AP-snack & babbeltråd

Dagisets varande eller inte är alltid intressant. Min personliga åsikt är nog den att ett bra dagis (med allt vad det innebär av personal, barngrupp, fysisk miljö, pedagogik etc) för "rätt barn" i en lagom mängd timmar/vecka är riktigt bra för just det barnet.
Den empiriska studie som ligger till grund för detta är min äldstas dagisvistelse, trovärdigheten är höööööög som ni förstår
Skämt å sido. Jag har alltid varit skeptisk till dagis och själv gick jag hos dagmamma när jag var liten. Men sedan min dotter började på sitt dagis (ett föräldrakooperativ) så har mycket av min skepticism försvunnit, hon har det så otroligt bra där och hon längtar dit ofta! Givetvis har vi haft perioder, en för inte så länge sedan, då vi behövt "skola in" lite på nytt. På vårat dagis är man som förälder alltid välkommen så att hänga med in en stund, lång eller kort, har alltid varit välkommet vilket gjort hennes separationsångest väldigt lätt att "bota". Känns underbart! Jag är dock övertygad om att dagis inte är nödvändigt för att barn skall utveckla de färdigheter och den självkänsla och det självförtroende de behöver för att klara sig bra fortsättningsvis.
Dagis är inte nödvändigt men det kan vara bra, så tror jag!

Jag tycker förskola innan ett år känns väldigt tidigt... Men jag tror också att bra förskola, i lagom dos, kan vara väldigt utvecklande för små barn. Samtidigt som förskola säkert kan vara skadligt också om det är dålig kvalité, för långa dagar eller om barnet helt enkelt inte är moget (i brist på bättre ord).

Det är väldigt svårt att föra en nyanserad diskussion om en så väsentlig del av ett barns uppväxt som förskola, det är som amning, sömn, uppfostran etc... Många mammor (enligt min uppfattning är det mest mammor som reagarar så kraftigt) är så otroligt mån om att göra rätt att de direkt blir defensiva om de träffar på någon som gör annorlunda. I stället borde man reflektera över att det kan finnas flera sätt som är rätt och att det som är rätt för min familj kanske inte är rätt för en annan familj.

Min man gick aldrig i förskolan, jag tog upp honom som exempel i den andra förskole-tråden. Han hade nog behövt mer stimulans och mer exponering för andra barn och vuxna för att bli mer framåt när skolan börjande. I alla fall tycker han själv det. Hans lillebror å andra sidan var i det närmaste hyperaktiv, han mådde säkert bra av att växa upp i en lugnare miljö. Så även inom en familj kan det ju vara bra med olika lösningar.

Jag har själv inte gått på dagis men fått jobba mycket med min självkänsla och annat när jag blivit äldre. Det har andra bakgrunder så att man är hemma med föräldrarna är inget som garanterar självkänsla hos barn. Jag tycker ingenting om förskola, förutom att man kan vänta lite längre än ett år innan barnen börjar där.

Mitt resonemang är att varken eller är dåligt för barnet utan det är kvalitén på förskola och föräldraskap som avgör. Man har rätt svårt att göra sig av med sitt psykologiska arv, det går ofta vidare och när jag tänker på min uppväxt och vad jag vill göra annorlunda blir det väldigt tydligt att mycket av det jag vill förändra är ändå det som jag kommer att föra vidare. Utifrån detta vill jag att mitt barn ska vara i förskolan, ha en pappa, ha farmor och farfar som alla består av andra delar i beteenden än vad jag och min familj gör. Sen har naturligtvis den familjen sina mindre bra sidor men det kan ju min familj balansera upp. Jag skulle inte vilja ha mitt barn hemma i fem år eftersom då skulle jag verkligen vara den huvudsakliga influensen vilket jag inte är intresserad av att vara. Självkänsla hos barn uppkommer inte genom att vara klistrad vid sin förälder i flera år som liten utan snarare av hur föräldern och andra viktiga personer agerar.

I mitt jobb som socionom ser jag dessutom hur väl förskolan faller ut för väldigt många barn som lever med föräldrar som kanske inte har optimal föräldraförmåga.

Hm, detta är en intressant diskussion. Jag har nog trott jag varit mycket mer emot dagis eller att vilket eller kan vara bra. Nu börjar jag nästan känna mig lite mer som en dagisförespråkare i lagom dos och inte för tidigt. Jag tror att hur man mår som vuxen beror på andra saker än hur tidigt man började i förskolan.

Jag har nog också tänkt så att han märker av mig. Nu sen jag kom till jobbet har jag konstigt nog känt mig mer i balans och harmonisk själv. Nu blir det en lugn helg och sen hämtar vi 14 varje dag nästa vecka plus att sambon lämnar i lugn och ro vid frukost. Om inte det räcker så får han vara där ännu mindre. Det viktigaste är ju att han kommer in i det på ett bra sätt igen

Sen på dagis och bra betyg + bra högskoleprov.
Självbilden är nog i grund och botten ganska bra. Bättre efter att jag fick Odin =)

Det är ju så olika. I "min" barngrupp på dagis finns det barn som inte aaalls borde vara där, de kanske skulle kunnat komma som femåringar (här börjar man ju skolan vid 6) och andra som glider in vid 12 månader och inte har ett bekymmer i världen. Det är ju så individuellt, och har så många aspekter:
personalen, långa dagar?, mamma och pappas inställning, storlek på barngrupp, pedagogiken, köns- språk- och ålderfördelning i barngruppen, osv.

Så jag röstar för att vi skiter fullständigt i dylika studier =D och litar på vår kännedom om våra barn, och vår förmåga att fatta välgrundade beslut om dagis vara eller icke vara. Eller snarare NÄR dagis bör vara, idag går väl de flesta ungar på någon form av barnomsorg.

Köper stora delar av ditt resonemang, absolut. Särskilt det att dagis faktiskt kan vara lite av en "livräddare" för det barn som lever i en dysfunktionell familj. Men att det är just omsorgsformen dagis som är betydelsefull håller jag inte med om (om det var det du menade), en välkänd vuxen i barnets närhet som ser barnet och som barnet känner sig trygg med är väl det som har betydelse. Det förekommer ju att dagispersonal blundar för mycket och definitivt inte är personer som barnet vågar anförtro sig åt. Säger inte att det är det vanliga men såklart förekommer det även inom barnomsorgen att vuxna inte tar sitt ansvar - av olika skäl. Det är väl alltså snarare kontakten med andra vuxna som är viktig för utsatta barn, inte att de går på dagis.

Personligen skulle jag inte trivas som hemmaförälder i flera år, så av den anledningen hade jag utnyttjat barnomsorg oavsett ekonomi (nu är det ju mycket den som styr). Men jag är väldigt glad att vi bor i en stad med ett stort utbud av kooperativ så att vi kan VÄLJA och på så sätt verkligen se till att det blir det bästa för våra barn.
Jag håller däremot inte med dig i din beskrivning av att ett "hemmabarn" är klistrad till  sin förälder i flera år.
Är man hemma med en tre- eller fyraåring exempelvis, så ställer ju det helt andra krav på den hemmavarande föräldern än om det handlar om en bebis eller ett väldigt litet barn.
Att bara vara hemma eller bara umgås med en förälder tillfredsställer knappast behovet hos en 4åring, inte på sikt. Är man hemma med ett så stort barn så ser ju aktiviteterna helt annorlunda ut och man ser ju till att hitta ett umgänge för barnet bortsett från en själv.
Måendet hos en vuxen beror såklart på en mängd olika faktorer. Dagisstarten är nog av liten betydelse generellt men många bäckar små heter det ju och för en del barn (och sedan vuxna) så påverkar säkerligen en för tidig dagisstart med för långa och många dagar ifrån sina föräldrar dem negativt - i samverkan med andra faktorer.

Att på något sätt försöka härleda bra eller dålig självkänsla till dagis eller inte blir en, enligt mig, ganska snäv diskussion. Som i så mycket annat handlar det ju ofta om att se till helheten, till individen, till hemmiljön, till förskolemiljön, de vuxna personer barnet kommer i kontakt med, hur de bemöts på ett känslomässigt plan, osv. Det går ju inte att härleda dålig självkänsla till en enda sak utan ofta handlar det ju om väldigt många olika faktorer och den ena faktorn kommer ju säkerligen att påverka andra faktorer osv.

Hurvida förskola är bra eller inte är visst en intressant diskussion men inte om man diskuterar förskola i allmänhet till alla barn. I min mening borde diskussionen snarare handla om huruvida förskolan är bra eller dålig för en specifik individ och hur man kan ge föräldrar som är i behov av det styrka och kunskap att kunna se till det enskilda barnet man har hemma och kanske framförallt ge föräldrar en styrka att våga gå emot den rådande normen.

Sedan tror jag att hur man har det hemma är bra mycket mer avgörande för det psykiska välmåendet hos små barn än vad förskola har. Barn som har en trygg anknytning till sina föräldrar och kanske några fler vuxna på hemmaplan kommer säkerligen att klara av några dagar på förskola även om kvalitén inte alltid är den bästa. För vissa barn som kanske inte har det så bra hemma kan även förskolan fungera som en avlastning och kanske kan de där utveckla band och förtroende till andra vuxna men små barn kommer ju alltid att ha sina starka band till sina föräldrar oavsett kvalitén på relationen. Sedan kommer det ju ganska troligt bli katastrof för de barn som har det jobbigt hemma om de också stöter på mycket jobbigt på förskolan ifall de vuxna även där brister i ansvar och bemötande.

Själv började jag på dagis vid 2 års ålder och skulle alltså enligt studien ha låg social kompetens och göra sämre resultat i skolan, något som inte alls stämmer. Jag var en riktig dagisunge som älskade att vara där men som också älskade mitt hemmaliv tillsammans med min familj. Jag fick liksom det bästa av båda världar känner jag. Så utifrån min egen vistelse på dagis som barn har jag bara positiva tankar. Däremot arbetade jag lite på dagis under ett år och såg då både det ena och det andra, något som påverkade min syn på dagis numera något fruktansvärt. Jag hade verkligen ångest när vår dotter skulle börja på dagis, något som absolut bottnade i mina erfarenheter från dagis som vuxen. Så jag tror att det ligger mycket i att ha en god kommunikation med personalen, känna efter hur personalen ställer sig till att föräldrar är med lite då och då på dagarna, vilka "nyckelord" som personalen använder (på vårt dagis, ett föräldrakooperativ) pratar de och agerar mycket utifrån att stärka tryggheten för barnen och skapa goda relationer till vuxna och barn) osv. Och sedan måste man självfallet (viktigast i mina ögon) se till den individ man har hemma.

Men jag tror inte att barn som är hemma med en förälder tills de börjar skolan per automatik blir så knuten till sina föräldrar att det skulle vara negativt för barnet. Självfallet finns det fall som det är så men jag känner mig rätt övertygad om att det inte är så generellt. Däremot gäller det ju att som förälder välja detta för att det är något man verkligen vill så att man kan ge barnet det som behövs.

Oj, långt inlägg blev det....

Jag säger inte att barnet blir klistrat till föräldern i flera år. Jag utgår förvisso från min egen uppväxt där det var jag, mamma och min lillebror. Vi gick inte till nån öppen förskola (detta enligt mig sjukt överskattade fenomen) eller nåt annat. Mamma var hemma med oss och that´s it. Jag kan tänka mig att alla hemmaföräldrar inte gör på det sättet men jag har också svårt att se hur barnet integreras i andra sammanhang på samma sätt som det gör på förskolan. Förskolans kvalitet är självklart jätteviktig, men jag utgår ifrån att förskolorna är bra. Vår känns bra iaf och jag hör ingen som är direkt missnöjd med sin överlag. Självklart förekommer det säkert dålig personal men det är inte dem jag avser när jag säger att jag tror att förskolan är bra.

Sen undrar jag lite vilka man faktiskt har umgänge med förutom en själv? Normen är ju idag att barn är på förskolan och föräldrar jobbar, men det kanske finns nätverk för hemmaföräldrar där man kan träffas vuxna och barn ofta så barnen får andra viktiga personer kring sig.

Självklart är det massa olika faktorer som spelar in, förskolan är en av dem. Föräldrarnas egen uppväxt, deras utbildning, socioekonomisk status, nätverk, förskolestart och massa annat. Det går inte att säga det ena eller det andra utan det är samspelet av faktorer som utformar utfallet. Därför är det för mig lite konstigt hur man kan vara jättesäker på sin sak åt ena eller andra hållet, men det är väl mest på fl som det är så verkligheten brukar vara lite mer nyanserad.

Så tror jag med, att verkligheten är mer nyanserad än vad den framställs här.
Vad gäller hemmaföräldrar och nätverk så tror jag (kan ju inte påstå att jag känner jättemånga, men jag känner till två stycken). De har iaf ett nätverk och träffar bland annat varandra med regelbundenhet.. Min uppfattning är att "bara gå hemma" inte är så vanligt när man är hemma med större barn utan att man faktiskt gör saker utanför hemmet och med en lite pedagogisk tanke bakom många aktiviteter.
Normen idag är absolut arbetande föräldrar och barn på dagis men jag tror att de som bestämmer sig för att stanna hemma med barn säkert ofta befinner sig i en kultur där det inte är lika ovanligt. Man umgås säkerligen i kretsar där sådana tankar är mer frekventa och där sådana beslut inte är så udda, så tror jag iaf.

Fast detta med att förutsätta att förskolan är bra tror jag dessvärre ibland kan leda en lite fel... Det är inte så att jag tycker att man ska gå och misstänkliggöra alla förskolor och dess personal men jag tycker att man ska hålla sig ajour med vad som händer, försöka se saker med lite kritiska ögon och aldrig vara rädd för att fråga om eller ifrågasätta saker som man inte förstår eller håller med om. Dessvärre är min yrkesverksamma erfarenhet inom förskolevärlden väldigt färgad av negativa erfarenheter, även om jag självfallet också har massor av positiva sådana. Många gånger blir det ju lätt så att man har några negativa erfarenheter som överskuggar de positiva även fast de positiva många gånger är väldigt mer utbredda. Jag kan inte riktigt svara på om så är fallet hos mig men jag har sett många saker som jag reagerade på då och som jag nu som förälder tycker var helt vansinniga. Jag har även pratat med personalen på den förskola där vår dotter går nu och även de har den erfarenheter att många förskolor och dess personal har ett sätt som många gånger dessvärre inte är för barnens bästa. Om det beror på resurser eller på personalens inställning låter jag vara osagt och det känns faktiskt helt irrelevant i sammanhanget men dessvärre finns det en hel del förskolor som verkligen inte håller den kvalitet man kan förvänta sig samtidigt som det också finns massor med bra och till och med riktigt bra förskolor. Därför tycker jag att man ska granska kritiskt och inte förutsätta att det bara är bra. Om jag idag skulle arbeta som förskolepersonal skulle jag välkomna om föräldrar engegerade sig i verksamheten och vågade ställa frågor kring dess innehåll. Sådan personal visar ju någonstans att de är stolta över det de gör och genom att välkomna en öppenhet visar de ju också att de inte vill dölja något som de inte kan stå till svars för.