Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
Sticker snabbt in med lite korta åsikter:
(risk för att det blir "hattigt")
Var själv hemma till jag var 3 år, var mest hemma under den tiden - inget ÖF eller liknande.Gick sedan hos dagmamma och var på kyrkans barntimmar. Min man och hans syster var hemma länge (över 4 år) likaså mina äldre syskon. Ja, jag själv är högutbildad och fick höga betyg i hela skolgången. Maken är framgångsrik, svägerska likaså - mina syskon är väldigt sociala (det stod väl i DN artikeln att man bara var det om man gick på dagis?) Hmm....andra i mammagruppen jag träffat har en del varit hemma i upp till 7 år och är idag driftiga och framgångsrika.
jag tror att det är ett "nytt" påhipp att alla ska börja på dagis vid +/- 1½ år.
Visst är det bra att dagis/dagmamma etc finns - det tycker jag verkligen.
Önskar att fler vågade tala ur skägget och säga att de vill jobba - de vill inte vara hemma - snarare än att gömma sig bakom och framhålla att barnet vill gå på dagis vid en sådan låg ålder.
Att sysselsätta sig och barnet man är hemma med, det ser jag verkligen inte som något problem! Det finns så mycket att göra, förstår snarare inte hur vi skulle hinna med att vara på dagis?
Peap: Jag kan faktiskt hålla med dig i att fler kanske borde säga varför man vill ha barnet där. I vårt fall är det en kombination av att ingen vill vara hemma samt att inte någon av oss har en lön som vi kan klara en hel familj på och leva så som vi vill. Jag vill inte ha den billigaste hyresrätten i ett taskigt område utan jag vill ha vår lägenhet i ett okej område, jag vill ha bil (skruttig men ändå en bil), jag vill kunna äta lunch ute ibland, fika på stan ibland, köpa lite smink, ta tåget utan att tänka till mina föräldrar, äta ute och se en bio, handla mat på ica utan att kolla på priset ständig osv osv osv. Vi köper inte hus, ny bil eller reser särskilt mycket men att ständigt tänka på pengar och vara försörjd av någon annan är inget vi trivs med.
Det är klart att man kan hitta andra hemmamammor att hänga med och aktivera sina barn med, man kanske bara får leta. Men jag har hellre självvalda vänner och kollegor än hemmaföräldrar som jag (fördomar) sannolikt inte har jättemycket gemensamt med. Sen är det nog också vad man har för intressen, jag är ingen lekmamma som älskar att sitta hos barnet och läsa, rita och annat, gå till lekplatsen tycker jag inte heller är jätteskoj att jag vill göra det varje dag. Så i vårt fall är det en kombination av att vi vill vara en del av arbetslivet, inte snåla samt att vi skulle behöva göra så stora förändringar i boende och ekonomitänk för vi skulle klara det. Jag kanske skulle gift mig med nåt annat än en sjuksyrra och inte skaffat mig värderingarna att jämställdhet är bra 
Och självklart ska man vara kritisk mot barnomsorgen. Jag är bara så trött på bilden att dagis är skit med gigantiska barngrupper, noll personal och halvfabrikat till lunch för det är så hemmaföräldrarna här (fl i allmänhet) framställer det. Inte heller gillar jag bilden av att hemmabarnen blir mammiga, efter i all utveckling och allt som påstås. Utifrån det vill jag helt enkelt inte förutsätta att förskolan över lag är dåligt, särskilt inte med tanke på att jag faktiskt inte har någon kring mig som säger det är dåligt utan mer är förvånade över vilken kvalitet personalen håller, maten är bra och hur barnen faktiskt trivs.
Jag stör mig nog inte särskilt mycket på vad folk gör utan hur de är så tvärsäkra på vad som är rätt. Jag tror det blir bra för barnen oavsett om de är hemma som jag var eller om de börjar förskolan vid 1-1.5 års ålder om annat kring dem är vettigt.
Hm, vet inte om det behövs men jag vill klargöra att jag självklart inte tror att min tidiga dagisstart ensamt är grunden för min självbild och självkänsla! Det är många fler faktorer som inverkar, men min fasta övertygelse är att för tidig dagisstart (innan ca 1 1/2 år) negativt påverkar anknytningen = otryggt barn.
Min dotter är ett riktigt "dagisbarn" enligt många och hon kommer stortrivas på dagis till hösten då hon är 2,5 år! 
När jag började på dagis vid 9 månaders ålder 1977 var jag på intet sätt utstickande, det var nog rätt vanligt, åtminstone i familjer där båda föräldrarna förvärvsarbetade eller i separerade familjer. Min man fick vara hemma i 11 månader och det tack vare att hans mor var lärare och kunde utnyttja sommarlovet innan hon började jobba. Hans syster född -70 började dagis när hon bara var några månader gammal, föräldraförsäkringen infördes ju -74 . Då - i början av sjuttiotalet - fanns det fortfarande en ansenlig del hemmafruar, men de blev allt ovanligare. Dock var jag den enda i min lågstadieklass som gått på daghem.
Själv var jag en rätt speciell unge som inte var direkt "socialt anpassad"; jag föredrog att sitta och läsa Moberg och Lagerlöf istället för att vara ute och leka på rasterna. Inga bra betyg under grundskolan, men då fick jag ju heller inga utmaningar och vantrivdes. Strålande betyg på gymnasiet och lyckad i de eftergymnasiala studierna. Varken det ena eller det andra kan jag hänföra till att jag började tidigt på dagis eller att jag gjorde långa dagar där; det beror helt enkelt på hur vår inte alltid så välfungerande familj såg ut, hur min skolgång såg ut (mobbning) och de lärare jag hade (obrydda fram till högstadiet), och hurdan jag var och är som person.
Jag är varken negativt eller positivt inställd till förskolor. Jag kan tycka att det är läskigt att höra vad hantverkaren som just har tapetserat om här hemma säger - han berättade (och då som något skrattretande) att när han lämnar och hämtar sin ettåring är det ALLTID samma pojke som sitter och gråter hysteriskt. Det gör jätteont i mitt hjärta att höra sådant och det är inget jag skulle vilja utsätta min son för! Jag kan inte sticka under stol med att jag skulle vilja börja jobba - men jag finner det mycket, mycket önskvärt att jag och min man kan jobba deltid och på så sätt kunna ha en hemmavaro för vår son på heltid.
...ska tillägga: tills dess att han blir lite äldre, mer tydlig i sin kommunikation och lite mindre frustrerad över att inte kunna uttrycka/göra det han vill.
Eftersom det pratas om självkänsla här så har jag nyligen sett en dokumentärserie om enäggstvillingar. Studier av enäggstvillingar har visat att självkänsla bestäms ungefär 50-50 av arv respektive miljö. Det genetiska arvet är med andra ord rejält "tungt".
Upplever att det finns en stor oförståelse inför att man i vissa familjer behöver två inkomster, det är många hemmaföräldrar som avskyr dagis och inte på nåt sätt kan förstå varför folk sätter sina barn där vid 1.5 års ålder. Samtidigt finns det många dagisförespråkare som verkar anse att livet hemma är förödande för barn. Jag tycker inte något av det. Har man privilegiet att vara hemma länge med sina barn och familjen trivs med, kör på, det kommer att gå jättebra för de barnen också.