Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
Angelica: Det låter ju vettigt att lägga det på is. Jag tycker syskon är superöverskattat ur synvinkeln att man inte saknar det man inte har. Jag har inte hört ett enda ensambarn klaga över att de inte har syskon. De som har syskon är ju glada för dem men vittnar ofta om att de inte har nån särskild kontakt. Nu när jag väntar en tvåa så tätt som med 2år mellan dem säger många att så roligt att ha tätt mellan dem, de kommer att bli bästisar. Jag håller inte med, de kanske har glädje av varandra, kanske inte. Sen finns det inget rätt avstånd heller. Man kan ha 5-6år mellan syskon. Jag var lite inne på det ett tag att vänta 5 år till nästa och kanske skaffa två lite tätare där men nu blev det som det blev. Det viktiga är att det känns rätt för föräldrarna, hur barnen upplever det kan man aldrig veta ju. Jag vill ha tre barn men sambon är mer tveksam till det verkar det som. Jag hoppas nog också han ändrar sig på vägen men jag är lite osäker om det verkligen kommer till skott. Jag tänker att då får jag helt enkelt acceptera och tillåta mig att sörja den "förlusten", man kan ju aldrig tvinga någon på ett föräldraskap. Eller jag är inte typen som luras så iaf. När jag tänker på att ha ett barn kan jag tycka det har mängder med fördelar. Jag tänker att det blir en lugnare tillvaro för alla när tre individer ska dela tid. Även om barnen inte har 25 aktiviteter blir det ju mer tid att bara vara när det är ett barn i familjen. Sen får jag för mig att ensambarn kompenserar det sociala med mer kompisar i skolan om de känner behovet. Nu blev det värsta övertalningsgrejen till att ett barn är super, var inte alls meningen, man känner ju som man känner. Tänker bara att ibland kan man fundera över hur man påverkas av olika förväntingar och om alternativet är så illa egentligen.
Hos oss är läget lite bättre, men inte mycket. Vi kämpar på....storebror får sina nattliga utbrott, men hans tuutfixering är inte lika påtaglig längre. Han tuttar inte femtielva gånger nu, men kanske fyrtiosju 
Vi är ganska slukörda nu och jag tackar gudarna för bolibompa, utan den hade vi nog inte överlevt den här första veckan
Vad gäller syskon - intressanta tankar. Alltså jag tänker att man framförallt skaffar syskon till sina barn för sin egen skull, men nånstans för barnen också. Madeleineh du skriver att du inte känner något ensambarn som saknar syskon - men det gör faktiskt jag. Flera stycken, t o m. Jag tror du har rätt att barn inte saknar syskon - men man kan göra det som vuxen. En av mina bästa vänner förlorade sin pappa för några år sedan och det var då hon började sakna syskon - hon menade att hon inte hade någon att dela den sorgen med - hon menar att sorgen som hon känner inte är samma som hennes mamma känner - att förlora en make är inte samma sak som att förlora en förälder menar hon. Efter sin pappas död upplevde hon också att hon var tvungen att ta hand om sin mamma på ett sätt som hon inte behövt tidigare (psykiskt stöd osv) och hon menade att det skulle vara bra om hon hade haft någon att dela den bördan med.
Många av mina kusiner är ensambarn, en av dem t ex menar att hon saknar syskon - för hon har en så komplicerad relation med sin mamma att det vore skönt att dela de problemen med någon. Det är klart att man kan dela sina problem med sina vänner - men de kan aldrig förstå till hundra procent eftersom de inte har samma föräldrar.
Men de som säger sig sakna syskon som jag pratat med har inte saknat syskon förrän i vuxen ålder. Flera har också sagt att det vore skönt att ha någon kvar när föräldrarna går bort, så man inte är helt ensam kvar från ursprungsfamiljen.
Fast många syskon är nog inte heller av godo. Min mormor födde 9 barn (!) och anledningen till att jag har så många kusiner som är ensambarn är för att deras föräldrar växte upp i en så stor familj och som de inte alls uppfattade som positivt.
Deras upplevelser av sin stora familj består i att de var tvungna att ta hand om varandra, och syskon vill inte vara varandras föräldrar. Fast det är ju en helt annan diskussion - här är det i alla fall ingen som planerar något så galet som att skaffa 9 barn 
Vi är ganska slukörda nu och jag tackar gudarna för bolibompa, utan den hade vi nog inte överlevt den här första veckan 
Vi kunde bråka som ingen annan. Men vår relation präglades också av en enorm lojalitet och omhändertagande som håller i sig än idag. Men visst, jag tycker det är jätteskönt att ägna mig åt min son helhjärtat när han så tydligt behöver det, och dessutom har vi känt att vi vill bli mer färdiga med huset innan det kommer en till individ som också tar tid i anspråk. Man kan ha mycket glädje av varandra även om det är fyra-fem års åldersskillnad.
msKitten: Fast isåfall förväntar dina vänner sig en mängd olika grejer av sina "drömsyskon". Kanske hade deras syskon bott så långt bort att det ändå inte varit till nån hjälp när pappan gick bort. Kanske hade den som har en mamma som man behöver stöd för inte varit typen som pratar, som bor långt bort eller som missbrukar alkohol. Vi målar upp en massa bilder av vad det innebär att ha syskon vilka inte stämmer i alla fall. Vi är bra på att se de som är bästisar med sina syskon och kan dela mycket, de som bor nära och tänker lika. Vi är mindre bra på att se de som inte har någon kontakt, de som inte har något gemensamt och är väldigt olika i hur de hanterar sorg. Därför använde jag ordet "romantisera". Det är just det många gör när det gäller syskon. Så enligt mig saknar man inte ett syskon utan man saknar ett specifikt syskon. Liksom jag saknar en syster som jag kunde bytt kläder med, pratat om mamma hur en systerperspektiv eller haft mer gemensamt med när det gäller barn och familj nu. Som sagt, jag tänker att vi tillskriver "syskon" väldig mycket positivt och väldig mycket egenskaper som vi egentligen inte kan styra över.
Missförstå mig inte, jag säger inte det är dåligt med syskon och att många har glädje av varandra. Däremot tycker jag det läggs orimliga förväntningar i betydelsen av dem när man skaffar fler än ett barn för barnets skull. Jag är jätteglad för mitt andra barn och jag hoppas på att de kommer att ha glädje av varandra men jag förväntar mig inget. Jag tror det finns för och nackdelar och som vanligt när något i samhället blir onyanserat trivs inte jag riktigt. Jag tänkte länge ett barn och blev alltid ifrågasatt om detta. Nu är jag ju helt naturlig och gör det som förväntas, två barn tätt men inte för tätt. Kan ju bara hoppas på en tjej den här gången så har jag fyllt ytterligare en poäng i normalitetskvoten vad jag förväntas göra. Två barn, två år emellan och ett av varje kön. Perfekt. Jag kan nog skaffa en tredje utan att bli uttittad men en fjärde börjar det bli märkligt igen, ungefär som vilja ha ett barn. Fem är man ju lika konstig som de som inte vill ha barn alls...ja ni kanske fattar vad jag menar.
Jag har ett och ett halvt år till min syster och ytterligare två till min bror. Jag har idag jättefin relation till både min syster och min bror. Min syster och jag har gått ut tillsammans, gjort resor, osv. osv. Och min bror har faktiskt flyttat från föräldrarna i Sverige och hit till samma stad som jag bor i, i Norge för att jobba, umgås och vara närmre min son. Min syster och bror är inte ovänner, men inte alls lika nära.
NU har jag stor glädje av mina syskon, men när vi var små var det ofta tungt.
När vi reste bilade vi alltid och mina småsyskon kunde inte sitta bredvid varandra, det var omöjligt så jag fick ALLTID sitta i mitten. Det låter så trivialt, men när jag var 6 var det jobbigt. Aldrig sova i bilen, aldrig se ut, alltid medla, två småungar hade slagsmål med mig mellan osv.
Jag fick även växa upp väldigt snabbt när min syster kom. Vi har en film där hon är nyfödd och jag är 15 månader och mamma säger, Lotta hämta papper. Jag knallar iväg och kommer tillbaka och säger, du få husåpappej, bli bja? Syster var en överlevare och det var mycket leka själv, klara själv för mig då. Jag och mormor har diskuterat det ganska mycket. Man får mycket högre krav och förväntningar på sig och måste uppnå mycket mer för att få samma ros.
Fram till sen pubertet präglades relationen till min syster av mycket avundsjuka och den till mina föräldrar var väldigt kort och ansträngd. Jag har inte fått samma stöd som mina småsyskon, utan fått klara mycket mer själv och det har varit skittungt ibland. Å andra sidan är min syster idag 22 och bor hemma utan något egentligt jobb, och hon har väldigt svårt för vissa situationer där hon måste klara saker själv eller ensam och bland främmande människor.
Alla är olika är kontentan av det hela, och man kan aldrig veta. Själv är jag för att vänta lite längre så att Odin kan få vara den enda, den viktigaste lite längre. Min sambo som har en 8 år yngre syster tycker tvärt om, han har alldeles för många barnvaktskvällar, följa till dagis, inte kunna vara med kamrater utan att lillsyrran skulle vara med osv.
När det gäller ett eller flera barn så skulle jag gärna ha två (eller kanske tre - sambon är dock tveksam till det) barn, både för min egen skull + att jag gärna vill att dottern ska ha syskon.
Jag är både ensambarn och har syskon (halvsyskon som jag inte växt upp med). Det är 4,5 år mellan mig och min närmsta halvbror och vi har väldigt bra kontakt nu. Fram tills jag var ca 25 umgicks vi inte så mycket men efter det har vi rest ihop och gör någon skidresa ihop varje år. Nu ska han dessutom ha barn vilken dag som helst så våra barn blir "i princip jämngamla" . Jag har två yngre syskon också som jag träffar någon gång per år men inte står så jättenära just pga åldersskillnaden.
Jag är jätteglad över mina halvsyskon. Vi har upplevt mycket ihop och det känns skönt med "blodsband". Jag och min halvbror är väldigt lika persnlighetsmässigt.
Min sambo har en bror som han vuxit upp med. De är helt olika varandra, såpass olika så att det är svårt att hitta gemensamma nämnare. Vi träffar honom också någon gång per år men det är inte alls samma umgänge som med min bror. Det ligger mycket i det där att man kan romantisera bilden av syskon.
Om vi nu kan få fler barn så kommer det inte bli så stor åldersskillnad pga främst min ålder. När jag växte upp var jag lite avundsjuk på de som hade syskon, helst där det var liten åldersskillnad. Jag vet inte riktigt varför.
Jag oroar mig inte så mycket för att orka med ett barn till. Jag upplever vår dotter som väldigt lätt att ha att göra med. Om hon är mätt och får vara nära så är hon nästan alltid glad. Andra kanske skulle tyckt att det är jobbigt att bära mycket och alltid ha med sig barnet (hon är mammig) men jag tycker att det är mysigt. Självklart blir det helt annorlunda med en liten person till i familjen men jag är en sån typ som tror att saker och ting löser sig....
Man präglas mycket av hur man växer upp: var i syskonskaran man befinner sig, om man är ensambarn, om man växer upp med båda sina föräldrar, om föräldrarna har en bra relation osv. Det finns för- och nackdelar med allt.
Får jag vara så nyfiken och fråga hur gammal du är Yamma? Jag är 34, min man dryga 37 - vi har inte jättebråttom men det känns ändå som om vi inte kan vänta hur länge som helst, i synnerhet som det tog ett tag innan jag blev gravid.
Jag tror inte att vi får fler barn av samma sort som sonen och jag hoppas på ett andra barn som faktiskt kan bo i sjal. Om man introducerar den redan på BB (går det, förresten? Sonen var en och en halv månad när vi testade trikåsjal) kanske h*n vänjer sig med en gång.