AP-snack & babbeltråd

Kan du kanske villkora amnigen då? Välja ut ett antal förutbestämda tillfällen då han får amma (och kanske också blir tillfrågad om han skulle råka glömma det själv?)

Att du tar upp tråden lite är väl jättebra! Ingen här är ju något proffs förstås men tråden finns ju också för att kunna stötta och råda varandra i situationer då vi känner oss lite vilsna (och den känslan får vi nog alla lite då och då

Vi vill alla göra allt vi kan för våra barn och det innebär ju faktiskt också att be andra om hjälp

msKitten: skickar styrka till dig!!

Mina tankar kommer från vår familj, som består av mamma, pappa & dotter, så du vet att jag inte har egen erfarenhet av två barn.

Är du ensam hemma?
Kanske kan maken gå med storebror till ÖF? Finns det någon släktning som sonen gillar?
Jag förstår att du drar dig för att gå med två barn dit.

Sen så tänker jag att du/ni inte ska göra någonting drastiskt nu, inte ta några "stora" beslut. Du måste ju orka med - allt! - men du är ju även vuxen likväl som din man och med allt vad det innebär i kapacitet att tänka. Kan du ork amed att sätta ditt liv på "paus" i säg 3 dagar, 1 vecka, 2 veckor? Det är kaos. Det är amma 24/7. Din man får tänka bort sig själv och serva dig med mat och dryck och snälla ord och pussar.

Jag läste idag om mammighet och pappighet - att aldrig skuldbelägga de känslorna och att för den som står på andra sidan ska vara glad att barnet har så bar kontakt med mamm/pappa.
Jag förstår att det känns sorgligt för din man, jag skulle känna mig sårad men som sagt - går det att som vuxen "tänka bort" sig själv i denna stund?

En annan tnke - som kanske är jätteopedagogisk och vittnar om att jag inte har två barn - ge storebror det han vill. Tycker han om något speciellt, t ex att äta eller leka med? Bara för att få lite tid, lite paus, tänka på nåt annat.

Jag, det var det jag menade med dum säsong......kallt så in i norden. Bibliotek? Lite idétorka här......beror ju var ni bor.

Vill också bara hälsa till "tröst" att jag skulle säga att jag generellt är en person med rätt mycket tålamod och jag hetsar inte upp mig så lätt, men om det finns något som triggar min stress och allt det där som jag inte vill så är det när båda gnäller/skriker och drar i mig samtidigt.

Tänkte på det där med pappa vs mamma också. Jag skulle tippa på att det inte bara har med mammig- resp. pappighet att göra utan åldern, dvs det här med äganderätt. Nu är ju mina liksom så "stora" att de vuxit ihop och har balans mellan sig, men fortfarande är det här med "ägandet" rätt viktigt för storebror (han är ju i den åldern). Vill lillebror ha sopborsten, så ja då måste ju storebror ha just den just då också. Ber lillebror om vatten så vill storebror också ha vatten.....FÖRST. Det handlar varken om sopborsten eller törst över huvudtaget. Kanske ska du och din man ha det perspektivet istället.......att det överhuvudtaget inte handlar om att välja mamma eller pappa, utan att han vill ha det som lillebror har.....och för tillfället får och har lillebror dina bröst och mycket av din uppmärksamhet.

Vattenincidenten: Visst han var säkert törstig, men med största sannolikhet hade han också tänkt att du nu skulle ge honom din uppmärksamhet och lämna lillebror = gå och ge honom vatten. När du då inte gör det utan pappa, så blir han arg, vrålar och skriker.....inte för att han är arg på pappa, utan för att det inte blev som han hade tänkt. När min äldsta vill ha min uppmärksamhet och tycker att jag är trist och tråkig så kommer han och säger att han är törstig och kissnödig......vad han egentligen vill är något annat. vad jag ville ha sagt, lite luddigt inser jag, är att det inte handlar om att pappa är fel.

Tycker överlevnadsguiden till trotsåldern är rätt bra: http://www.ur.se/Vuxen/Familj/Foraldraskola/1-6-ar/Artiklar/Overlevnadsguide-till-trotsaldern/

Ett barn i trotsåldern är:
- klängigt, krävande, dominerande och kontrollerande och/eller aggressivt gentemot de mäniskor som står dem närmast.

Så här tänker ett barn i trotsåldern:
-när du förklarar varför man inte får göra si eller så för ett barn som inte har tillräcklig språklig utveckling för att förstå innebörden av orsak och verkan: 
"Är han för eller mot mig?"

- när du låter barnet välja helt självt: 
"Men jag vill ju allting!"

- om äganderätt till leksaker:
"1. Om jag ser den är den min.
2. Om den är din och jag vill ha den, så är den min.
3. Om den är min, så är den bara min och ingen annans."

- om andra barn:
"Hon verkar rolig. Henne kan jag leka bredvid och titta på ibland. Men jag vill inte leka med henne eller låta henne ha något jag gillar."

------

Kombinera det med nytt syskon (Jesper Juuls "artikel") och man får en härlig mix .....och trötta föräldrar

Hej alla!

Det börjar dra ihop sig inför jobbstart här. Eller nja det är ett tag kvar, men alla papper måste in så det är dags att planera och bestämma. Såhär ser det ut:

Den 20e december går pappa ut i full permisjon och jag går på semester. Sonen är då 6,5 mnd och vi är hemma med honom båda två i tre veckor drygt.

Den 10e januari ska pappa vara hemma 60% och jobba 2 dagar i veckan (vi bestämmer vilka). Jag ska läsa 50% på distans, nettbaserat så jag kan lägga upp det hur jag vill. Och så ska jag jobba 3 dagar i veckan på SFO (fritids heter det nog) vilket innebär en arbetsdag mellan 12-16. Jag kan välja vilka dagar.

Hur hade ni lagt upp dagarna? Varannan; att pappa jobbar tisdag, torsdag eller är det bättre med någon slags kontinuitet och kör alla dagar på rad? Vad blir bäst och mest skonsamt för Odin (som alltså kommer vara 7 månader när detta börjar? Vad säger ni?

Jag är så jäkla nöjd med att vi har kunnat lägga upp det såhär. Om man räknar i antalet dagar kommer jag och pappa ha delat permisjonen (heter det permission på svenska också?) 50%
och på detta viset har vi längt tiden vi kan vara hemma med Odin (och få utbetalat foreldrepenger) från slutet av maj till slutet av november! Här i Norge är det inte lika lång permisjon som i Sverige verkar det som. Jag kan inte svenska ordningen, men här får man 46 veckor tillsammans vilket innebär att många barn (ca 80% har jag läst) börjar dagis i en ålder av 10-14 månader. Det är helt normalt här. Vi kommer alltså att länga så att vi får betalt fram till 17 mnd och sen lever vi fattigt ett tag och kan börja barnehage vid 20 mnd. Väsentlig skillnad.

Okej, mycket svammel och mycket språkförvirring. Men frågan är alltså, hur disponera dagarna?

Oj vad bra du skriver! Det ligger nog mycket sanning i detta med äganderätten tror jag.

Jag läste artikeln ovan om trots och även den om att få syskon. Själv har jag hamnat i nån form av krisreaktion över att vi ska ha ett barn till. Det är 13v till och precis som jag fattat nu. Det känns som allt lugn och alla rutiner kommer att försvinna. Den mysiga trion förpassas till historia. Hur ska vi orka med sömnlösa nätter, strulande amning, en trotsig tvååring som redan nu är mammig och har alltid varit. Jag ser liksom allt i svart och hur jobbigt det kommer att bli Att jag inte kommer att räcka till. Sen läser jag att tipset är att ta hjälp och då blir jag så ledsen när jag tänker på att jag inte har någon att be om hjälp direkt. Och förlossningsrädsla och allmän uttröttning av att jobba heltid gör inte saken bättre. Hoppas tankarna på nytt barn känns lättare efter lite vila iaf.

Ja, du...det är inte lätt...
Hur länge har du planerat att jobba innan BF?

Jag har som sagt bara ett barn men i princip sedan sonen föddes har jag – i alla fall känslomässigt – längtat efter att bli gravid igen. Min man har hela tiden sagt att ett barn kanske räcker men jag har väl tänkt att han ändrar sig på vägen… Nu börjar jag själv tvivla på att vi verkligen skulle klara av ett till barn. Det är så sorgligt att tänka så och jag vet ju att massor av människor har två eller tre eller fler barn men jag förstår inte hur vi skulle räcka till. Min son sover bara om jag ligger bredvid eller i vagnen om jag kör omkring ute, han äter inte burkmat så jag lagar all mat åt honom. Han vill ha min uppmärksamhet hela tiden och jag tycker att han tar upp all min tid, bortsett från ett par timmar när han har somnat på kvällen. Det funkar men jag kan inte se hur jag skulle hinna med ett till barn samtidigt och kunna ge båda två det de behöver, hålla liv i vår relation, jobba… och inte slita ut mig själv helt... Hur gör man? Jag vill egentligen ha en större familj och jag tänker att det kanske vore ensamt för honom utan syskon. Jag har tänkt rätt mycket på det här men nu har jag bestämt mig för att lägga det på is ett tag – en ide kan ju vara att ha rätt stort mellanrum mellan barnen, tänker jag, kanske tråkigt för dem på ett sätt men samtidigt slipper de kanske konkurrera så mycket – och istället njuta av den lilla familj vi har just nu.

Det är intressant att läsa om era tankar kring detta.  

Frösöblomster: tack för länkarna. Jag tycker att du skrev väldigt bra