AP-snack & babbeltråd

Jag fick avsluta lite tvärt igår...sista meningen i mitt inlägg (Jag tycker att det är jättepraktiskt och förstår inte varför inte alla gör så) låter lite tvär, men det var inte så jag menade. Jag menar att för oss har det varit så enkelt att med en liten insats både hålla den nya blöjan torr längre (eftersom man vet att hon är "nykissad"), vänja henne vid att potta inte är nåt konstigt samt att spara på blöjor och det är ju dessutom miljövänligt . Hoppas ingen tog illa upp.

Jag har funderat lite på frågan om att föda hemma sen frågan ställdes. Innan denna förlossning hade jag lättare gjort det valet än nu.

Jag har alltid känt en stor tilltro till kroppen och "naturen" men nu är jag mer tveksam ....jag skulle inte välja bort smärtlindringen nu. Jag hade inte tänkt ta epidural denna gången men väl där hade jag gjort vad som helst, för jag kunde inte alls hantera smärtan i öppningsskedet . Mot slutet fick de använda sugklocka för att dra ner henne lite och när hon väl kom ut var hon lite medtagen så jag skulle inte våga riskera skador på barnet. Även om risken kanske är liten kan man få mer hjälp på sjukhus.

Det som gjort mig mer positivt inställd till hemmafödsel är just min nojja med sjukhusmiljö samt att jag bor mindre än 10min från förlossningen och 15min från stans andra förlossning. Annars hade jag nog inte tänkt det varit ett alternativ. Det är säkert en kulturell grej med tanke på hur de gör i holland men det spelar ingen roll, jag tänker ändå att det är tryggt med sjukhus nära, kultur eller ej.

När det gäller EC har jag inte kunnat se några tecken hos sonen. När jag läste om det och funderade över det blev det ett väldigt fokus på just kiss och bajs från hans sida. Nu gör jag istället så som med allt annat, det får komma när det kommer. Jag tycker inte det är hela världen med blöjor och då tänker jag att när han är mogen kommer han att lämna dem. Vi har potta framme och han sitter på den men det kommer inte så mycket, men som sagt, ingen panik. Fast om jag sett lättare hans signaler, vi haft ett annat golv än plankor som är dåligt ifyllda hemma så hade jag kanske testat

Har inte EC:at själv.....hade nog inte överlevt då ....inte med nummer två i alla fall. Det är väl som det mesta annat....sådant folk inte känner till undrar de över. Bry dig inte, det finns ju liksom inget egenvärde i blöjor. Här är jag tacksam för dem för de har underlättat vår vardag, men hade jag orkat och haft kunskapen så hade jag kanske testat. Spännande tycker jag att det är i alla fall. Vår äldsta var ju rätt sen. Han vägrade potta totalt...att ens prova.......tills han en dag sa hej då till dem själv och ingen mer blöja (jo på natten) och knappt en enda olycka. Fascinerande att han nu två månader senare går på toaletten alldeles själv . Vi har ju liksom aldrig pottränat. Han var 2 år och nästan 9 månader då. Alltså folk undrar om det mest....de undrar varför man kissar med en halvåring....och varför en 3-åring har blöja .

Ah, nyss hemkommen från BVC och vaccination.

Känner nu att jag varit nervös inför det, tycker det är jobbigt att gå i flera veckor och veta om att jag har ett klockslag inplanerat då jag ska göra vårt barn "illa". Hua! Är också noga med att inte visa inför dottern att jag tycker det är jobbigt. Nu är jag glad att det gick så bra och (vet inte om det varit på tapeten här i den här tråden?) men jag ammade henne även denna gång, likt de tidigare två tillfällena hon fått spruta, och det gick bra och det känns bra
Visst blev hon ledsen och det är skönt att vi är tillsammans, min man och jag, med dottern för vi kan trösta båda två. Nu sover dottern i bilen, maken håller henne sällskap och jag ska fixa lunch.

Fortsatt trevlig dag till er!

Ja du, vi får göra om vår mpr-vaccination två gånger. De känns verkligen som en höjdare. Han spände sig så mycket och var så stark att sprutan sa "poff" innan han fått i sig hela dosen. Sköterskan tippade på hälften. Vi får därför ta om den. Jag tycker inte själva smärtan i form av själva injiceringen är särskilt jobbig (det är ju så lite) men han är ju som 1½-åring en person med mycket stark integritet så det är mer allt runt omkring.......det var ju det som gjorde att det gick på tok första gången.....han protesterade för allt vad han var värd. Hoppas bara att det inte blir samma sak igen.....

------------

Var förresten och handlade idag. En mamma, pappa med litet barn stod framför mig i kön...kanske 2 månader. Stoppade ner skrikande barn i vagn (barn skriker ju ibland så det var inte det).....men vad gör de sedan....jo, de hänger för en tjock filt över öppningen?! Och sedan går de iväg med skrikande barn i vagn.... bakom filt så att hon/han inte har någon ögonkontakt med sina föräldrar.......

Jag funderar mest hur man tänker då?

Man tänker väl inte misstänker jag. Människor är konstiga. På tal om det var jag och simmade idag. Där var två mammor och ett gäng ungar i 2-3års åldern. Kanske fyra. Jag förstår ju att det inte är så lätt hela tiden men varför måste man vara så otrevlig mot barn? Är det här respekt som om det vore en vuxen kommer in? Jag försöker verkligen alltid vara snäll och trevlig i tonen mot min son för jag tänker att då lär han sig att det är så man är med andra människor. Varför liksom raljera, åhhh nu gjorde du såååå igen osv mot barn?

Får jag ta upp en annan fråga? Vi har bott hemma hos mina föräldrar hela hösten för att kunna renovera vår lägenhet (fuktskada). Lite jobbigt ibland men det har iaf fört det goda med sig att sonen som är 11 mån har knutit an jättemycket till sin mormor och morfar. Han är med dem varje dag eftersom min mamma är pensionerad. Jag är visserligen här också och han är ju såklart mest med mig och pappa jobbar hemifrån så vi är ofta hemma allihop. Vid 3-4 tillfällen har både jag och pappan varit borta och sonen har varit hemma med mormor och morfar och inte visat tecken på att sakna oss, antagligen inte ens förstått att vi inte bara var i ett annat rum.

Nu ska vi resa utomlands i en månad och hälsa på släktingar och då kommer han inte att se dem. Hur tror ni att det kommer att påverka honom? Kommer han att glömma bort dem helt eller går det att reparera när vi kommer tillbaka (då bor vi hos dem igen några dagar, sedan flyttar vi hem till oss). Vore det lämpligt att försöka uppehålla minnet av dem medan vi är borta genom att ta med foton, prata i telefon etc? Vad tror ni? I mars blir jag tvungen att börja jobba igen på halvtid och då är det tänkt att mormor ska vara med honom till stor del. Då vill jag att han känner sig helt trygg med henne och inte känner att jag lämnar honom med någon han inte känner väl.

Angelica: Jag vet ju inte hur din son kommer att reagera med en månad från någon han varit så mycket med. Jag kan iaf berätta hur det är här. Min mamma och sonen står varandra nära enligt mig och har gjort ett ganska bra tag. Sen han var ett har jag varit lugn med att lämna honom så hon har nattat. Hon har träffat honom veckovis några gånger under året, inte jätteofta egentligen. Men jag tror skillnaden på henne och hur han är med farmor exempelvis är just för hon sovit över här eller vi sovit där. Det går ett par veckor mellan de ses men det är som om ingen tid gått. Nu är han äldre än ditt barn, han var ca 1.5 år då jag insåg att det var så här det var. Jag tror det jag vill säga är att jag tänker att det säkert går att etablera den nära relationen igen. Kanske inte på ett tillfälle men inom några. Det känns lite som har det satt sig en gång sitter det senare om du är med på hur jag menar. Jag personligen tror inte på foton och telefon och sånt. Jag kan ju ha fel men jag tänker att de är för små för sånt. Andra kanske har andra erfarenheter?

Nej jag tror egentligen inte heller på foton och telefonsamtal. Jag är inte säker på att han förstår konceptet med foton. När hans pappa var bortrest "pratade" han i telefon med honom och blev jätteglad när han hörde hans röst men när han kom tillbaka hade han i alla fall glömt bort honom. Men då kom det tillbaka igen efter några timmar. Han har skiljts från sin pappa flera gånger utan att det verkar ha påverkat deras relation. Det viktigaste kanske är att jag är där hela tiden utan att försvinna och att han sedan hinner bygga upp sin relation med mormor igen innan jag börjar jobba?

Jag känner i alla fall att det ska bli skönt att flytta, även om min mamma har hjälpt till mycket så har hon åsikter om precis allt och allt ska göras på hennes sätt (som tur är har jag övertygat henne om hur bra det är med samsovning osv). Vi behöver få komma till vårt eget hem där det är vi som bestämmer. Det är en svårt balansgång det där... samtidigt behöver vi ju hennes hjälp, jag skulle inte vilja att sonen började på dagis redan till våren.

Jag tänker ju att han hinner bygga relation till mormor igen. Om ni är borta en månad nu om jag fattade dig rätt, är det ju två-tre kvar innan han ska vara hos henne mer igen. Jag hade tippat om att det går bra med risk för att låta som nån av de andra "åhhhh klart ni ska resa bort två veckor från er 1-månads baby, det gjorde jag och det gick så bra"

Jag vet hur det är med en mor man är beroende av samtidigt som hon lägger sig i allt. Verkligen en balansgång.