Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
Känner att jag behöver lite input från er. Min son har som sagt alltid varit "mammig" av sig. Förut har pappa kunnat lägga honom med visst missnöje men inga protester jag reagerat mot. Nu däremot, det känns som det blir värre och värre. Jag nattar oftast men ibland vill hans pappa natta också. Lite för att han ska känna att det funkar och även för att vi gillar att dela på saker. De sista två gångerna har det dock varit högljudda protester. Det börjar redan när pappa tar upp honom för att gå in till sovrummet och jag ska ge godnattkram. Han lutar sig mot mig med sträckta armar och säger mamma, signalerar jättetydligt att han vill vara hos mig. Väl inne i sovrummet skriker han efter mig och det kan vara ganska länge (enligt mig) typ 10-15min. Pappa tycker inte det är så kul men tänker ändå att han ligger ju hos sonen, kramas och finns där trots han är ledsen. Mitt hjärta går sönder när han skriker "mamma". Han är 21mån drygt. Hur har ni andra gjort med barn i den åldern? Jag har fått för mig att man ska respektera barnets önskan om den ena eller andra föräldern emellanåt och att han ska vara med pappa när han inte vill är nåt som inte kommer att minska mammigheten, tvärtom, han lär bara bli mer osäker och otrygg eftersom vi inte lyssnar. Samtidigt på 21mån har det fortfarande inte infunnit sig någon pappafas som alla pratar om kommer att komma. Snart kommer tvåan och jag börjar tvivla på att jag kommer att räcka till på nätterna. En liten plutt som ska ammas och en tvååring som alltid föredrar sin mamma om hon är hemma 
Nån tips, tankar, input?
Min spontana tanke är att han ,,,,,,,,,,,nµ reagerat som han gör på grund av graviditeten, kan det vara så?
JAG får hjälp vid tangenterna... B:)hhhhhhhhh
Nån tips, tankar, input?
Det funkade att han tog nattningarna fast jag var hemma (dock bara ibland) när han var pappaledig men nu när han jobbar heltid och jag är hemma med dottern varje torsdag och fredag samt hämtar tidigt på övriga dagar... ja då är det återigen bara jag som gäller. Vi har gjort så att jag tar nattningarna men det känns inte alltid som en rolig lösning, dels för att jag verkligen vill att min man ska få känna sig mer delaktig och dels för att jag verkligen skulle vilja slippa någon kväll ibland. 
Madeleineh: Jag är förresten lite nyfiken på vad du tränar? Du skrev ju tidigare att du ville åka på träningsläger... blir så nyfiken
Nån tips, tankar, input?
Jag tror det har med åldern att göra också. Storebror hade en "jobbig" period mellan 19-23 månader. Ingenting var bra och jag skulle helst bära honom. Gick över nästan över natt och han blev världens gladaste 2-åring.....i 2 månader tills han kom på att lillebror var en pest .
Lillebror är 19 månader, och ja.....det är extremt mycket "Mamma bäääääära!" och "Pappa gör dig inte besvär" (vid nattning). Sitter och trycker i soffan och vill för allt i världen inte hälsa första kvarten när någon kommer och hälsar på.
Första riktiga pappa-perioden kom för äldsta när lillebror föddes.....före hans 19-23-månadersperiod .
Ja, här hemma märker vi också av en förändring som kan kopplas till det faktum att dottern nu är 19 månader... Det är MAMMMMMMMMAAA!!! så fort jag råkar försvinna bakom en vägg Inte alltid så bedårande... Men antar att det går över precis som alla tidigare faser. Märker också av att hon inte längre springer och hälsar när någon kommer på besök. Men när det sedan släpper så är det full fart framåt igen!
Jag behöver lite hjälp. Är helt förstörd efter en urjobbig natt, jag känner mig förtvivlad.....Har fått utökning av familjen i torsdags, en fin liten lillebror. Allt funkar perfekt med honom, men det är den äldre sonen och familjen i övrigt som det inte funkar med. Jag är så ledsen för det här med tandemamning och samsovning med alla funkar inte!! Vi har haft en helt hysterisk natt....Usch.....
När jag var gravid med lillebror ammade jag stora pojken och jag tänkte att det här med tandemamning kommer vara jättebra för hela familjen. Jag brukade amma stora pojken till sömns, men inte alltid så han vet hur han ska göra för att somna utan tutte också. Jag ammade honom inte på natten när han vaknade utan sa att tuttarna sover och det accepterade han oftast helt utan protester.
Så kommer jag hem med den lilla och det funkar helt ok att tandemamma och den stora pojken är gullig och fin mot lillebror. Han blir något mer jobbig mot oss vuxna men vi klarar det ändå fint (förutom att min man börjar tappa tålamodet då och då....).
Så kom då nattningen, vi gjorde så att maken höll den lilla i famnen och jag la mig med den stora och ammade honom. Så somnade han. De första nätterna gick det bra, men så i natt vaknade storebror och ville ligga bredvid mig och tutta. Och jag sa nej, då ville han ligga bredvid bebisen, jag sa nej lägg dig hos pappa, han blir ledsen och börjar slå pappa (som blir sur för att sonen slåss). Till slut lägger jag mig hos den äldre sonen och vi kramas, han tjatar och gråter om tutte jag säger nej, han accepterar och han är SÅ nära att somna, då vaknar den lilla och vill ammas. Jag går över och lägger mig på andra sidan sängen där lilla sover och ammar honom. Då vill den stora sova bredvid bebisen, jag säger nej och hysteriska utbrott sätter igång. Han slår sin pappa, kastar sig på golvet, skriker sig hes, jag försöker trösta, min man blir bara mer och mer irriterad, då bajsar den lilla på sig, maken går upp för att byta blöja, den stora följer efter in på badrummet, sen kommer de tillbaka till sovrummet. Jag säger att sonen kan lägga sig bakom mig (jag måste amma den lilla) då startar samma hysteriska utbrott igen.....Och sådär håller det på tills sonen går ut i vardagsrummet och skriker för full hals: TITTA PINGU!!!!!!! jag går ut till honom, försöker trösta honom, han bara gråter och drar i mina kläder. Jag ger med mig och han får amma. Jag säger nu går vi och sover, då vaknar den lilla......och för att slippa kämpa med storebror om att han inte ska ligga bredvid lillebror plockar jag upp lillebror och sätter mig i soffan. Varpå min man kliver ut helt irriterad och fattar inte varför hela familjen måste lida för att storebror inte vill sova utan tutte, fast han får ligga bredvid oss. till slut lägger vi oss och sonen är kvar i vardagsrummet och skriker. Jag säger du får komma när du vill. Till slut lägger han sig bakom mig och somnar. Då hade hela karusellen pågått i 2 timmar.
Jag vet inte vad jag ska göra. Vi är desperata nu....Den älder är 2 år 9 månader och den lilla 3 dagar. Måste vi sluta samsova? ska jag sluta amma den stora, men han är så mammig att det nog kommer bli jobbigt speciellt med tanke på att vi har lillebror också....om jag och bebisen lägger oss i ett annat rum kommer storebror bli jätteledsen och vilja ligga där. Att pappa ska natta honom funkar inte.....
. Kan du inte sätta dig ner och prata med honom om det........att på natten så måste just dina bröst få vara den lillas eftersom han/hon faktiskt inte äter något annat på dagen och är en liten bebis.