Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
men, det är en bra bok.
Jag är nog lite efter när det gäller den här syskondiskussionen, men men.
Tanken att syskon inte skulle vara bra har faktiskt aldrig slagit mig. Kanske för att jag har en rätt så hyfsat relation till min bror. Dock är han 7 år äldre än mig, så vi har ju aldrig haft det där extremt intensiva-leva-nära-inpå-och-behöva-komma-överens-och-dela-massa-grejer-och-uppmärksamhet-relationen. Han flyttade hemifrån när jag var 11 tror jag... Så det är väl inte riktigt rättvist att bedöma enbart utifrån min egen erfarenhet. Men även om min erfarenhet kanske inte spelar så nära den verklighet många andra har levt i så har jag ändå en mycket positiv tanke när det gäller syskon. Även när jag tittar till mina vänner så har de (kanske framförallt när de är vuxna) en mycket bra relation till sina syskon. Idag är nog alla mina vänner riktigt bra vänner med sina syskon. Faktiskt.
För mig handlar syskonskap mer om att respektera och komma till insikt om att alla är olika och min roll som föräldrer blir att guida flera olika individer på sin väg att hitta sin roll. Jag skulle aldrig drömma om att försöak skapa bästisar... Jag vill skapa en plattform där de respekterar varandras olikheter men där de samtidigt hittar styrka i varandras olikheter och där de kan vända sig till varandra för stöd och råd.
Jag blir så nyfiken på hur ni som ändå har fler än ett barn (eller kommer/vill ha fler än ett) gör för att denna syskonrelation ska bli något som barnen kan ha nytta av, där de kan trivas och inte behöva känna den enorma konkurrans som kan etableras mellan syskon (har jag förstått ). Rent konkret, hur tänker ni? Vad gör ni? För även om ni inte vill att de ska bli bästisar (vilket verkligen inte heller är min avsikt) så vill väl ändå de flesta att syskonen ska kunna trivas ihop och få en relation som är stark. Eller?
För övrigt så har jag några kompisar som inte har vuxit upp med syskon och som saknar det otroligt mycket nu i vuxen ålder. Jag tror också att det är mycket det som syskonskap handlar om, att ha någon i vuxen ålder. En vän till mig förlorade sin mamma för något år sedan och även om hon har kvar sin pappa så pratar hon ofta om hur underbart det är att ha syskon att dela detta med eftersom de alla var barn till deras mamma vilket inte var pappans roll. Nu menar jag inte attt man ska få syskon bara för att ha någon den dagen mamma eller pappa går bort, men jag tror att syskonskapet blir viktigare i vuxen ålder...
Var på fikabesök hos en av sambons kompisar, hans fru och deras som som är 3 veckor äldre än vår (snart 7 mån).
Hon vet att vi samsover och bryr sig nog inte nämnvärt. Deras son har sovit för det mesta i egen säng i deras rum och på senaste tiden fått somna i deras säng och så bli buren till sitt rum.
Men så hade de bestämt att det var slut med det, för när ungarna är över ett halvår måste de kunna somna i egen säng i eget rum. Så helt plötsligt en kväll blir han lagd där och så lämnad ensam. Hon sa själv rakt ut att han vrålade och skrek hysteriskt i 3 timmar (!!!) innan han somnade av utmattning torsdag till fredag. Fredag till lördag tog det bara 1 timme så dom tyckte det funkade bra.
Vi åkte därifrån innan jag eller Anders skulle råka säga för mycket. Vi har försökt mer eller mindre subtilt att påpeka när de gör saker som kanske inte är helt optimala (läs - när de gör absurda grejer!) och nu ifrågasatte vi rakt ut, men det är som att stånga huvudet mot en vägg. Han är från Turkiet och har heeeelt annan syn på kvinnor, barn, familj. Och hon är ung, inte så smart, obildad (ej gymnasiekompetens) och totalt duperad. Och lille J blir den lidande.
Jag grät i bilen på väg hem.
Det låter inger vidare men världen är full med sådana föräldrar. Jag undrar bara varför du tror att den behandlingen av en liten bebis har med pappans ursprung att göra? Jag menar, mitt BVC förespråkar liknande saker, 5 min metoden bla.
Okej ni kloka mammor, vi behöver er input här hemma. Varken jag eller sambon reder ut vad som är rätt eller fel att göra i det här. Vi står båda funderande. Så tänk och reflektera gärna lite kring det här så vi kommer nånstans som känns bra.
Det gäller nattningarna. Vi har som rutin att han äter sitt kvällsmål 19.45 ca, därefter in på toa för tandborstning, ta på pyjamas och sånt. Därefter går vi ut och säger godnatt till leksakerna, släcker hos dem, släcker en lampa i fönstret och vinkar godnatt till pappa. Sen in i sovrummet, sonen kryper upp själv i sängen och jag släcker ner i rummet, lägger mig hos honom i vår familjesäng. Han bökar runt en del, lägger sig hos mig, kryper iväg, nyps, klappar fint på min kind osv. Efter en halvtimme brukar han komma till ro. Nu blir det dock oftare och oftare som han inte gör det utan springer upp, går till dörren och kommer helt enkelt inte till ro. Efter 45min tycker jag att det gått för länge och ofta märker man inga tendenser till att han ska komma till ro själv heller. Jag lägger mig då tätt intill honom, håller fast honom så han inte kan kravla iväg vilket gör honom jättearg. Han skriker av frustration och i ilska över att inte få som han vill (min tolkning). Han somnar sen efter 5min.
Sambon gör ungefär samma som mig, han lyssnar på talbok och har inte sonen somnar inom 45min lägger han sig också nära och håller honom.
Vi vet inte om det är rätt eller fel. Sonen uttrycker ju att han inte vill ligga still och kanske han inte är trött. Samtidigt så somnar han ju direkt när vi håller honom. Jag tycker nånstans det känns fel att hålla honom men samtidigt, han somnar ju snabbt och skriken känns mer som frustration är kränkthet eller vad man ska säga. Vad tycker ni andra här, gör vi fel som håller honom? Går det för lång tid utan att han somnar brukar jag släppa honom och sen om han far ur sängen igen börjar vi om. Men ändå...suck, jag är så förvirrad i detta.
Går han upp om ni lämnar honom vaken i sängen? Vår son höll på att böka och pilla på oss i upp mot em timme förut, men så provade vi att gå ut efter ca 10 minuter bara och efter 2-3 kvällar med lite uppspring somnade han själv. Jag tror att vi störde mer än hjälpte under nattningen. (nu funkar det inte längre sedan vi fick barn nr 2 men det var skönt så länge det varade...)
Vår äldsta var "sjövild" på kvällarna mellan ungefär 1½-2 år. Skulle leka med allt. Lillebror är mycket enklare, men två saker skiljer gentemot storebror:
1. Lillebror sover mycket mindre dagtid = tröttare. Idag sov han inte middag alls exempelvis.
2. Storebror vill sova.....de sover båda i familjesängen....och lillebror gör som storebror 
Med äldsta gjorde vi helt enkelt så att vi höll fast honom så att han inte hoppade ur vår säng. För övrigt kunde han flaxa runt hur mycket han ville....och ja, han blev arg . Hoppade också upp i sängen själv och det var aldrig några problem att "lägga sig".
Jo han går ju upp om vi lämnar honom i sängen, han går upp ändå 
Går vi ut vilket jag gjort ibland för att hämta vatten eller byta hans pyjamas (som han river upp knapparna i) följer han efter mig direkt, ligger inte kvar. Han är också inne i en fas då han vill sova tätt intill mig, helst på min arm under perioder av natten.
Det är ju lite svårt att reglera sömnen på förskolan, eller man kanske kan be dem väcka honom efter 45min (en cykel)? Nu har vi snart lite ledigt vid jul och nyår och han ska vara hemma, då kan vi ju testa att korta hans sömn på dagen och se. Om han inte sover alls blir det väldigt gråtigt på kvällen sen så jag tror inte riktigt han är där än.
Min tolkning är ändå att ni tycker det är okej att hålla fast dem vid sovdags trots ilskan? Nånstans tycker jag mig höra att skriken är mest frustration men så läste jag "kompetenta barn" av Jesper jul och kände mig lite förvirrad, vi kör ju över honom. Fast det gör vi ju ofta egentligen när det gäller overall, vantar, inte pilla loss tangenter på datorn, inte klättra upp i köksskåpen och äta russin, inte leka med knivar osv osv osv. Typiskt att när man läser en bok blir man bara mer förvirrad