Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
Eller kängor "nej nej nej neh nä" 
Jag försöker ställa frågor så nejet blir ett ja på min fråga så att säga men det går inte alltid hehe. Min sötnos Att jag bara sagt "nu ska vi alla gå på toa" och så är det bra med det typ.
Nej är liksom inte nej i den traditionella meningen utan nej verkar mest vara något som ska sägas 
Jag har också försökt mig på att ändra frågorna så att nejet blir ja men icke
Haha vad härligt att höra att det finns fler nej-sägare. Alla har lite roligt åt det, förskolan har försökt lära honom att säga ja Jag har märkt att om han faktiskt förstår och vill säga ja sitter han bara tyst och tittar på mig, typ "vill du ha mer mjölk". Igår kom det nån form av nick och ett annat mer jakande läte än de vanliga variationerna på nej
Okej här kommer min mensredogörelse
Jag fick nån blödning 10mån efter förlossning, han ammade fortfarande mycket och på natten. Därefter kom det igång som vanligt, långa cykler men jag har för mig att jag hade det innan jag blev gravid också. Jag har aldrig blött mycket eller haft ont, det var samma efter barn. Däremot upplevde jag det lite lurigare att köra "billingmetoden" men jag kanske bara inbillar mig. Jag kände aldrig något tecken innan det började stänkblöda utan det bara kom.
Kastar in "nytt" ämne/fråga:
(sitter och jobbar med en text)
Förutsatt att din graviditet var "normal" i alla avseenden ( att det inte finns några medicinska riskfaktorer som kan påverka förlossningen, till exempel att kvinnan har diabetes, högt blodtryck, mycket vätska i kroppen eller bär på ett väldigt stort foster, och att barnet föds i v 38-42)
- skulle du kunna tänka dig att föda hemma? Om nej, varför?
, mwen första yeln var lång...1½ månad. Annars ingen större skillnad tycker jag.
Åh vad trött jag är på att inte kunna citera.
Peap: Jag kan tänka mig att föda hemma men kommer troligen att välja förlossningen. Varför?
Jag är inte mentalt förberedd på att välja bort smärtlindring och helt lita på min kropp även om det är min intention att komma till det under resterande 14v. Sen är det väl snålhet också, jag vet inte om västra götaland sponsrar som jag såg de gör i stockholm. Jag känner också lite brist på engagemang som jag tror krävs för att dra igenom det. Som Frösöblomster sa, det är rätt praktiskt med sjukhus. Inga förberedelser, inget efterarbete och för mig då ingen kostnad. Dessutom var inte min första en normalförlossning har jag fattat det som vilket gör att tilliten till min kropp inte är den största. Om jag inte hade dugliga värkar sist, gick över tiden och hade högt blodtryck då känns det som att det blir samma igen. Men detta ska jag prata igenom med mig barnmorska nästa vecka, reda i vad som faktiskt hände den 23 feb 09.
Fördelar som jag ser: Det skulle bli en helt annan upplevelse eftersom jag skulle få ändra inställning till förlossning. Att känna denna totala tillit till sin kropps förmåga, att slippa sjukhus som jag inte gillar, att slippa åka iväg och bara få vara hemma.
Jag gillar sjukhusmiljön (har alltid gjort det av någon anledning). Förknippar den mer med kaffedoft, lågmält prat, skratt och mjuka händer än någonting annat. Dessutom så känner jag att hur normal en graviditet än är så kan komplikationer alltid uppstå under en förlossning även om risken såklart är väldigt liten. Jag är dock inte beredd att ta risken att drabbas av en, exempelvis, stor blödning i hemmet eftersom man då troligen dör. Därför kommer jag att välja sjukhus nästa gång.
I teorin skulle jag absolut kunna tänka mig en hemmafödsel. Just för att få lugnet, främst för barnet. Sedan har jag alltid varit en "hemma människa" och ville hem snabbt från BB sist.
Men i praktiken tror jag aldrig att jag skulle välja det. Varför?
Egentligen av den enkla anledningen att jag aldrig skulle kunna förlåta mig själv om något hände och barnet dog... Även om det kanske inte hade gått att rädda på BB heller så hade iaf chansen varit större.
Sen hade jag en mycket bra upplevelse första gången. Födde ju på Södra BB i Stockholm och de jobbar ju för att det ska kännas som hemma. Eget rum med eget badrum, dubbelsäng, inte en massa sjukhusutrustning (de har till exempel begränsad direkt tillgång till smärtlindring) så det var mycket passande för mig. Jag är nöjd och hoppas få föda även nästa barn där.
Tack för all input.
madeleineh; råd är inte alls ovälkomna. Det är skönt att läsa vad andra tycker och tänker som ändå resonerar ungefär som jag. Igår ringde jag faktiskt hit svärmor så att hon fick underhålla sonen medan jag bakade - jätteskönt, om än jag har nerverna rätt mycket på spänn när hon ska ha sonen (det har pappan också).
(apropå det, jag bad henne sätta på en ny blöja då sonen hade haft på sig sin blöja i flera timmar, hon kom ner och sade att "hon inte hade bytt för han hade inte kissat någonting! Han behöver ju vätska, han ser törstig ut också!". Jag sade lite förbluffat att så mycket som han ammar behöver han då inte någon extra vätska, förklarade hur moderna blöjor fungerade och att allt kiss hamnar där framme och inte mellan benen som hon hade förväntat sig - hon brukar hjälpa till att ta hand om två tjejer som är två och fyra år gamla - och att vi aldrig har varit med om att byta en torr blöja som han haft på sig så länge. Blöjan var ju full, han hade en rejäl bula där fram. Hon gick och bytte men vidhöll att han inte hade kissat något. Jag kände på den senare och mycket riktigt var den ju full?! Är det en generationsgrej, det är fler äldre kvinnor som har tjatat om detta förbaskade vatten och vätska eller är de bara av samma skrot och korn? Kan tillägga här att sonen älskar att dricka vatten - det får han ju göra själv - och skulle lätt kunna bälga i sig flera vattenglas om han fick. Allt vatten han sätter i sig rinner rätt igenom honom, så vi låter honom dricka litegrann till måltiden men sen ställer vi undan muggen.Hon är visserligen lite avogt inställd till att jag fortfarande ammar, även om hon kanske inte är fullt medveten om det.)
Skruttpåväg: Sonen låter lik din dotter. Att det är fler som har sådana barn gör mig ganska lättad faktiskt, för ibland har jag undrat samma sak, om man bara gör honom sådan, eller förstärker det draget hos honom. Men, min mor har sagt att jag var sådan också (det kläckte hon ur sig när han var omkring åtta månader gammal. Tack för den!).
Peap: Hemmaförlossning... för min del är det otänkbart. För det första har vi 15 mil till förlossningen, om något skulle hända. Men även om vi hade haft närmare, hade jag nog inte vågat med tanke på de komplikationer som tillstötte när sonen föddes.