Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
Mimsing: Den lösningen ska jag ta med mig till tvåan kommer Tänkte att stora får sova med pappa men varför ska det vara så. Jag tänker alltid att stora ska få åka vagn, få sova hos pappa osv. Men varför nödvändigtvis så, han är ju också liten som jag själv sa.
. Jag såg liksom bara framför mig två barn som vrålar samtidigt .
msKitten: Grattis! :)
Jag vet inte vad jag ska göra. Vi är desperata nu....Den älder är 2 år 9 månader och den lilla 3 dagar. Måste vi sluta samsova? ska jag sluta amma den stora, men han är så mammig att det nog kommer bli jobbigt speciellt med tanke på att vi har lillebror också....om jag och bebisen lägger oss i ett annat rum kommer storebror bli jätteledsen och vilja ligga där. Att pappa ska natta honom funkar inte.....
Jag tycker inte ni ska vara desperata efter EN turbulent natt. Det behöver inte betyda att kommande blir exakt likadan.
Det är självklart att sonen reagerar på att det kommit en ny liten person in i livet, som petar ner hans plats på tronen och gör helt plötsligt att det blir konkurrens om mammas famn och mammas bröst.
Om ni nu skulle lägga honom att sova i eget rum, egen säng, så blir det än tydligare för honom att han kommer känna sig undanskuffad likt fjolårets kalv.
Men, allt detta är du kanske medveten om och det du vill ha är konkreta TIPS?
Har inte läst vad andra har svarat där här inne i tråden, så du har säkert fått en del råd från flerbarnsmammor.
Min mage säger att: gör det inte till ett krig. Om du själv nu orkar så tycker jag du kan amma på - barn ändrar ju sig hux flux och kanske kommer storebror känna att "näe, det är ju bara bebisar som ammar, jag är ju stor"... även om jag vet att en del barn vill vara bebisar igen när de fått småsyskon. Det är ju som sagt hårt för honom nu att ha blivit nr 2.
Sen tänkte jag på det du sagt åt honom att brösten sover på natten och att han accepterat det, men - nu blir han ju varse att det grö dom ju inte alls det för lillebror får ju = brösten är ju vakna! Så det måste ni nog prata om/förklara.
Och så tänkte jag på din man - det kan ju vara hur jag tolkar det - men det känns som maken reagerar hårt på äldsta sonens reaktion. Om inget annat "hjälper" så får du väl likställa storebrors upplevelse med att det vore som om du skaffade en älskare som skulle flyttta in och dela säng med dig och maken.
Vad jag menar är att min magkänsla sa att din man inte kan sätta sig in i sonens sits.
Hoppas att ni kan komma till ro allihop - att få barn är ju en galen omställning - och nu ska ju ni alla lära känna det lilla knyttet och du och maken ska på nytt lära känna varandra - som föräldrar till två barn.
Alltså - ännu ingen mens.
Känt av som mensvärk i vad som känns som 5 v, men säkert iaf 3 v. Molar av och till, ibland "känningar" mot sidorna/ljumskarna till. Trött som en gris ibland.
Graviditetstestet visar inget så vad är det?
(Hittar på allt möjligt i mitt huvud och ska ringa sjukvårdsupplysningen men...)
Tack för era råd :) Maken och jag har pratat idag och idag var det en mycket bättre dag för alla. Vi har bestämt att vi ska fortsätta sova alla tillsammans och om den äldre sonen vaknar på natten och vill amma så ska han få det. Han vaknar ju liksom inte varje natt heller, och även om vi räknar med att det kommer ske lite oftare nu den närmsta perioden så är det liksom ok. Vi kan inte göra det jobbigare för oss än det är.
Vi ska även försöka ha lite mer tålamod med storebror och försöka sätta oss in i hans situation lite bättre. Anledningen till att vi båda är "edgy" eller vad man ska säga är för att det i vår familj har byggts upp en stress under ett par månader. Storebror är generellt ett väldigt krävande barn och det tär naturligtvis på oss (massa bråk och tjafs hur man ska tackla de dagliga konflikterna med storebror), sen har jag varit graviddeppad. Men den enskilt största orsaken till vår stress är att min pappa har varit svårt sjuk de senaste två åren. Han gick bort den 17 november, för alltså drygt två veckor sen. Bara nån vecka senare föddes lillebror. Nu har jag en släng av baby blues också, sen det här med storebrors frustration, makens korta stubin....och pappas bortgång.
Ja , ni förstår....Det är verkligen en pers allt just nu. Storebrors "trotsålder", min och makens stress över hela situationen med min pappa, min graviditet osv....
Kram på dig MsKitten!
Oj msKitten, jag förstår att det är tungt för er just nu och såklart påverkar ert mående varandra! Stor kram till dig, beklagar sorgen och gratulerar till glädjen på en och samma konstiga gång..
Oj vilken jobbig tid för er! Och vad otroligt bra ni gör det som ändå orkar prata igenom det och komma fram till en lösning! Hoppas den nya lösningen fungerar. Ni kommer att hitta rätt i er nya familjekonstallation men det är ju en stor omställning och ännu svårare när man går igenom den så som du gör! Skickar styrkekramar till dig!
). För mig gjorde den verkligen gott för själen . Har fått mig att tänka lite annorlunda när jag känner stress etc.
msKitten: Det låter ju som väldigt tuff situation. Jag tänkte på det imorse på väg till jobbet just hur sårbart det är med småbarn och livet i sig. Även om vi är en student, sonen är mindre på förskola och vi har ett barn på två föräldrar tycker jag det är mycket pusslande och mycket trötthet. Marginalerna är inte stora att orka med allt. Din situation låter som väldigt mycket och inte alls konstigt att du reagerar och inte heller konstigt att det går ut över dina nära. Men dagarna går, sorg blir lättare och barnen blir större och vänjer sig, ibland handlar livet mest om att faktiskt få dagarna att gå på ett uthärdligt sätt och att det får vara okej att tänka så. Stor kram till dig! Jag ska försöka hitta ditt tips Frösöblomster. Jag tror ju att mycket av reaktioner handlar om egna förväntningar och hur man sätter upp dem påverkar ens eget och barnens liv.