Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
Jag tänkte be om era tankar kring en situation här hemma.
Som ni säkert redan vet så är ju dottern mycket mammig av sig och föredrar mig framför pappa i många lägen. Framförallt om hon blir trött eller ledsen. Vi låter henne välja och hon väljer alltid mig. Däremot funkar det hur bra som helst med pappa när jag inte är hemma.
Men så är det en specifik situation där det känns som att det blir lite fel... Som igår till exempel. Min man höll på att städa toaletten och dottern går in och tar trasan (full med rengöringsmedel och just efter städning av toaletten) och stoppar den i munnen varpå min man snabbt tar ur den ur munnen och dottern, som var trött, blev väldigt ledsen. Min man försöker trösta henne men hon vill ju bara till mig och slingrar sig ur pappas famn och går till mig. Min man gick då tillbaka och fortsatte städa toaletten.
Visst ska hon få välja vem som ska tröst henne, det är vi helt överens om. Däremot tycker jag att det blir lite fel när han liksom lämnar över till mig (eller dottern väljer mig) och sedan går därifrån. De har haft en "konflikt" (vill nog inte kalla det för konflikt i den faktiska meningen men ni fattar) och sedan går hon till mamma som tröstar och pappa fortsätter med det han höll på med innan "konflikten". Det blir fel i min hjärna. Vad sänder det för signaler till henne? Vi pratade om det igår och min man är också inne på att det sänder ut lite tokiga signaler men frågan är hur vi ska göra. Vi var inne på att han också ska sitta med även om dottern sitter hos mig så är han iaf med i tröstningen på sidan av. Vad tror ni? Hur gör ni?
. . Vi har samma situation här i båda riktningarna. Mamma är "dum", söker tröst hos pappa. Pappa är "dum" söker tröst hos mamma. Vi brukar inte göra någon större affär av det. Det är ju i sammanhang då det handlar om ilska = inte ont, ledsen ledsen etc. så då brukar den som han söker tröst hos, trösta men inte ömka om man säger så. Stötta den andre föräldern genom att säga att det är farligt eller vad det nu är och att han inte får göra det, men att vi förstår att det är/var jätteroligt etc. Ofta tröstar vi där den "dumme" föräldern är och så att säga avslutar det hela på samma ställe så att han fortsätter att vara och leka där han började = hos den "dumme" föräldern. i ditt läge fortsätta att hjälpa pappa att städa.....trasa med enbart vatten utan rengöringsmedel 
.
Tack för ditt svar! Visst handlar många situationer i den här åldern om att mamma och pappa är dumma rätt ofta men i den specifika situation som jag beskrev blev hon mer rädd för pappas reaktion än vad hon blev arg över att inte få ha trasan. Därför känns det svårt att veta hur man ska bemöta det hela. Om hon hade blivit arg hade jag nog inte gjort någon större grej alls av det, visst hade jag funnits där men inte tröstat i den bemärkelsen. Smart att "trösta" där den dumma föräldern var och inte tvärtom. Jo de är lika gamla En helt underbar ålder!
Men så här har vi det också ibland och inget jag funderat så mycket på. Han vill alltid tröstas av mig, pappa går bra ett tag men om jag kommer för att kolla vad som hänt när han är ledsen sträcker han alltid armarna till mig. Pappa lämnar över och går därifrån. Jag vet inte, det är ju som du säger, blir kanske märkligt men det är inget jag funderat mycket över och nu när jag tänkt lite på det kommer jag inte fram till något bra direkt. Det får nog vara så här lite till.
Men så här har vi det också ibland och inget jag funderat så mycket på. Han vill alltid tröstas av mig, pappa går bra ett tag men om jag kommer för att kolla vad som hänt när han är ledsen sträcker han alltid armarna till mig. Pappa lämnar över och går därifrån. Jag vet inte, det är ju som du säger, blir kanske märkligt men det är inget jag funderat mycket över och nu när jag tänkt lite på det kommer jag inte fram till något bra direkt. Det får nog vara så här lite till. ) men helt plötsligt slog det mig att det kanske blir jättetokigt... men men. Hon lär ju inte dö av det så
Okej ni kloka mammor, jag kan ju bläddra bakåt i tråden men jag kör en ny fråga istället och hoppas ni orkar svara:
Boktips inför vår tillökning. Dels som kan hjälpa mig i att bemöta storebror på ett bra sätt, hantera svartsjukan och annat som kan komma upp. Om ni läst något bra som hjälpt er i allt vad han kommer att gå igenom så säga till.
Dels inför mig, jag tror Peap hade nåt bra inför förlossning. Jag är fortfarande rädd av grad hög och har en remiss till auroramottagningen men det kan dröja till slutet av januari. Har nu bestämt att jag vill föda vaginalt men behöver läsa bra litteratur och förbereda mig och peppa mig själv. Så gärna nåt läsvärt för mig.
) men helt plötsligt slog det mig att det kanske blir jättetokigt... men men. Hon lär ju inte dö av det så 
Jag måste fråga nåt som ær fullstændigt OT
Idag ær årsdagn sedan en liten pojke i min avdelning på dagiset dog i en hemsk olycka. Vi var 4 i personalen och 8 barn, så vi var vældigt næra.
De har en minnessida på facebook før S, ska jag skriva en rad dær idag? De har flera gånger uttryckt en stark rædsla før att han ka bli glømd. Samtidigt ær det svårt att veta och jag villjuine gøra ont værre. Det kan man væl inte. Men det ær svårt att vara genuin på en øppen sida.
Vad hade ni gjort? Jag kænner mig enormt kluven och osæker!
Førlåt før OT men om någon har några tankar vore jag jættetacksam før råd och stød!
Nä, det ligger ju väldigt långt ifrån min egen utgångspunkt också Men hennes valfrihet kommer vi aldrig att begränsa!