Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
När det diskuteras här, så tas det oftast till ytterligheter. Och det gör det ju i förskolediskussionerna också. Hemmaföräldrarna ser aplånga dagar och lite personal på stor barngrupp. Andra ser obefintlig stimulans och sociala störningar. Typ.
Jag har ingenting emot förskola. Men jag har lite problem med att föreställa mig min ettåring på förskola i dagsläget, och jag ser det som önskvärt att, när han väl börjar, kunna vara hemma med honom på deltid, antingen jag eller min man.
Som alltid så kan det som är bra för vissa vara dåligt för andra å tvärtom. Därför blir det alltid så lustigt när diskussioner handlar om rätt och fel på en generell basis. Det handlar väl mest om att som förälder våga känna efter vad som är rätt för den individ man har hemma.
. Allt hade ju gått jättebra så jag var inte ledsen av den orsaken....utan mer över att lämna honom.....jag är så van att liksom alltid ha honom med.....liten varm hand som kommer stickandes eller ett "Mamma!" ropandes efter mig. Helt plötsligt så klarar han sig själv.....och han gör verkligen det....vilket så klart gör mig jätteglad , men det har varit så fint att ha honom hemma....fått dela mer eller mindre allt med honom. Nu plötsligt har han ett "eget liv". Han kommer att uppleva en massa saker utan mig på ett annat sätt......med personer som jag inte känner men som han känner....och det är precis som det ska .....jag som har lite separationsångest.....det blev så tydligt nu....att barnen liksom bara är till låns för en tid .....
.
.
Vi har en ledsen kille på förskolan nu. Behöver en ny inskolning märkte vi efter igår och idag var inte bättre. Igår hade han skrikit mamma i två timmar tills jag kom. Påminde dem om att det är helt okej att ringa mig, jag vill att de gör det om han är ledsen på det viset. Idag var det bättre, han var där några timmar men hade varit väldigt klängig på pappa. Vi ska köra korta dagar nästa vecka så han får komma in i det i lugn och ro. Visst har han varit hemma i tre veckor och det är länge men samtidigt, vad händer hos honom undrar jag? Han är väldigt närhetssökande, vill kramas hela tiden, får sina utbrott i gråt och ilska samtidigt som han har väldigt lugna perioder då allt är frid. Han nattas på 15min av mig vilket aldrig hänt tidigare och 2h av pappa vilket inte heller hänt, brukar alltid vara 45min. Jag förstår inte vad som händer, han blir två om en månad? Har han nån 2-årskris?
Vi är inte där än.
.
Jag tänker mer att det kan vara en text som är ganska skönt att få läsa när man måste lämna sitt barn. Att det faktiskt inte är döden för barn att vara på förskolan i tidig ålder. Jag tänker att om barnomsorgen är bra och föräldrarna är bra och närvarande föräldrar när barnet är hemma är det inte dåligt för barn att vara där. Sen kan man ju problematisera lite kring vad det innebär att vara duktig i skolan, socialt kompetent och annat de räknade upp i artikeln. För mig lät det som dagisbarn presterar bra men att det inte sa jättemycket om deras psykiska hälsa. Forskningsresultat går alltid att ifrågasätta och en enda undersökning visar inte på nåt annat än just gällande den studien.