det väl det som livet handlar om, att plocka åt sig av det goda och lämna det andra därhän?

Personligen strävar jag inte efter att "leva AP", jag vill leva ett gott liv tillsammans med mina barn som är fullvärdiga medlemmar i familjen (såklart) och bemöts med lika mycket respekt som vuxna. Sedan är det ju givetvis så att barn har lite andra behov än vad vuxna har och det känns väldigt självklart för mig att deras behov tillgodoses först. Därmed inte sagt att jag och maken är oviktiga för varandra, om mitt (eller makens) behov krockar med barnens så får man ju prioritera och värdera konsekvenser. Vad jag tycker skiljer "APföräldrar" från många andra är att de (försöker åtminstone) skilja på vad som är ett behov och vad som handlar om lust/vilja och alltså inte låter barnets behov stå tillbaka för den egna lusten att göra något.

 

Vi har säkert lite olika erfarenheter i detta du och jag. Men för egen del så har jag faktiskt inte träffat på APföräldrar som inte sover borta från barnen för att deras egna hjärta brister - det har isåfall handlat om omsorg om det lilla barnet som av olika skäl har ett behov av att ha föräldern i närheten. Att inte låta pappan ta ensamt ansvar om sitt/sina barn är heller inget jag känner igen även om det av naturliga skäl är den ammande spädbarnsmamman som ofta är den primära vårdaren initialt.

Att "gå med" sitt barn i allt funderar jag också lite över, hur menar du då? Att praktisera ett nära föräldraskap handlar ju inte om att inte våga/kunna/vilja ta konflikt, det måste man ju ibland göra självklart! Kanske blir det lite fel här då vi pratar om våra barn med varandra utan att ha i åtanke hur gamla de är? Med min 8 månaders bebis är det exempelvis självklart inga konflikter och givetvis får hon styra på ett annat sätt än vad hennes 3-åriga storasyster får. Hon har ju en hel del önskningar/lust till saker som har väldigt lite med behov att göra och hon har ett temperament som är helt makalöst Men även där är respekt, vilja att lyssna och förhandla och gott om tid tre oerhört viktiga verktyg för en så harmonsik tillvaro som möjligt - för alla inblandade.

Nej jag menade inte att det handlar om att köpa ett koncept rakt av utan jag gör som du säger, plockar det som är relevant och fungerar hos oss. Sen kan jag mer känna att jag som gillar jobbet, har egna intressen och slutade amma tidigt (14mån) och var rätt nöjd där lite udda gör ju inget, det är väl mer synen på barnen som är viktig och kanske den vi har gemensam här  

Jag har funderat lite på det här med att gå med och inte gå med, därför tog jag upp det. Jag har alltid gjort det innan men nu när sonen är 21mån märker jag att det blir "strider". Jag kan liksom inte respektera att han inte vill ha overall utomhus trots det är kallt, respektera menar jag att han inte behöver ha overall. Okej att inte vilja, men han måste ha den på sig. Det blir således en strid varje gång han ska ut i den bemärkelsen att jag får köra över honom i hans vilja att inte ha overall. Med tröstande ord i att man får vara arg osv får jag ändå ha i honom overallen. Samma gällande mat. Ibland vill han inte sitta i sin barnstol och vi har provat andra stolar men det slutar med att han klättrar runt på bordet, äter inget och ingen får ro. Ibland får jag sätta honom i stolen under protester, som avtar direkt när jag tröstat honom för att vi ska få äta nån av oss. Äta måste man. Samma med dusch, han vill inte in i den initialt, man ger det tid men ändå blir han ledsen. Sen får vi inte ut honom en stund senare för han börjat leka i vattnet.

Igår åkte jag tåg med en mamma med tre barn, typ åldrarna 2-skolålder. Hon sprang fram och tillbaka och försökte prata med mellanflickan som sprang överallt utan att lyssna ett ord på mamman. Hon försökte hjälpa stora flickan på toa medan lilla satt på höften. Till slut efter en lång stund tog hon mellanflickan under armen. Är det alltid rätt att "gå med" så länge. Det blir enligt mig väldigt mycket oro som ändå slutar med att hon fick lyfta bort ett illvrålande barn.

Jag nämner bara mina iaktagelser och funderingar här, jag tycker inte det är helt solklart hur förhållningssättet ska förändras när barnen blir större. Vill gärna ha era tankar kring "gå med" och sätta gränser.