Bra straff på barn?

Ja, prata med bvc-personal eller gå en föräldrautbildning. För kallar man sitt barns naturliga testarbeteende för "jävligt" och stänger in barnet på rummet när det är litet (det är skillnad om det är en 10åring) - då anser jag att man behöver hjälp i sin föräldraroll - JA.

Detta är vanliga ungdomar det handlar om. Och de kommer från helt normala hem. Även jag och mina syskon har betett oss illa, och tänkt just att jag gör det jag vill nu, och sen får jag ta "straffet" sen i form av mammas samtal. Det var ett milt "straff" vilket gjorde att jag inte ens tvekade två sekunder när det gällde att gå ut med kompisarna till 6 på morgonen eller gå på en fyllefest eller träffa en viss kille. Det var ju så mycket roligare att träffa kompisarna och göra som alla andra, och det enda jag behövde göra efteråt var att stå ut med deras samtal. Det var ett rent skämt helt ärligt.

Jag blev "straffad" på liknande sätt som liten. Det som kan hända är att man förknippar det man känner med att bli bortstött. I mitt fall ilska. I vuxen ålder har jag fått väldigt svårt att ta konflikter, och jag blir sällan arg ens när det finns fog för det och jag borde bli arg. Det är inte bra att lära ett barn detta. För i framtiden måste de kunna förstå när de har blivit fel behandlade av folk i deras närhet, så att de inte blir trampade på.

Så du menar att alla ungdomar gör precis vad fan som helst, respekterar ingen, slåss och knarkar? Eller vaddå?
Och att de istället för "jobbiga" samtal borde få utegångsfbud, skickade till internatskolor o dyl?

ojojoj hjälp.... här inne låter det som vanligt märker jag..
spelar ingen roll att man varit ifrån fl ett par år, det är samma gamla argument som haglar fortfarande.

jaha, jag får väl ge er en anledning att "käfta" lite med mig med, det måste jag ju, är ju inte direkt känd för att kunna låta bli.

det är SÅ mycket i en text man kan välja att tolka som man vill.

"bestraffning" är ett bra exempel. de som anser att alla former utav sådant är fel, ser ordet som hotande, kränkande osv, medan de som tror på bestraffning tolkar det mer som lärande och tillrättavisande.

vem har rätt att säga att just deras tolkning av ordet är den rätta?

en annan sådan grej är just vilka ord någon använder för att beskriva ett trotsigt barn, som i ts fall, "jävlig" (tror jag det var va?). detta ord ringer väldigt illa i vissas öron, medan det för andra är ett vardagligt använt ord för att beskriva någon som sätter sig på tvären... OCKSÅ en tolkningsfråga.

jag kan jämföra detta med ett ord som använts MYCKET kärvänligt i min släkt i alla år, som en f.d. till mig höll på att ramla av stolen när han första gången hörde min mamma säga...tror det var till mig... ordet är "slyna"... detta ord betyder INGET som helst negativt för MIG, det är i VÅR tolkning bara ett "tetigt" ord till någon man håller kär som man just då munhuggs lite med på skoj.... hahaha

jaja, det var mitt lilla utlägg det. tycker det är fruktansvärt SYND att så många DIREKT går till attack och förutsätter saker, istället för att komma med råd och tips, och frågor, som ju hade varit till mycket större hjälp för ts....

och till ämnet då då: (ja, nu kommer MIN syn på det, hjälp!) jag har en väninna som skickar in sin dotter på rummet när hon slåss, efter flera tillsägningar och en varning, hon stänger inte dörren visserligen men inne på rummet hamnar flickan. hon har precis fyllt 2. hon har aldrig burit in henne på rummet, eller knuffat in henne, antingen har hon gått själv eller så har mamman tagit henne i handen och gått med henne in och sen gått ut igen. hon förklarar för flickan varför hon får vara på rummet, och att hon kan komma ut igen när hon är snäll och vill säga förlåt. nu för tiden, när flickan bär sig åt så (slåss och inte slutar trots tillsägelse), så har det många ggr hänt att flickan SJÄLV har rest sig upp, sagt "***** dum, **** gå rummet" med bestämd ton, gått in på sitt rum o stängt dörren, OCH LUGNAT NER SIG!

vad jag menar är att det ju faktiskt inte BEHÖVER vara helt tokigt, OM man gör på rätt sätt, och OM det funkar för just DET barnet.
det absolut viktigaste måste väl ändå vara att LÄSA sitt barn, lyssna på dess signaler, och tyda hur barnet lättast tar till sig "regler", utan att kränka barnet. det måste väl varje förälder hålla med om?

sådärja, nu sitter jag beredd!

Jag blev "straffad" på liknande sätt som liten. Det som kan hända är att man förknippar det man känner med att bli bortstött. I mitt fall ilska. I vuxen ålder har jag fått väldigt svårt att ta konflikter, och jag blir sällan arg ens när det finns fog för det och jag borde bli arg. Det är inte bra att lära ett barn detta. För i framtiden måste de kunna förstå när de har blivit fel behandlade av folk i deras närhet, så att de inte blir trampade på.

Dessutom är det väl stor skillnad på ett vredesutbrott och ett barn som bara inte gör som man vill?

En 2-åring som "inte lyssnar" är normalt. En 2-åring som slåss eller sparkar på andra - särskilt andra barn - då får man kanske vara hårdare. Men TS fall verkar ju inte handla om ett våldsamt eller agressivt barn! (Och har en 2-åring sådana tendenser, gör nog inlåsning saken bara värre. Bättre som förälder att ta konflikten direkt).

ett barn i trotsålder som testar gränser?

det låter ju alldeles fruktansvärt, vilken föräldrar  vill ha illbattingar till ungar som lär sig att säga nej. fortsätter det så här tror jag att det finns en stor risk att ungen går och blir en individ, och en självständig sådan till på köpet.

jag tror ni får ta och banka vett i honom,
synd att det inte finns instutiotioner för sådana.