AP-snack & babbeltråd

Jag var visst sista igår och först idag här.

Var nog lite trött iår, vet inte riktigt vad jag ville med mitt inlägg.
Sista meningen har dessutom blivit fel - det ska stå att jag tror att Madeleineh menar håll afast såsom en fast kram, inte likt en patient fastspänd i sin säng.

F.ö. så vet jag ingenting om hur vår dotter skulle göra ensam i sovrummet - vi har aldrig lämnat henne ensam, har aldrig ens tänkt tanken på att hon skulle somna ensam, känns fel i magen.

Jag tror inte heller att Madeleineh menar fasthållning a'la psykiatrisk tvångsvård Men jag vet inte om jag tror att känslan av att inte kunna röra sig, att inte kunna komma undan blir mindre för det.. Men kanske är detta ändå det mest humana sättet att hjälpa en del barn i en del situationer att komma till ro och somna på, det säger jag inget om. För övrigt är jag inte negativ till bältesläggning inom psykiatrin heller, fast det är ju en helt annan sak det

Med hålla fast menar jag som en kram samtidigt som vi klappar honom lugnande och försöker lugna med vyssjande (inte shhhhh...utan mer försiktiga såja). Jag sitter ju inte över honom och trycker ner honom utan mer en kram så han inte kan smita iväg. Sen håller jag inte riktigt med om att jag inte vill att någon gör så mot mig, min sambo har gjort det när jag varit riktigt förtvivlad och bara gråtit och gråtit. Då har han hållt kvar mig och det blir som man slappnar av i det, tycker jag personligen. Nu handlar det om några tillfällen på 11år, vid ohanterbar sorg typ så det är kanske inte riktigt relevant för det här fallet. Eller kanske, barn har ju inte samma skills som oss i allting...?

Igår var det totalkaos vid läggningen. Vi hade lucia på dagis och när vi gick därifrån var det väldigt stökigt, på med overallen under protester men sen eskalerade skriken och inget, verkligen inget hjälpte så vi fick åka hem med honom skrikande i bilen. Han lugnade sig när jag väl var hemma (2min med bil från dagis) och satt lugnt i soffan med honom och pratade lugnt. Mormor och morfar har varit hos oss igår och vid läggningen ville han läsa saga med mormor i soffan. Sen ville hon natta, sen skulle sambon natta, sen skulle mormor och jag natta men inget dög när sagan var slut. Till slut sa jag att det här tar jag själv och efter 5min skrikande till den grad han fick hosta emellanåt så lugnade han sig. Det var samma sätt som soffan några timmar tidigare, sitta hos mig och få lugnande ord, ett visst mått av hindrande. Den här nattningen lät jag honom hållas sen, inte ner ur sängen men annars fick han stöka. Tog en timme och då somnade han till slut efter krupit tätt intill mig. Kanske allt beror på att vi lägger honom för tidigt?

Det är lite frustrerande för vi har inte haft såna här "problem" sen det stadiet Peap beskriver. Vid 9mån slutade han somna vid amning, vi försökte med det vi gör nu men det slutade med 2 nätters skrik i 45min och därefter införde vi kvällspromenader i selen för 9mån framåt. Det var det enda som funkade. Nu har vi liksom ingen liknande lösning.

Jag hade mycket väl kunnat lämna honom i sängen själv om det varit det som funkade för honom. Jag tycker jag får se skillnad på mina behov (en önskan om att vara nära mitt barn och tro på att det är bra) och hans behov, skulle han visa att han vill ligga själv och pilla för att sen somna i ro skulle jag låta honom göra det. Nu funkar det dock inte men principiellt tycker jag inte det är nåt fel om barnet säger det är okej.

Hm, det blev väldigt långt men jag är glad ni orkar engagera er lite i det här. Nån form av förändring är det nu iaf, han är inte riktigt sig lik i de här skrikutbrotten. Samtidigt är han överlag väldigt harmonisk andra perioder när han är inne i sitt "härmande" av saker vi gör när han leker.

När jag läser igenom mitt inlägg tror jag att lite i både luciaskriken och somna grejen och att det gör mig frustrerad är att det inte längre bara handlar om fysiska behov som det varit tidigare. Jag menar att förut har han alltid tröstats genom närhet, amning, mat, det har liksom gått att få honom på andra tankar genom att bara krama. Nu kramar jag och är närvarande men minnet av den roliga julgranen på dagis satt kvar så länge och var så starkt att han inte kunde släppa det. Han pekade hela tiden in mot dagis, tills vi var uppe i lägenheten. Samtidigt är språket inte så utvecklat, fast kanske lite, det hjälpte ju att jag bekräftade hans känslor "du är jätteledsen ju...man blir det när man får lämna något roligt", ett upprepande av det fungerade. Min frustration ligger helt enkelt i att mina "lösningsmodeller" sedan tidigare när det gäller att lyssna på honom inte längre funkar, de är inte åldersadekvata (usch sånt ord men jag kom inte på nåt bättre)

Åh vad jag känner igen det du beskriver! Det är sååå svårt nu när de vill så mycket, har ett helt annat minne och förhållningssätt till saker/människor men ändå inte kan uttrycka det i ord. Och framförallt inte förstå att de får se granen igen imorgon, träffa mormor snart igen osv. Det är skitsvårt tycker jag!

Detta med att hålla fast eller inte. Jag utgår bara från mig själv och för mig känns det absolut inte rätt om barnet verkligen blir jättefrustrerad. Men det betyder ju inte att det behöver vara fel för någon annan.Sen tror jag ofta att man måste se till situationen som sådan, vilket är svårt för oss som inte är med vid eran nattning och inte känner din son. Känt är ju i alla fall att ett "tryck" över stora delar av kroppen är lugnande, så det behöver ju inte vara fel med "fasthållning" i alla situationer. När dottern var mindre och inte kunde somna vid amning under en period bar jag henne till söms. Dock funkade det absolut inte att bara hålla om henne för det ledde bara till frustration. Däremot fungerade det utmärkt när jag lindade en filt runt oss båda och bar. Hon lugnade sig omedelbart och somnade ganska snabbt. Tror det har att göra med det jämna trycket på kroppen och det är inte samma sak som att bli fasthållen. Inte i hennes värld iaf. Till sist så handlar det ju faktiskt mest om hur man själv känner. Är detta ok för mig? Verkar mitt barn fara illa av det? Känns något fel så tycker jag absolut inte att man ska gå vidare med det men tycker man att det är ok och att barnen verkar må bra av det så är det ju rätt väg att ta.

Men Madeleinh, kan han vara för trött/för pigg vid läggning (såg att du själv funderade över det)? Kanske kan ni prata med honom om läggningen innan ni är där, så att han är beredd på det innan ni kommer till sovrummet. Kanske prata om att nu ska mamma/pappa lägga dig, sen läser vi en saga och kanske pratar en stund. Sen släcker vi lampan och då får man ligga i sängen osv... Jag vet att han är väldigt liten fortfarande men de fattar ju ändå så otroligt mycket. Kanske känner han även av din graviditet?

Här hemma har vi haft problem med påklädningen. hon har blivit helt hysterisk och verkligen ängslig när ytterkläderna ska på... känner inte alls igen henne. Pratade med dagis ifall det hade hänt något där eftersom beteendet kom bara från en dag till en annan, men de hade inte varit ute dagen innan, så det kan nog inte ha kommit därifrån. Hursom så väntade vi ut henne och försökte hitta lite alternativa vägar och nu är hon tillbaka till sitt vanliga jag igen... Dock har hon varit väldigt trött på sista tiden... kanske var det det som spökade. Vi får se om det kommer tillbaka eller om det lägger sig en stund nu.

Skruttpåväg: Jag tror nog på att han kanske är lite för pigg för sängen vid den tiden. Som sambon sa, vi lägger ju honom på klockan vilket kan vara dumt. Gå och lägga sig förstår han. Vi har samma rutin och efter pyjamas och tandborstning går han själv och släcker hos gosedjuren, vinkar godnatt till pappa och går in och lägger sig i sängen. Det kan ju också vara att det varit mycket annorlunda för honom. I söndags var han hela dagen på liseberg med sin farfar, igår var det lucia på dagis med allt stöket där och mormor som kom dit tidigt, idag är det mormor och morfar som ska till liseberg med honom.

Dessutom har vi inga läslampor eftersom vi aldrig gjorde om sovrummet efter att ha breddat sängen. Nu ska vi ordna det så vi får mysigare och kan läsa sagor. Kanske det funkar bättre också eftersom han verkligen gillar att läsa nu. Nu blir det släcka allt och lite drastiskt.

Sen tänker jag att Wonderwoman har en poäng i att sängen är för stor för honom. Ska börja natta honom in mot väggen och ha hans gosedjur där, lite så att det blir hans vrå med väggen på ena sidan och mig på andra.

Under julsemestern ska vi minska hans dagsömn till 45min-1h och se hur det går. Isåfall kanske de kan anpassa det på dagis sen också.

Tack för er input! Jag tycker alltid det brukar bli bra av att lyfta sånt här här. Det finns alltid alltid alternativa lösningar när man inte tycker något känns helt klockrent, något som vi inte funderat på

Jag vill bara instämma i det ni skriver om att det är svårt när barnet får andra behov och viljor utöver de fysiska. Jag tänkte på det igår när lilla pojken (7 veckor) skrek i nästan 2 timmar pga ont i magen och jobbig hosta. Jag bar och vyssade, det var så klart jobbigt men samtidigt otroligt mycket lättare att hantera än 2-åringens slumpmässiga utbrott.

Men, det hör väl till när barnen växer. De blir mer komplexa och det tråkigt vore det ju annars även om man önskar sig en quick-fix ibland.

Har just varit och hämtat på dagis och dottern hade blivit biten av ett annat barn. Inte så farligt och även om hon hade blivit ledsen så hade det gått över fort. Men hon hade försökt ta det andra barnets napp. Hon använder ju inte napp men tydligen är hon väldigt intresserad av de andra barnens nappar, framförallt när hon börjar bli trött. Så nu är frågan om hon ska få ha napp på dagis... Känns helt upp och ner att börja med napp när hon är 1,5 år men samtidigt så visar hon så tydligt att hon vill ha något att suga på (för hon suger på napparna som hon hinner sno). Vad tänker ni? Vad skulle ni ha gjort?

Det är inte så att hon är i härmningsfasen och vill ha napp för andra har det? Sonen härmar det mesta folk gör och även napp, men det märks att det bara är en leksak för honom. Nappen saknar betydelse så jag oroar mig inte. Han får springa runt med den ibland, ofta är den upp och ner

Hehe, ja lite quick-fix vore bra att ta till Jag tänker också att skrik för han har ont i magen nu i efterhand verkade enkelt att handskas med, fast då visste man ju inte varför han var ledsen så det var ju jobbigt det med.

Enligt personalen, som vi litar väldigt mycket på, så handlar det om ett sugbehov som mest verkar uppstå när hon är trött - dock inte uteslutande då. Jag har också tolkat det som att hon vill göra som de andra barnen (när personalen har nämnt det tidigare) men de tolkar det som att hon verkligen vill suga på nappen. Jag vet inte vad vi ska göra...