Bra straff på barn?

Hur ska man annars få barn att lyssna och visa respekt för äldre??

Att vara man/fru är inte samma sak som att vara förälder-barn. Man/fru har föräldrar som oxå har fostrat en till det som dom tyckte var bra för dom, nu är det vi föräldrar som ska fostra våra barn som det passar oss...Vissa männiksor har mer tålamod och andra mindre. Men gud vad jag kan störa mig på föräldrar som ska säga till sina barn som busar och är elaka. "men kalle, jag har ju sagt åt dig att du inte får kasta sand på andra barn"(sägs då med mjuk röst)  HAH vad är det för tillsägelse?? Hur ska "kalle" ta det om han inte blir ordentligt tillsagd att kasta sand på barn är farligt och oacceptabelt??  Att ta tag i barnens arm och ryta till lite är inget farligt alls, bättre dom lär sig att bli tillsagda odrentligt när dom gjort fel än att bli chokade när nån säger till dom i skolan eller på nån lekplats av andra barn.
Kanske pga av föräldrar som ALDRIG ryter eller säger ifrån på skarpen OFTAST får barn som senare revolterar och blir skolans buse....Jag säger inte alla, men man märker tydliga tecken på männiksor som fostrat "CURLING" än föräldrar som låtit barnen lära sig lite hyfs! Jag vill inte att andra ska titta på mina barn och tycka att dom är respektlösa mot varken äldre eller andra barn, då har jag misslyckats, BIG TIME!

Jag har själv två barn snart 3 och 4 år gamla, och dom får inte bete sig hur som helst. gör dom nåt fel så får dom veta det, vart vi än är.....hellre att jag säger till dom och att dom kan uppföra sig sen när ja inte är med än att jag ska behöva skämmas varje gång jag inte är med.....
ALLA människor som träffat mina barn utan oss har ALLTID ROSAT dom! Då känner man sig stolt över dom och glad att man lyckats.... Trotsåldrarna är inte lätta, långt ifrån det...... Men jag tror att man måste ryta lite.....

Så TS, känns det rätt för dig så som du fostrar, så tycker jag att du ska fortsätta i din takt!

när min dotter går för långt hemma som tex bits, slår, sparkar och försöker ha sönder saker här hemma när hon inte får som hon vill..  sätter jag henne på time-out. Hon får sitta på mattan i köket i 3-5 min. Efter det pratar vi om varför hon fick sitta på mattan. sen är allt frid och fröjd..  ska tillägga att min dotter är 3 år.. 

ska säa med att jag alltid är kvar i köket med min dotter såå hon sitter inte där helt själv 

En lysande artikel. Jag önskar att ALLA kunde läsa den.

Jag tycker inte straff av barn är bra någonsin. Man kan ge koncekvenser utan att det är regelrätta straff, och ALLA konsekvenser ska ju alltid ha med det oönskade uppförandet att göra!

Att stänga in sitt barn eller lämna det själv så som TS gör är bara avskyvärt kort och gott och gagnar ingen. Funkar ju så länge barnet är litet, men kommer vara vatten värt den dag ungen är större och har lite kraft att sätta emot.

Jag har inte rytit till åt mig unde på det sättet en enda gång, hon kastar aldrig sand på andra barn eller beter sig dumt. Hon är förvisso bara två år, men vi får ofta kommentarer om att hon är så löjligt enkel att ha med i butiker osv, hon lyder oss, tar inte saker hon inte får ta osv osv. Och igen, vi har aldrig behövt slita tag i henen och ryta till för att få det beteendet. De FÅ gånger vi höjt rösten är det för att överrösta henne så att våra ord nått fram. Tro mig, vår tjej kan få ENORMA utbrott, även på offentliga platser, när det inte går som hon vill, men hon vet egentligen vad som gäller och ger sig snabbt.

Jag tror öht inte att man "måste" ryta till åt sina barn för att få dem att lyda, det finns bättre sätt.

Om barnet fortfarande bär blöja, alltså inte ens kan hålla tätt, tycker jag att det är för tidigt med time out och andra diverse "straff". Alltså en knodd som inte ens går på toa själv kan ju inte förstå speciellt mycket av sådan "pedagogik". Tycker hela ts- inlägget låter grymt. Kollade om denna tråd låg i "sandlådan" faktiskt.

Barn härmar vuxna. Om du lyssnar och visar respekt för dina barn, så får du samma sak tillbaka. Inte direkt, utan det där tar tid. Barn är liksom inte "färdiga" vid 3 år!

Du tar upp 2 olika sätt att hantera barn som kastar sand. Eftersom det ena är fel i dina ögon, så blir det andra automatiskt rätt verkar det som? Då glömmer du att det finns ett oändligt antal olika sätt att hantera samma situation, och de flesta inkluderar inte rytanden och ryck i armarna.

Om jag ser på mina barns klasskompisar och tänker speciellt på "värstingarna" som funnits i de klasserna, så har de alla haft en sak gemensamt; de har alla haft minst en förälder som skällt, rutit och skrikit åt dem. Ingen bra reklam för den metoden, skulle jag nog vilja säga ...

Som många andra redan skrivit; jag bestraffar inte heller mina barn men ofta presenterar jag en "direktkonsekvens". Ex. Det är lördag och barnen vill inte äta lunchen före godiset. Då säger jag: "Den som äter lunch får godis!!". Underförstått, "Den som inte äter lunch får inte godis". På så sätt får de ändå ett "val"; äta mat - äta godis eller inte äta mat - inte äta godis.

Det fungerar hur bra som helst!

Nu har vi fått jobba ganska hårt för att detta ska "gå in", men belöningen blir trygga barn - de vet vad som gäller!

Självklart får man ta "dagsformen" i beaktande... Ibland kanske man måste tänja lite på saker och ting, men grundprincipen är ett måste: det jag och min man sagt ska gälla! De enda gånger jag verkligen måste markera tar jag med mig barnet (oftast den yngre när han gallskriker) in i ett annat rum, förklarar att han förstör för oss andra och sen sitter jag MED honom tills han lugnat ner sig. Lämnar aldrig! Oftast sitter han och skriker i mitt knä, och när han lugnat sig gosar vi och går ut tillsammans.

TS, jag tror inte att ett litet barn klarar av att själv "reflektera" över sina sk synder. Barn behöver motgångar, men samtidigt behöver de stöttning och tröst. Ex. "Jag förstår att du vill ha en glass nu, men det går inte!". Även om barnet i en sån situation skriker och kanske t.o.m. slåss måste man som vuxen stå pall.

Word!

En gång har min tjej kastat sand på ett annat barn, jag tog helt lugnt henne lite åt sidan och förklarade i lugn vanlig samtalston att man inte kastar sand på andra barn och om hon gör det igen måste vi gå därifrån... Hon kastade ingen mer sand. Vi gör på samma sätt i de felsta situationer på offentlig plats, pratar lugnt med henne och förklarar läget att slutar hon inte med sitt beteende måste vi gå därifrån. Svårare är det egentligen inte eftersom hon vanligen vill vara kvar i affären/restaurangen eller var vi nu är..