Bra straff på barn?

Orkar inte ens försöka kasta mig in i debatten. Jag skiter i vad andra tycker om mina kommande uppfostringsmetoder och jag skiter i hur andra gör. Bestraffningar tror jag på men där inkluderas inte våld (fysisk eller psykisk), inmlåsning osv. Så är det med det.

När min son gör så.. brukar ja vänta ut han.. Inte stänga in han utan vänta tills utbrottet går över.. Sen ta och klä på han ändå. skulle aldrig stänga in han.. Vill han inte ha på blöjan direkt nej då får han gå utan tills han lugn för då går de o sammarbeta samma sak med kläderna ja väntar ut hans nej sägande tills de går.. För att han måste ju få bestämma med.. men ändå är de ja som vinner för ja vänta ut han.. skulle inte stänga in min son för att han har en egen vilja..

okej, nu måste jag ju bara....igen!

jag blev uppfostrad av världens bästa mamma...
hon förklarade alltid rätt och fel, skrek aldrig, och bestraffade inte i den bemärkelsen vi pratar om här (gå in på rummet, utegångsförbud osv)... jag hade en FIN respekt för min mamma, litade på henne, och stödde mig mot henne när det behövdes, och hon fanns alltid där. fick alltid höra av äldre bekanta att vi var så "väluppfostrade o artiga", trots att hon som sagt alltid mest bara visat hur man uppför sig genom att vara sån själv...

sen blev jag tonåring....en FÖRDJÄVLIG tonåring!!! mamma kämpade o kämpade, försökte nå fram till mig gång på gång, genom att, som hon alltid gjort innan, prata prata fråga o prata, men jag stängde av (trots att samvetet gjorde att det sved lite inombords att vara så taskig mot mamma)...
efter ett par års kämpande höll hon på att ge upp... då kom hon och försökte en ny metod: UTEGÅNGSFÖRBUD!!!!!
jag nästan hånskrattade åt henne, tog på mig skorna o gick ut. efter det slutade jag passa tider helt och hållet, och brydde mig inte ett skvatt om hur orolig hon var över att ej veta var jag fanns osv.
jag såg det som att hon gått över en gräns (tonåringar resonerar inte alltid så smart )

jag tycker detta är jättesvårt.... ena sekunden önskar jag (och har sagt till min mamma) att hon hade varit lite hårdare med "bestraffning" redan innan jag kom i tonåren, så jag hade lärt mig någon slags respekt för den formen av uppfostran, medan jag i nästa sekund ju fortfarande TYCKER att jag fick världens bästa uppfostran, och har en rättvis och mycket klok mamma, som jag fortfarande ber om råd ang. mammarollen.......

så vad är rätt och vad är fel? finns det något HELT rätt?

Ja, riktigt obehagligt. Och många verkar jämföra våldsamma barn med detta - har de läst trådstarten ordentligt?

En mycket enkel och bra beskrivning på alternativet till det som det tipsas om här.

Om jag ska vara ärlig så tror jag att det handlar om att vilja rättfärdiga sitt eget beteende (man straffar sina barn), och därmed drar man paralleller till allt från misshandlande vuxna till barn som beter sig helt uppåt väggarna. Och missar det fina i kråksången, nämligen att den här tråden handlar om en liten 2-åring som i ett led att lära sig att uttrycka sin egen vilja ibland inte vill ha blöja på sig.

Alternativt har folk grava problem med läsförståelsen. Resultatet blir obehagligt i vilket fall. 

Nu blir jag nyfiken eftersom du börjar ta till personangrepp och sånt. Hur kom vi hit egentligen?

Jag skrev så här:
"För mig är det naturligt att ta bort maten om dottern (2½år) slänger eller spottar ut den på golvet. Den första konsekvensen är att hon får plocka upp den, vilket hon gör ibland, men hjälper inte det så tar vi bort maten. Ingen mat = inget att spotta ut på golvet."

och så här:
"Rena bestraffningar - enligt mig att man tillför något som är obehagligt - som inlåsning, ingen mat, stryk m.m. är skadligt för barnet."

Du kontrar med:
"Du beskriver ju själv hur du tar ifrån ditt barn maten för att sedan säga att du är emot sådana bestraffningar, hur hänger det ihop?"

Vilket jag finner helt ologiskt eftersom det ena är en följd av att barnet ätit klart och inte vill ha mer mat, men gärna gör roliga saker med maten på ett sätt som inte uppskattas av omgivningen, medan det andra handlar om att bestraffa ett oönskat beteende, t ex slår sitt syskon, genom att inte ge barnet mat.

Likställer du verkligen de två olika scenarierna?

Svarade bara alla som hävdar att man aldrig skulle bestraffa en vuxen som man gör med ett barn.  Vad gäller kunskap och barnuppfostringsmetoder så är det väl lite av en modegrej.  Just nu är det Juul och hans lärljungar som är tongivande, i alla fall på FL, vem vet vad som gäller om 10 år? 

hahaha ja jag är ledsen men du hade nog behövt vara med och se detta utspela sig, för att förstå min "ironiska" framtoning..

flickan har aldrig varit LEDSEN när hon avvisats till sitt rum, bara allmänt arg och "tjurig", sådär som en tvååring kan vara.. hon har aldrig GRÅTIT över att hon blivit tillrättavisad...
och nu snackar vi om kanske...en minut, sen kommer hon ut glad som en sol, tittar på sin mamma och säger "låt" (förlåt)...

den första gången hon själv reste sig argt upp o gick in på sitt rum (och SMÄLLDE igen dörren som värsta tonåringen) innan mamman ens sagt något (mer än tillrättavisat en gång) brast vi ut i gapskratt både jag o mamman.

jag ser inte detta som något horribelt, jag gör verkligen inte det, utan helt harmlöst, faktiskt..
det är en mycket kärleksfull familj, och dottern mår (i mina ögon) hur bra som helst, har stor empatiförmåga och en stark vilja.... jag kan inte för mitt liv se att detta på något sätt skulle skada flickan... det är ju inte så att mamman ryter åt dottern när hon går med henne in på rummet heller för den delen, hon pratar vänligt, i normal, "pedagogisk" samtalston, och inte det minsta hotande.