AP-snack & babbeltråd

Miang: Jag känner igen mig i din historia, eller kan dra vissa paralleller. Det är inte lätt att veta hur man ska tackla att man som förälder gör olika och sen att barnet verkar föredra den ena. Här är det extremt just nu och vi är båda förvirrade. Nu slutade kvällen mest i dålig stämning för sonen vaknade efter pappa nattat och jag var inte hemma. Pappa blir frustrerad över att han inte duger och jag över att jag inte ens kan lämna boet 2h.

Men i er situation hade jag nog låtit dem hålla på. Jag brukar tänka att barn är bra på att fatta vad som gäller med olika personer. Jag låter alltid farmor och mormor köra sina grejer om det inte för hysteriskt, samma med pappa. Sonen lär ju fatta vad som gäller med olika.

Vi hade samma sak med vår äldsta under en period, alltså det här med att det gick snabbt och smidigt med mig och tog tid med pappa. Här var det väldigt enkelt. Jag var hemma med honom och lillebror. Han var i en period då han hade det lite jobbigt med att "hantera" det faktum att det fanns en lillebror som tog en massa plats och tid, pappa kom hem efter jobbet och inte så mycket tid att umgås innan nattning = pappa saknad, ville leka och ta igen en massa tid med pappa, få massor av bekräftelse från pappa = nattningen blev småstökig han skulle göra allt utom att somna. Som det var för oss så behövde vår äldsta den tiden med pappan.....och så fick jag och sambon prata en hel del om det......att han skulle försöka att inte bli irriterad eftersom det enda han ville vara att vara med honom och sökte kontakt. Hans pappa började vara noga med att när de la sig tillsammans tala om hur mycket han hade saknat honom under dagen etc. Idag går det jättelätt....pappa ligger alltid bredvid honom och håller i handen och han somnar på 10-15 minuter.

Jag förstår att er situation är jobbig! Dock tror jag inte alls att barn far illa eller ens blir förvirrade av att olika föräldrar gör på olika sätt. Jag tycker att det är bättre och viktigare att man är sig själv och är "ärlig" i sitt sätt att vara mot och med barnet än att man ska sträva efter att göra lika som föräldrar.

Jag tror också att han kanske saknar tid med sin pappa och att det är det som kommer till uttryck vid läggningarna. Att pappan blir frustrerad är ju helt förståeligt men kanske blir det lättare för honom att hantera den när han är med sin son ifall ni pratar om det INNAN de har hamnat i situationen... Din son är ju så pass stor att han går att prata med och kanske pappan ska prata mycket om hur mycket han saknar honom osv, så som Frösöblomster också skrev.

Det du skriver är ju väldigt intressant - jag har inte haft en tanke på att det kan vara saknad efter pappan som ligger bakom att han har så svårt att komma till ro. Men det är logiskt, innan lillebror föddes och jag gick på föräldraledighet hämtade pappan en dag i veckan och de hade en egen eftermiddag, pappan kom generellt hem lite tidigare också (nu lämnar han på förskolan varje morgon).

Jag har hört att sonen pratar en del under nattningen med pappan, det gör han inte med mig. Det kan ju vara för att han har ett uppdämt behov av att prata med pappan. Det kanske borde vara en del av deras nattningsrutin att ha en liten pratstund innan sovdags.

Jag ska ta upp det här med min man, jättebra synpunkter! :)

- byter ämne lite:

Precis läst på en blogg om en mamma som vill lära sonen lite självständighet (~8 v gammal) så han får ligga och gallskrika lite. Usch, varför...läser jag sånt? Jag vill ju inte veta.

Ja, det var precis samma här. Med mig var han liksom färdig med när kvällen kom. Här är fortfarande så att det är ett himla flängande, skuttande och babblande i ett när pappa kommer hem......och det gäller båda. De har så mycket att ta igen med pappa och ska liksom göra allt på en gång. Nattningarna är lugna numera dock

Vi har förresten börjat skola in här idag.......det är verkligen med blandade känslor......

Jag undrar om ni har någon erfarenhet eller bra tips i detta.

Sonen vaknar numera en till två timmar på natten och ska ligga och peta på mig. Han nyps, sparkar, far runt, klappar på mig snällt om vartannat. Problemet är att jag inte kan sova under den här tiden. Jag får fullkomligt panik till slut. Det påminner lite om när vi slutade nattamma, han låg då och också och tuttade i timmar vilket gjorde att jag slutade amma på natten och allt blev lugnt och fint. Fast nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Vi ska försöka göra så att sambon tar varannnan natt så vi får sova varannat iaf och jag tänker att det är en fas. Men tänk om inte, det känns som döden för samsovningen. Varför det nu skulle bli bättre av att han sov i egen säng som alla tycks tro. Tänkte om ni varit med om samma och kom på nåt bra som tog bort pillandet.

Han blir två år i februari och har varit sjuk sista veckan, det kan ju faktiskt bara bero på att han är lite extra orolig efter feberdagarna.

Tänkte precis att jag skulle fråga dig hur det går för er

Jodå, det går väl rätt bra. Det var en liten blyg kille som blev lite skraj när förskoleperonal och två glada pojkar kom och mötte i dörren igår...."mamma....". Gick över ganska snabbt även om han kollade av rätt ofta var jag var. Nyfiken på alla saker framför allt. Fast oj vilket liten försiktig kille vi har ...eller han liksom är typen som tassar runt och undersöker saker i detalj i tysthet kanske snarare.

Har varit där två timmar idag. Jag har försökt hålla mig utom synhåll i möjligaste mån. Checkat av med mig ibland ibland men inte så ofta. Han verkade ha roligt och det gick bra, allt utom samlingen . Sitta i ring och sjunga är inte hans grej och han har inte alls greppat det här med att man måste sitta stilla tillsammans etc. Han är ju ovan vid förskole"rutiner". Han är van vid att själv kunna styra över det han gör. Vill han inte sjunga så går han och gör något annat exempelvis . Hon som skolar in honom fick i alla fall med honom in mot slutet då det skulle ätas frukt och han stoppade i sig en hel del äpple . Han är "bättre" på att umgås med vuxna än med barn skulle jag säga också....och van vid att greja och pyssla själv.

Ja ja, det ska väl bli bra det här. Jag är jätteglad att vi har haft honom hemma tills nu. Upplever inte att han har missat något. Däremot är han ovan vid att umgås med många andra barn, framför allt inte jämnåriga och äldre, så nu känns det som att det är dags. Nu behöver han utveckla den biten också. I morgon ska jag säga hej då och gå iväg en stund.....får se hur det går . Jag tycker att det känns jobbigt att veta att han troligtvis kommer att bli ledsen.....kanske inte i morgon då jag går en kort stund men senare. Man känner sig ju som en stor skurk. Får gå runt hörnet och gråta en skvätt antar jag .

Tackar som undrar