Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
Nu ammade jag bara 14 månader och tröttnade själv på slutet, det var lite som du säger skruttpåväg, några sekunder och ner igen. Fast jag kände nog mer att det var jag som erbjöd trots att han inte efterfrågade något för jag gärna ville amma längre än jag gjorde. Nu i efterhand tänker jag att jag kunde slutat lite tidigare. Men om din dotter vill, du inte har något problem med det så är det ju bara att köra på
Sedan ska jag tillägga att det aldrig har varit fråga om att sluta amma nu. Det är inte aktuellt! 
Men jo, vi ska köra på som vanligt och försöka strunta i omvärlden så mycket som möjligt.
Min minsting är snart 4,5 år och han ammar morgon och kväll samt om han vaknar på natten.
Vi har ammat så här länge nu (första tiden i förskolan ammade vi när vi kom hem också, det var mellan 2,5 och 3 års ålder, men efter sommarlovet slutade han med eftermiddagsamningen). Numera är han helt tillfreds med att det är morgon och kväll. Dagtid blir bara det om han är sjuk eller väldigt ledsen men det var länge sen nu.
Det fiffiga med ett så här stort barn är att ingen tror att man ammar så om man behöver amma offentligt ser det nog mest ut som att han ligger och gosar i min famn. Jag har inga problem med att främligar ser oss men det finns en del oförstående personer i min bekantskapskrets som jag inte orkar prata med....
Amma så länge ni trivs med det och låt inte andra styra en så viktig faktor i er relation!
Appropå amning -
När vi var in på akuten med vår dotter i december (då var hon 7 månader) så blev alla sköterskor vi mötte väldigt förvånade över att jag fortfarande ammade. Vi var där pga kräksjuka. Läkaren däremot verkade inte förvånad och såg det som en klar fördel att jag då kunde "helamma" under tiden hon var dålig.
De flesta i min bekantskapskrets ammade till barnen var ca 10 månader och på öppna förskolan har de flesta med barn i samma ålder slutat amma på dagtid. Jag känner mig redan som en lite udda fågel, fast hon fortfarande är så liten!
Jag ammar ju fortfarande fritt. Sonen brukar inte vilja amma när vi är ute och det händer mycket, men ibland vill han ju det i alla fall. Om jag känner mig bekväm eller inte beror helt på i vilket sällskap jag är, faktiskt känns det jobbigare att göra det när vi sitter i ett litet sällskap med folk jag inte är hundraprocentigt bekväm med, än när jag sitter på bibliotek eller café. Jag tyckte det var jättejobbigt när vi hade hantverkare här, till exempel. En av dem har en son i min sons ålder och han betedde sig som om det var provocerande i största allmänhet att vi inte har satt sonen i förskola ("man får ju ha femton timmar fastän man är arbetslös"), att jag satt och läste för honom ([stolt] 'Det där gör då *** själv!') och så vidare.
Tillvaron är helt underbar med min son nu. Vi bygger klossar, åker pulka, leker i snön, läser böcker, sjunger och dansar... han hjälper mig att plocka ur diskmaskinen och tycker att det är jättekul att vara med när jag lagar mat. Han känns så glad och harmonisk! Min goa unge!
Dock: igår fick jag en kommentar, om att han är så himla självständig jämfört med andra barn i hans ålder. Och det är han ju på sätt och vis, när vi är iväg sådär (han brukar vilja ha mer av kontakt med mamma när vi är hemma). Han kan utforska omvärlden i evigheter. Jag försöker tänka på att han faktiskt söker kontakt med mig på olika sätt (jag sätter mig så att han kan se mig och han söker ögonkontakt, vinkar, leker tittut med mig, oftast kommer han till mig så småningom och vill sitta i knäet en stund innan han leker vidare) - men jag är ändå väldigt rädd för att ha "tränat honom till självständighet" och att han i själva verket är otryggt anknuten. Låter det knepigt? Jag har ju aldrig låtit honom vara missnöjd på golvet, och jag uppmärksammar honom när han påkallar min uppmärksamhet och jag brukar prata med honom och fråga hur det går när han är nöjd och leker på egen hand. Men, jag har tagit en och annan välbehövlig andningspaus när han har varit på gott humör och kan sitta och pula på med någonting själv.
Det här med att ha en babbeltråd när man behöver helt enkelt, babbla lite :)
Var på ÖF idag, 22 barn mellan säg 5 mån - 3 år, och hälften flickor. Av dessa hade alla utom 2 (varav en flicka då min egen) kjol eller klänning med volanger, spets, glitter och rosa, rosa, rosa. En flicka på typ 2½ år körde lite bar axel. Det är ju fredag
Nu är det här inget påhopp utan mera en stilla iakttagelse. Jag älskar själv att ha kjol på sommaren och tycker synd om män som ännu inte anammat det och dottern äger....*tänker*.....typ 3 klänningar som väntar på sommarsäsong.
Det var bara dettat det var så...tråkigt. Så förutsägbart, och grabbarna satt i mörka jeans och T-shirts med tryck. Jag har faktiskt aldrig förstått vitsen varken med att krypa i kjol eller hårda jeans, antingen "trasslar" man in sig eller så är tyget hårt och styvt.
Det var en mamma som satt med två barn (pojek o flicka) som körde båda två i någon mjuk historia, båda i rött, och så var det vår dotter som hade blå mjukisbyxor och vit fleceejacka. Det är -10 grader här!
....ja, annars var det väl som vanligt. Små bebisar som ska lämnas ensamma åt sitt öde ute i vagnen i kapprummet med napp, med instruktionen att somna, medan mamma ska fika.
Nu är vi hemma. Hjärtat har somnat på mitt bröst, vid bröstet. Jag lyssnar på hennes andning och hon är så avslappnad, känna hennes tyngd mot kroppen är underbart och så kan man böja sig ner och pussa lite.
NU ska jag ta min kopp fika här
Frösöblomster: hur går det för er stora lilla kille?
Madeleinh: hur går det på Aurora??
Det där med barnkläder är en sorglig historia tycker jag. Eftersom jag inte är intresserad av att lägga massa pengar på barnkläder har jag kört lindex och hm för det mesta. Till min förvåning var ju babyavdelningen bättre, barnavd 86 och uppåt är fruktansvärt, jag kan inte köpa spiderman och annat skit till min son, jag vägrar. Jag vill ha neutrala och mjuka barnkläder, inte tuffa saker, han är 2 år och liten ju! Har personligen aldrig fattat det där med jeans till små barn heller. Vi har bara mjukisbyxor här. Har jag en flicka i magen kan jag tänka mig tunikor och klänningar om de är rymliga och med bomullstights till, skulle aldrig sätta på strumpbyxor och blöja. Själv avskyr jag strumpbyxor för det är obekvämt. Nu har man ju kläderna lite längre än i början så jag överväger faktiskt att lägga mer pengar på plaggen framöver för att få ekobomull, mjuka och lite färgneutrala. Det är ju dessutom två som kommer att ha dem.
Vad snält att du frågar. Det gick bra, jag var där två gånger. Resultatet blev att jag känner mig väldigt peppad och det känns som det kommer att gå bra. Andra barnet ska vara lättare och ser jag rent medicinskt på det hade jag en bra förlossning. Bemötande och annat mer psykiskt har vi pratat igenom och jag känner mig okej med det.