Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
Börjar drabbas av "dagis-ångest" här......känner mig lite småtramsig. Jag är rätt övertygad om att han kommer att må bra av att komma iväg och träffa mer jämnåriga men jag kan inte låta bli att tycka att det känns lite småjobbigt.....att han ska känna sig ensam......bortlämnad.......bortvald 
Jag har inte varit inne här sen Miang skrev om sitt. Tänkte efter jag skrivit inlägget hur mycket jag uppskattar den här tråden av många anledningar. Dels för alla bra tips man får i sina jobbiga situationer, hur det känns som ni verkligen engagerar er för att hjälpa oss och varandra. Dels för att det känns helt okej att lämna ut saker som jag inte känner mig bekväm med i andra sällskap, inte för jag är jättestolt av mig men för det ändå inte känns bra när jag vet att folk har åsikter om samsovandet och annat vi pysslar med. Så tack tjejer för all stöttning och bra hjälp i vardagen. Jag tror jag kommer att behöva er extra om två månader till tvåan kommer.
Det är ju ett bra tag till vår lilla tjej ska börja på dagis men jag känner igen de där känslorna...jag kan redan nu känna av det.
Min bild av hur jag skulle bli som förälder skiljer sig mycket från hur jag har blivit. Alla känslor har på något sätt blivit mycket starkare. Jag har alltid varit ganska orädd och "tuff", inte oroat mig mycket, vetat att saker löser sig och att jag "alltid klarar mig". Nu har jag blivit jättemesig eller vad man nu ska kalla det.
Det som ligger närmast i tiden för mig att oroa sig för (dottern är ju 8 månader) är att hon nu ska börja "leka" med andra barn, de kan ju krypa fram till varandra nu. De är ju så hårdhänta och jag vill inte att hon ska göra illa sig eller att andra barn ska ta hennes saker så att hon blir ledsen. Ni hör ju hur det låter....jag vet att barn är barn och såklart kan leka med varandra och det kommer hon självklart få göra men dessa känslor finns ändå, jag skulle vilja skydda henne från "allt ont".
Om ca två månader ska jag och dottern flyga och jag har aldrig varit flygrädd. Nu väckte jag min sambo efter att han hade somnat för att diskutera hur man skulle kunna hålla henne ovanför vattenytan om man störtar i havet och huruvida de har flytvästar till bebisar i planet....Ni hör ju hur det låter.....jag känner inte alls igen mig själv.
På BB hände en rätt otäck men ofarlig grej. Hon skrek jättemycket och blev då lite blåaktig runt mun och näsa. Barnläkaren undersökte henne och gjorde några tester och konstaterade att det inte var någon fara. Då slog det mig att jag resten av livet skulle oroa mig för att något hemskt skulle hända henne. Jag sa till sambon att "Nej, vi skulle aldrig ha skaffat barn. Man blir så otroligt sårbar." Jag menade inte att jag inte vill ha barn men det känns otäckt att älska någon så villkorslöst och att ansvara för att hennes liv ska bli bra. Jag hoppas på att dessa känslor ska trappas av i och med at hon blir större och inte är så "ömtålig" längre. Nu inser jag ju att jag har blivit himla "hönsig" och kan iallafall resonera med mig själv om det 
.
Nåja, Frösöblomster det blev långt och bladdrigt men för att knyta an till det du började så orkar jag inte riktigt börja oroa mig för att hon ska "klara sig" utan oss hela dagarna och det värsta av allt - lita på att förskollärarna kan ta hand om henne på ett bra och säkert sätt och se till att hon har det bra i gruppen av barn .
Det hör väl liksom till föräldrarollen. Jag kan nästan få panik ibland när jag tänker på allt som eventuellt kan hända. Helt knäppt egentligen eftersom sannolikheten att det jag tänker kommer att hända är så minimal att det snuddar på omöljligt men ändå så liksom kryper oron in under skinnet på mig.
Min mamma har en kylskåpsmagnet där det står "ring till din mor, hon är orolig". Innan jag själv blev mamma tyckte jag den var lite fånig men nu inser jag ju att den är sann. Mammor oroar sig, alltid. (nu generaliserar jag rätt friskt, är medveten om det) Och jag tror inte det går över, man hittar bara nya saker att nojja över. Det hör till kärleken.
Jag är inte så orolig av mig till vardags men då sonen är borta, t.ex. hos mor- eller farföräldrarna, kan jag få riktigt läskiga ångestframkallande bilder i huvudet. Huvva...
Här hemma har vardagen kommit och gjort allt lite lugnare. Storebror har varit pigg och glad och lagomt trött efter förskolan. Igår var han och härjade hos sina kusiner och jag fick prata av mig lite med min syster.
Frösöblomsters berättelse om tåget fick mig verkligen att längta efter att killarna ska börja få kontakt. Lillebror är drygt 2 månader nu och iaktar storebror med stort intresse men det är inte så värst besvarat. Storebror har tröttnat på att hjälpa till att byta blöjor och tycker nog att lillen är rätt tråkig. Men han hjälper mig att sjunga trollmor ibland när lillen är ledsen. :)
Ja, han är ju rätt "stor". Det är därför jag känner mig lite tramsig . Jag är inte bekymrad över att lämna honom som så. Han är trygg med att vara på andra ställen och att jag och hans pappa liksom inte försvunnit, men det är ju mest det här med att det är en miljö han inte är bekant med och personer han inte känner eller har någon relation till. Det är ju där min oro "sitter" också. Jag känner ju inte personalen.......det känns liksom lite absurt att lämna sitt barn till någon man inte vet någonting om .
Vad han själv tycker. Ja, när vi var där och hälsade på så pep han iväg och ville inte gå hem. Nu det sista har han börjat uttrycka en viss oro...."läskigt....med alla de andra barnen" . Annars verkar han se fram emot det. Vi har en almanacka och han räknar dagarna.....vet att den elfte så är det dags för förskola....och han verkar positiv. Han är ju ovan vid att vara i grupp med många barn....och framför allt ovan vid att vara med äldre barn. Han kommer att vara yngst på sin avdelning. Han som nästan alltid är äldst annars. Det är erfarenheter jag absolut tycker att han behöver......jag vill bara att han ska trivas och må bra .
Men det är ju helt naturligt att oroa sig för en förändring som dagis innebär. Man ska ju lämna bort sitt barn till främmande människor efter att ha haft eget ansvar för det ett bra tag.
Jag känner inte alls igen mig i ert oroande i övrigt, blir mer irriterad på folk kring mig som ska oroa sig åt mig som hans mormor och farmor och andra morsor i sandlådan. Själv tycker jag inte det är hela världen om nåt barn river honom, han trillar från sandlådekanten och blir ledsen och sånt. Jag är aldrig heller orolig när han är på dagis. Detta gäller förvisso bara fysiska saker. Jag kan tänka mer på om de tröstar honom när han är ledsen, sover hos honom på vilan om han behöver det och jag hämtar alltid alltid på dagis innan 16 då sista i personalen går hem (sen kommer en förälder som ju är olika och sonen inte känner). Han sover inte hos andra och jag och sambon vill inte lämna honom för länge. Jag är nog lite oavslappnad och hönsig för psykiska mer än ett ärr i pannan om man säger.
Jag försöker tänka att jag ska bereda honom för livet, inte skydda honom ifrån det. I det ingår för mig att ge honom en bra självkänsla och att han ska veta att han duger. Sen får man tackla annat på vägen. Typ dagis är en del av tillvaron och där måste han vara för vi vill/måste jobba oavsett om han vill eller inte. Trilla och slå sig ibland ingår också och störtar ett plan vi flyger med så gör det så. Usch jag låter nog lite hård men jag vill inte curla mina barn genom att skydda dem från allt utan mer rusta dem och lära dem hur man klarar sig bra i livet. Inte för det var det ni menade att ni vill göra...jag bara sätter lite ord på mina funderingar
Madeleineh: din och min oro verkar vara rätt lika. Min oro har absolut inget med vanliga vardagshändelser att göra, tvärtom är vi väldigt låt-gåiga här hemma. Det klättras överallt, ramlas, äts mindre bra saker, blir omkullknuffade av hundarna stup i kvarten osv. Det tror jag faktiskt gör mer gott än ont och det är tydligt att vår tjej är ganska kavat, tålig och stabil när man ser henne med andra barn. Nä, min oro är av sorten som egentligen är helt vansinnig! Jag kan oroa mig för vad som skulle hända henne ifall jag och hennes pappa dog, eller hur hemskt det skulle vara ifall hon blev utsatt för något övergrepp, och andra liknande tankar. Helt galet, jag vet men ibland kommer dessa tankar liksom bara. Nu är det ju inte så att jag går och bär på dessa tankar och har ångest hela tiden men när tankarna slår mig så drabbas jag verkligen av insikten om hur ont det faktiskt kan göra att älska någon så innerligt! Men underbart är det ju!!
Jag har en fundering angående nattning av vår stora pojke som är drygt 2,5. Han kunde somna själv efter lite vaggvisor innan lillebror kom men nu funkar inte det utan vi måste sitta med honom tills han somnar. När jag nattar honom går det på 20 - 30 minuter så om inte lillebror får för sig att bli hungrig under den tiden funkar det ganska bra. När pappan ska natta går det sämre, de håller på i över en timme, det ska hämtas vatten, sonen vrider på sig 360 grader, pappan blir frusterad, går ut för tidigt och sonen springer upp... Ofta ger han upp och jag får då ta över, då brukar sonen somna inom en kvart. Jag tror de stressar upp varandra, pappan tappar tålamodet och sonen känner det. Pappan testar ibland slumpmässigt olika metoder vilket förmodligen bara gör lillen förvirrad.
Vi har lite svårt att prata om detta för pappan blir irriterad över hela situationen. Jag tycker vi borde hitta en gemensam rutin, typ samma saga och att vi båda ligger bredvid sonen tills han kommit till ro, men det är tydligt att soen är mycket mer stirrig med pappan än med mig så det som funkar för mig funkar inte nödvändigtvis för dem.
Vad ska man göra i en sån här situation? Ska jag ta över nattningarna ett tag för att de ska slippa stressa upp varandra eller gör man dem en otjänst då? Jag tror båda mår dåligt över det här, främst pappan men även sonen. Eller ska de hålla på för att hitta sin rutin? Det är alltså inget skrik eller gråt under nattningen men den tar lång tid, sonen får nog inte så mycket sömn som jag kanske behöver och pappan blir sur och irriterad hela kvällen.