Anonym (Undrar)

Äldre 3 Sep 11:48

348 svar

Bra straff på barn?

Hur ska man som förälder straffa en smått trotsig 2½åring?

Jag själv stänger in sonen på rummet. Är det rätt eller fel? Och hur länge kan man tvinga honom vara instängd?

Jag låter honom få vara där mellan 3-5 minuter innan han får komma ut igen. (Han gråter då oftast under hela tiden, men när han får komma ut igen så är han snäll och medgörlig)

Jag gör detta endast när han verkligen är jävlig mot mig! Och det händer sällan, för nu räcker det oftast med att säga att han åker in på rummet om han fortsätter.

Kan sonen få psykiska problem i framtiden om vi använder oss utav detta straff eller är det okej?

Hur straffar du ditt barn?

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2010-09-03 13:30
Vad han gör när han är jävlig är att han vägrar lyssna, vägrar klä på sig ex. Springer iväg när jag ska ta på honom blöja osv. Så de gånger jag lagt in honom på rummet har varit då han blir riktigt uppbrusad och verkligen testar gränser.

Han lyssnar oftast men få gånger blir han helt omedgörlig. Han har inga problem med att städa efter sig om jag ber honom om det. Han kladdar inte med maten med flit. Han älskar att hjälpa till och att hämta saker om man ber honom. Han har slagit till mig ett par gånger, men genast bett om förlåtelse och kramat om, utan att jag egentligen behövt/hunnit säga till.

Så vad är då bästa sättet att visa att nu är gränsen nådd? Det är det jag vill ha svar på.
För nog förstår dom konsekvenser, och förstår att det finns gränser!?

susieq82

Äldre 3 Sep 22:50

#161

det är inte vem du ÄR, utan vad du GÖR med det beteende du HAR som är viktigt...

Tygtiiger

Äldre 3 Sep 22:56

#162

Nej. Barn ska inte låsas in. De ska inte heller tvingas sitta på pallar och skämmas för sitt beteende. Barn ska behandlas med respekt för sin person och egenart och inte utsättas för kränkande beteende - det står det tillochmed i lagen!

Här hemma är det enkelt. När min son gör sådant han inte får eller är dum med vilje så blir jag arg. Ibland skäller jag, men då får man inte säga fula ord, jag brukar oftast häva ur mig ett "du GÖR inte så, nu RÄCKER det!"

Ibland skriker han och springer in på rummet, ibland skäller han tillbaka, ibland har jag missuppfattat alltihop och får be om ursäkt. Ibland blir jag för arg för småsaker och då får jag skärpa mig och be om ursäkt.

Om man slåss med saker får man inte ha dem, men man kan få tillbaks dem senare. Om man kastar mat får man gå från bordet. Om man är dum mot andra får man säga förlåt. Om man har bråkat får man förklara och fundera efteråt.

Men ffa kan man som vuxen försöka förutse och förebygga konflikter, förklara och övertyga istället för att bara beordra. Den vuxne har all makt i förhållandet och den ska man banne mig förvalta väl!

Ni som stänger in era barn eller skickar dem att skämmas - hur ska ni göra när ungarna är så stora att de kan säga Fuck you! och dra om ni försöker låsa in dem på rummet? Då är det ju för sent att försöka bygga upp ett förtroende och en vana av att kompromissa, förhandla och gräla på ett acceptabelt sätt.

Krupke, we've got problems of our own!

RosaNapp

Äldre 3 Sep 22:56

#163

Kusin Knase skrev 2010-09-03 22:26:32 följande:

Yes! Bra. Men wow, att du orkar vara så otroligt ihärdig!!!!!!

Min 3-åriga dotter är så _extremt_ envis. Skulle man tvinga henne (på ett eller annat sätt) att plocka upp efter sig eller äta lite eller något annat hon har föresatt sig att inte göra, så får man ibland vänta i flera, flera timmar -- och man har ju alltid något annat man vill göra (någonstans att gå etc), så till slut måste man ofta vika sig. Tyvärr.

Hon har vidare lärt sig "dumma mamma" och lite annat sånt av att ha fått se lite mycket på Astrid Lindgren-filmer!

Min 3åring har valet att han ska göra det eller att jag håller honom i handen under tiden. Kan jag inte göra det och han vägrar så blir det ju naturliga konsekvenser, att vi helt enkelt inte kan göra det vi planerat eller att vi måste skjuta på det iallafall. Och det berättar jag. Ibland frågar jag honom hur han tycker att det ska göras. Oftast blir svaret att jag ska göra det

och så pratar vi vidare. Slutar då med att han gör det.
Dom jobbigaste tillfällena blir när jag är stressad och har missat något viktigt i kommunikationen. Ofta är vägran en symbol för något annat.

Nur har han och hans storasyster börjat förskolan, men det är i princip dom enda tiderna vi har att passa. Allt annat kan vi ta i vår takt än så länge.

Men sen kan ju tvärtom-metoden fungera också. Ibland när han inte vill vara med sas så konstaterar jag bara lite lätt att jaha, då får väl någon annan göra det. Då kommer han som ett spjut

enny signatur

Äldre 3 Sep 22:58

#164

jag utgår från att ts är ironisk annars vore det någon som borde anmälas illa kvikt. Men folk straffar barn gneom att stänga in dem och anser att "de lyssnar inte" är att göra dumma saker. tänk hur mycket en förälder skulle vara på rummet om det vore omvänt...
Själv gillar jag barnkonventionen och att inga straff får ske mot barn.

enny signatur

Äldre 3 Sep 23:02

#165

Anonym (Supernanny) skrev 2010-09-03 21:54:38 följande:

Vi har provat ett tips från programmet Supernanny. När min 3½-åring var 2½ började en ordentlig trotsålder. När han var "olydig" (elak mot syskon, klättrar på farliga saker, kastar leksaker, etc.) så fick han först en varning att om han inte slutar med det så får han vara utan leksaker i ett anslutande rum till det vi andra var i (inte instängd). Fortsatte han ändå så blev det som vi lovat. Antalet minutrar är detsamma som barnets ålder. När äggklockan ringer förklarar vi igen varför han hamnat där och att om man inte gör så igen så slipper man vara utan leksaker igen, sedan blir det en puss och kram. Det här har fungerat väldigt bra och han är väldigt kärleksfull annars, så jag tvivlar på att han får något men utav det här.

Nyckeln i detta är att INTE direkt "bestraffa" utan att ALLTID berätta att det barnet gör inte accepteras och varför man inte accepterar det, så att barnet kan sluta med det självmant och slippa vara utan leksaker. ALLTID en varning först alltså.

Vanligt bus som att smita ifrån påklädning och vanligt bråk mellan syskon om vem som vill ha leksaken osv. ger inget annat än en tillsägelse att om vi inte klär på oss kan vi inte göra det här roliga och den som hade saken först får ha den kvar, sedan är det nästas tur med saken. Påklädning har aldrig varit något egentligt problem här eftersom vi alltid planerar att vara klädda och klara minst en kvart innan vi måste åka. Blir vi klara tidigt, så kan de ju leka utomhus i 10 minuter eller så. Det blir ju dessutom då en belöning för att de klätt på sig snabbt.

pyttsan, bestraffning heter det!
hur skulle du reagera om din man/fru gjorde samma sak mot dig för att du inte gjort det denne kröävde?
jag hade kastat ut ägglockan för den som gjorde så när jag var där!

Muriel

Äldre 3 Sep 23:11

#166

3xmamma skrev 2010-09-03 21:29:35 följande:

Svarade bara alla som hävdar att man aldrig skulle bestraffa en vuxen som man gör med ett barn. Vad gäller kunskap och barnuppfostringsmetoder så är det väl lite av en modegrej. Just nu är det Juul och hans lärljungar som är tongivande, i alla fall på FL, vem vet vad som gäller om 10 år?

Visst går det trender i barnuppfostran, absolut! Men något man vet (och som inte kommer att förändras) är ju bland annat att ett barns hjärna inte är färdigutvecklad och att man därför inte kan begära att de ska resonera, kontrollera sina impulser och se samband mellan handling och konsekvens som en vuxen gör, det är neurologiskt omöjligt.
Förmågan att förstå att andra människor resonerar på kunskaper och åsikter separata från dina egna har inte ens kommit i tvåårsåldern.

Skit i det du

Äldre 3 Sep 23:14

#167

Tygtiiger skrev 2010-09-03 22:56:15 följande:

Nej. Barn ska inte låsas in. De ska inte heller tvingas sitta på pallar och skämmas för sitt beteende. Barn ska behandlas med respekt för sin person och egenart och inte utsättas för kränkande beteende - det står det tillochmed i lagen!

Här hemma är det enkelt. När min son gör sådant han inte får eller är dum med vilje så blir jag arg. Ibland skäller jag, men då får man inte säga fula ord, jag brukar oftast häva ur mig ett "du GÖR inte så, nu RÄCKER det!"

Ibland skriker han och springer in på rummet, ibland skäller han tillbaka, ibland har jag missuppfattat alltihop och får be om ursäkt. Ibland blir jag för arg för småsaker och då får jag skärpa mig och be om ursäkt.

Om man slåss med saker får man inte ha dem, men man kan få tillbaks dem senare. Om man kastar mat får man gå från bordet. Om man är dum mot andra får man säga förlåt. Om man har bråkat får man förklara och fundera efteråt.

Men ffa kan man som vuxen försöka förutse och förebygga konflikter, förklara och övertyga istället för att bara beordra. Den vuxne har all makt i förhållandet och den ska man banne mig förvalta väl!

Ni som stänger in era barn eller skickar dem att skämmas - hur ska ni göra när ungarna är så stora att de kan säga Fuck you! och dra om ni försöker låsa in dem på rummet? Då är det ju för sent att försöka bygga upp ett förtroende och en vana av att kompromissa, förhandla och gräla på ett acceptabelt sätt.

Anonym (Supernanny)

Äldre 3 Sep 23:15

#168

Jag skrev aldrig att det inte heter bestraffning. Det är svårt att få fram betoning på ord i en skriven text. Det jag menade var att vi alltid ger barnet en varning innan det blir konsekvenser. "Straffet" kommer inte direkt. Barnet har möjligheten att avbryta sitt beteende. Det är när tillsägelser inte fungerar som vi har använt oss av det här. Det är inte min mans uppgift att uppfostra mig, men däremot är det vår uppgift att uppfostra våra barn som för övrigt är trygga och harmoniska barn. Det är väldigt sällan vi har använt ovanstående metod. Självklart skulle det bästa vara att det räckte med tillsägelser, men nu gör det ju inte det i de värsta trotsperioderna.

Joci

Äldre 3 Sep 23:56

#169

limmelime skrev 2010-09-03 21:31:14 följande:

hahaha ja jag är ledsen men du hade nog behövt vara med och se detta utspela sig, för att förstå min "ironiska" framtoning..

flickan har aldrig varit LEDSEN när hon avvisats till sitt rum, bara allmänt arg och "tjurig", sådär som en tvååring kan vara.. hon har aldrig GRÅTIT över att hon blivit tillrättavisad...
och nu snackar vi om kanske...en minut, sen kommer hon ut glad som en sol, tittar på sin mamma och säger "låt" (förlåt)...

den första gången hon själv reste sig argt upp o gick in på sitt rum (och SMÄLLDE igen dörren som värsta tonåringen) innan mamman ens sagt något (mer än tillrättavisat en gång) brast vi ut i gapskratt både jag o mamman.

jag ser inte detta som något horribelt, jag gör verkligen inte det, utan helt harmlöst, faktiskt..
det är en mycket kärleksfull familj, och dottern mår (i mina ögon) hur bra som helst, har stor empatiförmåga och en stark vilja.... jag kan inte för mitt liv se att detta på något sätt skulle skada flickan... det är ju inte så att mamman ryter åt dottern när hon går med henne in på rummet heller för den delen, hon pratar vänligt, i normal, "pedagogisk" samtalston, och inte det minsta hotande.

Men tror du verkligen att flickan förstår varför hon säger förlåt? Hon är 2 år.

Hemma hos oss bestraffas man inte för att man visar olika känslor. Man får bli arg, man får bli ledsen och frustrerad. Jag förväntar mig inte att min dotter (snart 2 år) ska uppföra sig och tänka som en vuxen. Om hon skriker eller slåss beror det oftast på att hon är trött eller någon inte blir som hon tänkt sig.
Hur skulle det bli bättre genom att vi avvisar henne och skickar in henne på rummet eller sätter henne på en stol?

Är det här jag ska skriva nånting smart?!

Mamma 04 och 06

Äldre 3 Sep 23:58

#170

Tygtiiger skrev 2010-09-03 22:56:15 följande:

Nej. Barn ska inte låsas in. De ska inte heller tvingas sitta på pallar och skämmas för sitt beteende. Barn ska behandlas med respekt för sin person och egenart och inte utsättas för kränkande beteende - det står det tillochmed i lagen!

Här hemma är det enkelt. När min son gör sådant han inte får eller är dum med vilje så blir jag arg. Ibland skäller jag, men då får man inte säga fula ord, jag brukar oftast häva ur mig ett "du GÖR inte så, nu RÄCKER det!"

Ibland skriker han och springer in på rummet, ibland skäller han tillbaka, ibland har jag missuppfattat alltihop och får be om ursäkt. Ibland blir jag för arg för småsaker och då får jag skärpa mig och be om ursäkt.

Om man slåss med saker får man inte ha dem, men man kan få tillbaks dem senare. Om man kastar mat får man gå från bordet. Om man är dum mot andra får man säga förlåt. Om man har bråkat får man förklara och fundera efteråt.

Men ffa kan man som vuxen försöka förutse och förebygga konflikter, förklara och övertyga istället för att bara beordra. Den vuxne har all makt i förhållandet och den ska man banne mig förvalta väl!

Ni som stänger in era barn eller skickar dem att skämmas - hur ska ni göra när ungarna är så stora att de kan säga Fuck you! och dra om ni försöker låsa in dem på rummet? Då är det ju för sent att försöka bygga upp ett förtroende och en vana av att kompromissa, förhandla och gräla på ett acceptabelt sätt.

Jag instämmer helt. Det gör mig väldigt ledsen att veta att folk låser in sina barn eller förpassar dem till en skamvrå. Supernannymetoder passar kanske barn med olika typer av allvarliga beteendestörningar, men de är inte menade att användas för normalt trotsiga barn.

Bra straff på barn?

INNEHÅLL