AP-snack & babbeltråd

chokladkaffe skrev 2010-11-22 09:39:17 följande:

Konichiwa girl: Jag måste nog hålla med dig, jag hade också velat välja och ibland har jag också känt mig låst.

Jag känner mig ibland lite udda i den här tråden eftersom jag ibland får uppfattningen om att många ap-föräldrar går upp väldigt mycket i sitt barn och att det blir en livsstil att "leva ap". Så har jag aldrig känt riktigt. Jag vill samsova, bära och allt det där för det känns naturligt och bra och enkelt. Men att amma långt efter han började med mat för att det är så mysigt, aldrig lämna honom för en natt för hjärtat går sönder och det är så kort tid, inte ha egna intressen där jag lämnar honom hos pappa osv har inte varit min grej. Det är väl sällan man träffar någon som är precis som en själv Jag kan känna att jag står med ett ben i två världar, dels här men också i den där jag har ett behov att få utvecklas i min träning och där jag inte vill vara med mitt barn 24-7. Det är mysigt att ha barnet sovande i famnen ibland, men jag kan lika gärna ha honom i sängen och bara vara själv i lägenheten.

Jag har  å andra sidan aldrig varit en person som kan köpa något rakt av. Jag har tydligen nåt behov av flera saker. Att vara mig själv, att vara förälder, att vara partner, att vara yrkesarbetande, att vara kompis utan barn och med barn osv osv.

Nu när min son blir lite större har jag också märkt att bara gå med honom i allt inte är av godo. Vissa saker måste man göra, som att ha vinterkläder när det är kallt. Det är krig med overallen, med kängorna och med vagnen varje dag. Jag kör avledning, kramas, mjuka ord osv men till slut måste grejerna på. När de väl är på blir han på en sekund nöjd och glad igen trots det minuten tidigare utbrottet. Nu gör jag så med saker han faktiskt måste och inte för att. Han får alltid välja sina älskade gummistövlar till förskolan trots att det är kallt och så bär jag med kängorna i en påse

Jag har hängt på denna tråd för att jag tycker att de som skriver här har intressanta funderingar, bra värderingar och "rätt" syn på barnen. Jag har ett barn som är lite drygt 6 månader och att jag skulle bli så här (samsover, bär i sjal men har även barnvagn, trivs jättebra med att vara hemma med henne, blw:ar ....) som förälder visste jag inte innan jag fick barn. I många andra trådar känner inte jag mig bekväm med synsättet på barn. 

Just nu känns det som att jag aldrig mer vill jobba men jag tror att det kan förändras när hon blir lite äldre. Just nu känns det helt otänkbart att vara ifrån henne en hel dag, precis som det från början inte alls kändes bra när någon annan (utom närmsta familjen) ville hålla henne. Nu när hon är så stor så att hon kan visa om hon vill bli buren av någon annan så känns det helt ok.

För mig känns det naturligt att "gå upp" mycket i henne nu, förmodligen för att hon är så liten. Men jag har märkt redan nu på denna korta tid att "avståndet" mellan oss ökar eller vad jag nu ska kalla det. Hon blir ju mer självständig och vill utforska på egen hand. Då känns det naturligt att låta henne göra det.

Jag tycker nog många gånger att AP beskrivs på ett ganska stereotypt sätt... Det ska ammas länge, bäras, samsovas osv. Visst tycker jag att alla dessa områden är viktiga men själva poängen med AP tycker jag faller bort om man bara stirrar sig blind på detta. Jag tror att de flesta som "lever AP" (lustigt uttryck men ni förstår nog vad jag menar) är överens om att det är viktigt att läsa barnen, vara medveten om vart de befinner sig rent utvecklingsmässigt, kunskap om vad man kan förvänta sig av en 1 månaders bebis, en 1 åring och en 7 åring och behandla dem därefter, vetskap om att det som funkade med första barnet inte nödvändigtvis behöver funka med andra eller tredje barnet, tillgodose barnens behov och försöka sträva efter att skilja mellan behov och vilja hos barnen, respektera barnen för dem de är och behandla dem som de individer de är utan att för den sakens skull alltid låta dem få sin vilja igen. AP för mig är så mycket mer än att amma, bära och samsova. Nu har vår dotter tidigt och tydligt visat att hon vill ammas ofta och länge, barnvagnen funkade inte alls däremot är bärandet bland det bästa hon vet än idag och samsovningen är nog det som har gjort att vi alla vaknar pigga och glada i princip varje morgon. Därför har vi valt det! Eller snarare, vår dotter har fått visa vägen.

Vi har valt att gå med henne väldigt mycket i detta, inte bara för hennes skull utan krasst nog även för vår egen skull. Det har helt enkelt varit lättast och skönast för oss alla!

Precis som du Madeleineh skriver så känner jag sällan att det är supermysigt att ha dottern sovandes i famnen. Jo, när hon var mindre och sov flera gånger om dagen kunde jag tycka att det var skönt att vila med henne men nu när hon bara sover en gång om dagen vill jag ha den tiden för mig själv, kunna surfa, träna hund, dricka kaffe, läsa tidningen eller bara göra det som jag har lust med för stunden utan att behöva tassa runt och ta hänsyn. Då får hon istället sova i vår säng.

Jag har också dagar då mitt tålamod tryter och jag inte alls orkar med att möta henne på den nivå hon befinner sig på och säkerligen ställer jag i dessa situationer alldeles för höga krav på henne. Men jag strävar hela tiden efter att försöka möta henne och respektera henne där hon är och jag är dessutom medveten om (och erkänner) de stunder då jag är "en lite sämre mamma" (eller snarare mänsklig).

När det gäller konflikter så försöker jag nog alltid tänka efter en liten stund. Vad handlar det om? Är det nödvändigt att genomföra just min vilja eller finns det utrymme för förhandling? Men det absolut viktigaste frågan jag ställer är nog: Vad beror utbrottet på? (Om det nu handlar om ett utbrott). Många gånger vid exempelvis påklädning, kan vi här hemma tjäna mycket på att förbereda, vara övertydliga i vad som komma skall och se till att det finns gott om tid. Även om man inte alltid kan planera så kan man i alla fall det i de allra flesta fall. Sedan är jag ofta ganska noga med att tala om varför vi ska göra något redan första gången det förs på tal, ex "nu ska vi klä på oss så vi inte fryser när vi går ut". Jag tycker att det är viktigt att ta med varför vi ska göra så redan när jag berättar vad vi ska göra, då får det ett syfte vilket jag tror att barn uppskattar. Därför har jag för avsikt att alltid tala om varför vi ska göra något.

Jag undviker gärna konflikter när det går. Inte för att jag är rädd för att ta dem (konflikter är en viktigt del i livet som man också måste lära sig att hantera) men för att jag är mer intresserad i varför den uppstår än i att lära mitt barn att mammas nej är ett nej. Jag förhandlar gärna om hur saker och ting ska gå till och jag ser mer vikt i att lära barnet förhandla, tänka om, reflektera och argumentera för sin sak än att lära dem att "här är det stopp". Jag tror nämligen att om jag visar upp min förhandlings- och argumenteringssida i mängder av olika situationer så kommer också barnen att köpa mitt icke-förhandlingsbara-nej mycket lättare när de väl uppstår. Så upplever jag det i alla fall idag, vi får se vad jag säger om några år

Kanske ett förtydligande kring att jag undviker konflikter. Det handlar inte egentligen om att undvika konflikten när den väl har uppstått utan snarare om att hitta alternativ vägar och försöka lära sig något av de situationer där konflikter uppstår. Ett skrikande barn i affären kan ses som trotsande men det kan också ses som ett barn som är trött, hungrig, stressat (läste någonstans att barn inte kan förstå stress förrän de är uppemot skolåldern) osv. Ett barn som inte vill klä på sig kan ses som trotsande men det kan också ses som ett barn som lever i nuet och behöver lite mer tid på sig för att avsluta det som det gjorde innan påklädningen blev ett faktum. Jag kanske inte ska uttrycka mig som att jag undviker konflikter, däremot ser jag inte konflikter i det som många andra ser konflikter i, lite som WonderWoman beskrev tidigare.

Blev ett låååångt inlägg som kanske blev lite rörigt, men så kan det bli

Oj det hade kommit en massa bra inlägg under tiden jag formulerade mitt (och gjorde 1000 andra saker). Frösöblomster beskriver konflikter väldigt bra tycker jag!

Madeleineh: Det känns som om våra barn är ganska lika. Full fart och mycket mamma Gällande det kan jag absolut skicka ut min man och dotter när jag vill vara hemma ifred. Det går liksom inte att han ska ta henne och vi ska vara hemma allihopa. Hon ska bestämt vara med mig och om hon märker att vi försöker se till att mamma ska få vara ifred, ja, då ska hon ha mamma ännu mer Man måste få andrum ibland annars blir det liksom inte hållbart i längden.

När vår dotter var mindre trodde jag att hon var som andra barn i största allmänhet men efter hand insåg jag att det var nog inte riktigt så... Hon vägrade vagn, ammade OFTA, sov bara nära nära, är idag väldigt mammig och gallskriker ifall pappa ska försöka natta/natta om ifall jag är hemma, har aldrig någonsin sovit en hel natt (vaknar dock utvilad och glad). När barnen i mammagruppen låg och jollrade i bilbarnstolarna satt hon med i mitt knä eftersom det var det enda som funkade alternativ gick jag runt och bar på henne. Att lägga ner henne när hon hade somnat var i princip omöjligt under en mycket lång period och om det funkade så var jag tvungen att amma lite när jag hade lagt ner henne.

Vet inte riktigt vilket syfte mitt inlägg har men jag tror det är viktigt att visa på att det finns massor av barn som är så eftersom jag själv många gånger har funderat på om vi på något sätt har gjort henne till det. Dock har jag vid alla tillfällen av sådana funderingar kommit fram till att vi bara har följt henne efter den individ hon är.

Kanske ska komma med ytterligare ett förtydligande kring mitt inlägg om konflikter. Tro inte på något sätt att det inte förekommer skrik här hemma, för dom är många Med ett väldigt bestämt barn som kastar sig i backen och skriker så fort det inte riktigt går som hon vill så finns det massor av tillfällen att lära sig "konflikthantering". Och tro inte heller att jag ständigt lyckas i min strävan att förstå vad som ligger bakom... Ibland liksom forcerar jag ner ungen i overallen för att vi bara måste gå just nu. Man kan ju inte alltid lyckas

Jag kunde inte låta bli att fnissa till när jag läste ditt inlägg "skruttpåväg" om att berätta vad vi ska göra, jag kom att tänka på hur det är hemma hos oss. Sonen älskar att säga nej på alla frågor och påståenden så jag fick tydliga bilder i huvudet hur det blir när jag säger "nu ska vi ha overall för det är kallt ute", han skakar bestämt på huvudet och säger nej i ett av sina tusen varianter Eller kängor "nej nej nej neh nä" Jag försöker ställa frågor så nejet blir ett ja på min fråga så att säga men det går inte alltid hehe. Min sötnos

Frösöblomster: Jag tänkte också så med tåggrejen. In med alla ungar på toan och låsa dörren snabbt Att jag bara sagt "nu ska vi alla gå på toa" och så är det bra med det typ.

Jag hade nog nån halvmessyr på mens innan det kom igång som vanligt igen. Vill du ha möjligheten till att bli gravid igen Skruttpåväg? Inte för jag har med det att göra men jag kan inte komma på nån annan anledning varför man skulle vilja ha mens igen...