AP-snack & babbeltråd

Jag blir 38 snart, min sambo är snart 33. Man kan ju inte känna sig säker på att man kan bli med barn igen heller. Jag är dock inte redo än.... Det allra bästa om man fick önska skulle vara att bli gravid samma månad som sist och få barn i maj när dottern är två år. Det var så himla bra tid, vi var hemma båda två till 1 september förutom under delar av juni .
...men det går nog inte att planera det så precis

Jag kommer inte ihåg när vi började med sjal, det var inte alldeles från början. Jag tror att hon var minst en månad. Jag tror att man kan börja redan på BB.

Ibland har jag svårt att tro att jag kan tycka om ett syskon lika mycket som jag tycker om dottern...men det är nog bara en "dum tanke". När jag var gravid med dottern så var jag rädd för att få ett barn jag inte tyckte om....jag trodde att det skulle ta ett tag tills jag tyckte om, typ att man behövde lära känna dem först. Ack, vad fel jag hade. Känslorna fanns där vekligen från början, det var som att jag kände igen henne när hon kom ut . Jag har hört att det kan vara annorlunda om man får förlossningsdepression men det är nog inte så vanligt.

Vad roligt att så många skriver om sina tankar kring syskon. Jag har nog påverkats en del av att jag plötsligt fått en ganska dålig relation till min syster som är två år yngre. Hon har börjat grubbla och kommit fram till att hon är missnöjd med sin barndom, hon ringer hela tiden för att prata ut med mina föräldrar men mig vill hon inte ens prata med. Hon kräver millimeterrättvisa från våra föräldrar trots att vi är över 30 och är ofta avundsjuk på att jag får mer uppmärksamhet för att jag har barn etc. Jag har verkligen uppskattat henne under vår uppväxt, vi gjorde jättemycket saker tillsammans, men jag börjat inse nu att eftersom vi gjorde allt samtidigt så var jag två år äldre hela tiden och alltså kunde jag bättre än hon rätt ofta. Det har nog påverkat hur våra självförtroenden har utvecklats, jag är mycket säkrare i mig själv än hon. Det är klart att alternativet att inte finnas inte hade varit bättre, men det gör ändå att jag inte känner att det är lika självklart att syskon är något positivt längre. Hon hade nog hellre velat vara ensambarn.

Med större mellanrum mellan barnen undviker man att de konkurrerar, tänker jag. Samma sak om de är av olika kön men det kan man ju inte veta. Samtidigt kommer de ju inte varann lika nära då men det kan nog inte hjälpas i vårt fall. Sedan är det ju så också som flera har sagt att man måste få barn (tycker uttrycket "skaffa barn" är lite trist) för sin egen skull. Och även om jag kanske skulle vilja att det var annorlunda så är vi nog en lyckligare familj om vi tar det lite långsamt och är bara tre så länge.

Min son fyller snart ett förresten. Han har en väldigt stark vilja så jag bävar lite för när han kommer in i självständighetsåldern. Det vore nog bra att ha den perioden avklarad innan vi fick ett till barn, om det nu blir något. Sanningen att säga var det mest jag som ville ha barn den här gången så det vore nog lite farligt att försöka övertala maken till ett till innan han är redo.

Nån frågade för lite sen om mensen. Jag borde tagit det som ett omen för igår out of the blue kom den. Ungen är inte 6 månader än och jag helammar och mer därtill!

Jag är tjejen som svimmade en gång i månaden av mensvärk och fick börja på p-piller vid 12 (!) för att jag inte skulle missa en vecka av skolan varje månad. Och nu kände jag inget! Anade inte ett dugg när jag gick på toan och då, surpriiiiiise!!!!

Vad hände där nu då?

Jag hade sjalen med på bb och fick ihop sen på nåt sätt Jag hade sonen i den för det mesta där, var ju inte så förtjust i plastbaljan.

Ja, det är inte så lätt det här med syskon

Självklart ska man som föräldrar vilja ha ytterligare ett barn om man bestämmer sig för det. Vi skaffade ju inte lillebror för att storebror skulle få ett syskon....vi ville som föräldrar ha ett barn till och sedan var det så klart grädde på moset att vår äldsta fick ett syskon.

Jag tycker det är ett märkligt resonemang när folk kommenterar att täta barn kommer att bli "bästa vänner". För mig har syskonskap en helt annan betydelse. Jag hoppas att de inte kommer att var just bästa "vänner" (missförstå mig rätt), utan att de ska vara bröder. Jag hoppas att de kommer att ha en massa olika intressen, massor av olika vänner och liksom ha sina egna liv......och sedan ha varandra som just bröder.....trygghet och familj.

Nu är våra rätt olika i sin personlighet och det hoppas jag fortsätter.....och det kommer vi att uppmuntra. Jag vill inte att någon eller de själva ser dem som ett paket, utan som individer. Det blir nog något att jobba med......att avvärja så mycket jämförelse som möjligt......inte minst från dem själva.

--------

Sedan tycker jag inte att man ska vara rädd för att bli fler. Visst blir det konflikter, visst finns det en massa saker som blir besvärligare, men på det underbara slår ju det med råge . Och ja, man älskar dem precis lika mycket . Appropå det här med syskonskap. Våra har ju konflikter hela dagarna om allt och inget som man ibland så klart kan bli trött på.....men samtidigt så när lillebror någon gång vaknar på kvällen så hör man ett litet rop: "A.....!" och så går man in och kikar till dem och då har lillebror krupit bort till sin storebror....och där ligger de och sover...stora och lilla a. Det handlar inte om den fantastiska vänskapen dem emellan, utan att de är bröder.......trygghet.......kärlek (med allt det innebär....kärlek är ju liksom inte bara rosenrött)....inte vänskap .

Jag ryser när jag tänker på att jag kommer att älska en till som jag älskar den lilla jag redan har. Kärleken till barn är verkligen överväldigande. Längtar tills den kommer ut samtidigt som jag bara njuter så gott jag kan av att det är så här, snart är trion ju över. Det är bara så lugnt nu, han sover på nätterna, dagis funkar, vi har våra rutiner. Det är så bekvämt. Men samtidigt, man vet ju inte hur nästa barn blir, det kanske blir en lugn liten sak som somnar och sover nätterna igenom med nån lite amningspaus ibland.

Finns det någon hjälpmamma från Amningshjälpen här? 

Jag måste få hjälp, vår situation blir inte bättre, bara värre. Nu är amningen med den stora för mig bara förknippad med stress och negativa känslor, jag känner att jag nästan hatar att amma storebror. Det gör ont när han ammar för han suger så hårt och han har börjat amma i evigheeeeeeeter, det ska liksom sugas fast vid mig och inte släppas taget. Lillebror som inte ens är 2 veckor gammal ammar snabbare! Jag förstår att det är mycket som är jobbigt för storebror och att han behöver mig, men jag orkar inte med den här amningen mer. Jag anstränger mig verkligen att ge honom mycket närhet och uppmärksamhet när lillebror sover, vilket han gör typ jämt. Men jag vill kunna få amma lillebror i fred, få njuta lite av honom. Det finns liksom inte plats för det nu, storebror tar all plats! Och hans tjat - "Mamma tutta, mamma tutta, mamma tutta, mamma tutta, mamma tutta", det är det enda vi får lyssna på hela dagarna (förutom när vi är ute, men det kan man ju inte vara hela dagarna heller med en liten på 10 dagar som behöver omvårdnad)

Imorse hade vi en hysterisk situation igen.  Storebror ville amma i natt, jag sa att jag har ont i brösten och han accepterade det, vi kramades och han somnade om. Men så tidigt tidigt imorse (när maken och jag inte fått sova mer än 3 timmar eftersom lillebror bökat halva natten) ville storebror amma igen och jag sa ok, men bara lite (det brukar han acceptera, att jag stoppar honom när jag inte vill mer). Så var det nu också - jag sa ok nu vill jag inte mer - nu ska tuttarna få vila. Först accepterade han det - men efter några minuter satte han igång. Han började med att sparka på pappa som inte lät honom pilla med lillebror - sen drog han ner våra täcken, våra kuddar, tog av sig sina kläder, slog mig, kastade sig på golvet skrek och grät helt hysteriskt, jag försöker trösta, han slår mig, jag säger att han inte får slåss, han ger sig på pappa igen .- han ska prompt ligga bredvid lillebror, helst med sina fötter nära lillebrors huvud. Jag bär bort honom, han kastar rakt ner på golvet, skriker....och sådär håller det på tills jag reser mig upp och sätter mig i soffan. Han tjatar och tjatar och tjatar om tutte och till slut börjar han bitas, då får jag nog och sätter ner honom på golvet och då skriker han är mer, till slut ger jag med mig. Det här skrikandet har då hållt på i säkert en och en halv timme. Vi lägger oss i sängen och han får tutta i alla fall, jag har ont i huvudet och jag gråter. Jag är helt slutkörd.

Det här låter ju inte sunt eller hur? Jag har inget emot att amma honom till sömns, men det verkar som att det inte kommer fungera att bara amma 1 gång, det känns som att jag måste sluta amma helt. Vad ska jag göra? Och framförallt HUR ska jag göra? Jag tänker på Jesper Juul - han säger ofta att den största mammafällan är när man säger JA när men egentligen menar NEJ, när man inte är ärlig mot sig själv. Så har det blivit nu - jag ammar storebror för att jag märker att det är jätteviktigt för honom - men egentligen vill jag inte amma honom.  

Jag hade inte alls föreställt mig att det skulle bli såhår.....Måste vi igenom såna här hysteriska nätter när jag slutar helt? Jag vet inte om jag orkar det, men jag orkar inte amma heller....Jag orkar ingenting nu. 

Åh, vad ledsen jag blir för er skull MsKitten. Det låter väldigt jobbigt för alla inblandade!
Marlene är ju hjälpmamma, hon har skrivit i tråden någon gång.