AP-snack & babbeltråd

Tack för era svar. Det har varit dåligt rätt länge mellan oss och jag har faktiskt precis pratat med en terapeut om familjerådgivning. Det känns som sista utvägen nu för vi är verkligen urusla på att kommunicera. Jag är tempramentsfull och han sluter sig. I morse var han jättesur, jag vet inte varför, jag antar att han var trött men det ska ju inte behöva gå ut över mig. Man kan ju vara trött och tyst - man behöver inte bli otrevlig...

Tvååringen var dock på strålande humör i morse och nästan skuttade iväg till förskolan. Det ska bli skönt för oss alla med lite vardag igen tror jag. Sov- och mattider har blivit lite svajjiga under julen och vi har som sagt varit sjuka också så det har nog inte varit så kul för pojken alla dagar.

Jag försöker verkligen inte ha dåligt samvete att jag önskar sonen till förskolan, fast ändå har jag det om han är där och jag är hemma. Det är inte så lätt. Min strategi när det är tufft är att tänka som mskitten säger, det är inte för alltid, och vad som krävs för att få dagarna att gå så smärtfritt som möjligt. Kraven på en själv måste vara i botten. Sen är det så enkelt att säga och svårare att efterleva. Jag försöker verkligen peppa mig själv inför min kommande tvåbarnstid, vi får leva på hämtmat, vada i dammråttorna, sonen på dagis och ta all hjälp som går att få, sova då det finns tid osv.

Jag och sambon brukar tänka då det är tufft att det viktigaste bland allt är att vi har en bra relation, att det är högst prio. Annars kommer ju inget att funka. Alltså har vi ibland lämnat sonen hos farmor bara för att vara hemma eller se en bio osv, om det är vad vi behövt.  Med detta vill jag nog säga att det låter ju vettigt av er att fundera hur det går att kommunicera och hitta varandra igen. Småbarnsåren är ju inte så himla romantiska har jag märkt, tycker att många stunder är man mest vänner och samarbetspartners i familjen AB men samtidigt om respekten för varandra och den andres situation finns kan det ju vara okej, det varar ju inte för alltid och mer "par-stunder" kommer ju emellanåt.

Tänkte bara dela med mig av en ganska typisk tvåbarnssituation från den här familjen AB

Vår yngsta har ett humör av guds nåde. I julklapp fick de tillsammans ytterligare BRIO-tåg inklusive spår. Perfekt för storebror, lillebror är lite för liten.......hans tåg spårar ur, vagnarna lossar från varandra, fastnar inte ihop (han har inte fattat att de bara fäster mot ena sidan) och ofta rasar allt runt omkring honom. Resultat: Arga utbrott med tåg och träspår som flyger i rummet. Rätt ofta så blir det allmänt påfrestande. Båda vill leka med tågen, lillebror blir omgående på halvrisigt humör med täta utbrott tills han rasar en bro och storebror blir superledsen och arg för att lillebror FÖRSTÖR. Ja, så sitter man där med två barn som gråter och skriker för fulla muggar....en är mest irrationellt arg och kastar saker oplanerat omkring sig (lillebror), den andre försöker i ilskan ge sig på sin yngre pest till bror som förstört tågbanan....och inte nog med det som dessutom kastar saker på honom (vilket inte är med flit som sagt). Efter sådär en halvtimme har man lyckat medla någorlunda.......man har snabbt lyft undan lillebror och tagit ifrån honom alla hårda föremål som kan kastas (inte uppskattat) och pratat med storebror om att vad som hände och hjälpt honom att laga banan. Har man tur har lillebror tappat intresse för tågbanan så att inte samma scenario utsplar sig 5 minuter senare .

Hur som helst, härom kvällen blev det lite annorlunda. Hela familjen var i lekrummet och barnen lekte rätt stillsamt med tågen. Men så plötsligt spårade lillebrors tåg ur och han blev arg.....han försökte få upp tåget igen, men det ville sig inte...han blev ännu argare....till slut lossade en vagn och "katastrofen" var ett faktum. Han tar tag i spåren och fäktar vilt med dem. ¨Större delar av banan rasar, tågen far och vissa spårdelar flyger. Mitt i kaoset sitter storebror helt kolugn. Säger efter en kort stund: "Plockar du undan banan nu A? Ska jag hjälpa dig A?", och börjar stoppa de kringflygande tågen och spåren i lådan. Jag och samban brister ut i skratt som smittar av sig på först lillebror som stannar upp mitt i skriket och kastandet, ler och säger "Glad nu", varefter storebror kramar lillebror och säger att han tycker om honom. Lillebror kramar tillbaka och säger : "Om" med ett stort leende.

Summa summarum: Det finns mycket som är jobbigt och besvärligt och man kan känna sig redo att hoppa genom fönstret lite då och då....men herregud vad härligt det är . I morse ropade storebror efter sin lillebror....att han också skulle komma och köra tåg .

Miang - Hoppas att det känns lite bättre och att ni hittar ett sätt att hantera det. Jag tror att msKitten har rätt i att det kan vara bra att ta hjälp av en utomstående innan det gått för långt.

När jag läser de senaste inläggen så inser jag hur "bra" vi har det just nu med ett barn som är 8 månader. Nästan så att man börjar fundera på om man verkligen ska skaffa fler....

Jag har (återigen) fått ont av amningen . Det har fungerat bra de sista tre månaderna men nu är det en pina igen . Dottern har fått två tänder nere och de "skrapar i" bröstet vid amning. Är det någon som har något tips på hur man kan göra eller är det bara att stå ut? Har börjat använda amningsskydd igen nu på morgonen, det borde skydda lite.

Är det alltid vid amning = hela tiden? Det är ju rätt vanligt att det blir "problem" med just första tänderna när de inte äter så hungrigt längre, utan det snuttas och leks....de tar lite sämtre grepp då och testar det nya i munnen = tänderna lite.

Jag fick ont både när sonen fick tänder där nere och där uppe. Det gick över, men jag fick vara extremt noga med att han tog rätt tag och inte lekte.

Jag har egentligen haft lite problem med smärta och inte haft några sår - men nu har jag fått flera småsår, de hinner läka men jag får dem då och då. Jag upplever att han suger så oerhört hårt och han slarvar lätt med taget under natten.

Det känns hela tiden men det blir nog värre mot slutet, alltså när hon inte är lika hungrig längre. Det är värst i höger bröst, det har (alltså även tidigare när hon var yngre än 5 månader) gjort mest ont i höger.

Hon har ammat flera gånger i natt och jag är inte alls sugen på att amma henne ;-(. Hon ammade sista gången vid 04.30, när hon sedan vaknade kl 08 så snabbade jag mig upp och gav henne frukost. På så sätt fick jag vila brösten ända till ca 10 när jag ammade henne. Tänkte försöka göra samma sak när hon vaknar nu, servera lunch direkt. Jag brukar inte vara så noga med att hon ska vara hungrig vid de "riktiga" måltiderna annars (om ni förstår hur jag menar). Om jag gör så här så ersätts ju vissa amningstillfällen (förhoppningsvis) med riktig mat och då kanske det blir lättare att amma däremellan och på nätterna. Tidigare har hon ätit frukost, lunch o middag men även ammat i samband med måltiderna.

Har era barn ammat mycket på nätterna vid 8 månader? Vår dotter ammar mer nattetid nu (de senaste 2 månaderna) än tidigare. Jag har hört att de egentligen inte ska behöva äta på nätterna efter 6 månader. Hon snuttar inte bara utan äter ca kl 19, 22-23, 02, 04, 06 och vid 8-9 om hon inte får frukost direkt. Nu när det gör ont känns det inte så roligt annars stör det mig inte så mycket.

Min yngsta ammade var 30-60 minut nätterna igenom från det att han var 5½ månad. Vid 8 månader fick han för sig att han inte kunde sova alls utan att ha bröstet i munnen hela tiden.....jag kunde inte röra mig en milimeter....då slutade jag med nattamningen för det var ohållbart att ligga vaken hela nätterna. Det är ju jättevanligt att de ammar mer i den åldern.....för att de helt enkelt sover oroligare och har mer uppvak. Min minsta fortsatte attvakna lika ofta tills han blev 9 ½ månad men jag kunde sova korta stunder mellan.

Hon har nog aldrig haft nåt vidare bra tag eftersom jag hade himla ont de första fem månaderna, så det är nog att hon slarvar när hon "ätit bort värsta hungern". Nåja, jag får hoppas att det blir bättre. Det var inte populärt att börja med amningsskydden igen kan jag säga , det krävdes lite övertalning. JAg ska använda dem nån dag för att få bort värsta smärtan tänkte jag. Hon har inte ammat så mycket i dag på dagen utan ätit ganska mycket mat, få se om det påverkar hur natten blir...

Frösöblomster - Slutade du bara med nattamningen eller ersatte du den med någon annan mat? Jag upplever det ju som att hon är hungrig.

Jag har funderat på att låta henne sova på andra sidan sin pappa så att hon inte ligger så nära mig och se om hon somnar om lättare med honom utan att äta men jag vet inte riktigt om det är någon bra idé. Hon är ganska mammig nu.

Vi är bortskämda med sömn, hon har sovit bra hela tiden. Får hon bara amma när hon vaknar till så somnar både hon och jag jättesnabbt sen.

Ni som fått ont när de leker vid amning, har ni "sagt åt dem" eller bara korrigerat eller hur har ni gjort? Ibland rycker jag till för att det gör så ont o då blir hon lite rädd, ibland säger jag ajajaj (på ett snällt sätt) och tar bort henne från bröstet.

Min yngsta ammade enbart då så under en kortare tid så ammade jag en gång på natten (ofta vid 4-tiden) för att så att säga ha koll på matbehovet. Efter två veckor upplevde jag inte att han var hungrig utan att det handlade om hjälp att komma till ro så då tog jag bort den med. Jag gick upp och vaggade istället och han tuppade av omgående, då han nattammade klunkade han inte i sig alls och på dagarna ammade han på samma sätt som vid nattamning så det kändes "ofarligt" ur matsynpunkt.

Jag har försökt undvika "lek", dvs under sådana perioder tagit ut bröstet när jag märkt att det varit på gång = när de ätit färdigt. Mina har bitit rejält just när första tänderna kommit (inga problem efter de två första) så det har gjort ONT!