minolia skrev 2013-09-05 08:18:55 följande:
Förstår det, det är mycket som ska bearbetas och ältas. Men jag tror det är bra om man gör det ordentligt nu så det inte finns kvar en massa tankar en längre tid. Jag har liksom hamnat i ett nytt vakuum. Nu vill jag få allt det praktiska genomfört så att jag sen kan börja bearbeta. Gick "förlossningen"bra? Hur kändes det jämfört med en vanlig förlossning? Fick du se den lille, eller var den för liten för det? Jag gissar att vi har precis lika långt därav alla mina frågor.
Fråga på du bara, jag ville också veta allt. Förstår helt.
"Förlossningen" gick bra, nu är det säkert väldigt olika men detta var inte alls som att föda ett barn på det sättet.
Vi kom in kl 8.00. 8,30 fick jag smärtstillande och fyra cytotek vaginalt. Gick ner och fikade vid 10, fick sån frossa så en kopp varm oboy var så gott och värmde.
När vi kom upp igen la jag mig och fick lite ont i magen kände hur det liksom knäppte till i magen någonstans...
Reser mig upp och då forsade det till, gick till toa och tänkte gud vad jag kissar mycket (blodblandat var det då)
In kommer barnmorskan och jag berättar vad som hänt och hon bara ah då gick nog vattnet, ja såklart tänkte dumma jag =)
Fick två nya cytotek att föra upp runt 12,30. När jag skulle gå in och göra det kände jag igen upps liksom nu kommer det nåt. Satte mig på toa där sköterskan hade fäst ett bäcken för att fånga upp det som kom ut.
Titta ner och ser bebisen huvud och lilla kropp på väg ut. Kändes bara skumt, gjorde inte ont alls.
Ut kom allt, moderkaka och bebis. Sa till Tobbe, nu kom allting.
Då angående titta eller inte titta. Innan hade jag sagt att jag ville titta och min sambo ville inte. Helt ok.
Han ångrade sig när vi satt på sjukhuset och barnmorskan frågade vad vi ville och ville titta ändå. Jag är glad att vi valde att titta och att Tobbe ändrade sig. Det blev liksom ett bra avslut och man förstod att såhär är det.
Tillsammans innan vi ringde på klockan så tittade vi länge och konstaterade att där var ju vår bebis, perfekta minihänder och allt var helt, bara väldigt litet
Vi pratar om en decimeter längd ungefär på hela bebisen.
Vi ringde på klockan och så kom sköterskan in, hon kollade och frågade igen om hon skulle fixa i ordning lite och komma in med den igen, det ville vi.
När hon gick så dog Tobbe fullständigt, han grät och grät. Efter ett tag frågade jag vad det var som var jobbigast för honom just nu. Han svarade att nu förstod han (nu stortjuter jag igen) nu blev det så himla verkligt för honom med.
Sköterskan kom tillbaka med det lilla slocknade livet och vi tittade och frågade om hon såg kön och konstaterade att det var svårt att se men hon trodde att det var en pojke.
Vår bebis kommer att kremeras och spridas i Limhamns minneslund, det gör alla i Malmö över 12 veckor om man inte har andra önskemål. Vi kunde valt Lund eftersom det är närmre oss tex. Men platsen känns inte så viktig bara att den får ligga i en lund känns bra.
Efter ytterligare en timme fick vi så åka hem eftersom allt gått såpass "bra" och jag blödde inte mer än normalt eller hade ont.
Hem åkte vi, tomma inuti och så ledsna. Vi gråter med varandra och pratar jättemycket. Våra vänner vet också och vi ältar och gråter med dom. Vi har haft ett underbart stöd hela tiden från alla faktiskt, vilket känns jätteskönt. När vi kom hem så bjöd grannarna på middag på kvällen, hade ordnat med dom fall i fall det skulle ta lång tid, så mina (våra) stora barn var omhändertagna.
Ja du, det var väl hela den dagen i stora drag.
Nu så fort som vi kan vill vi blicka framåt men vi kommer aldrig att glömma knodden som inte fick bli en människa i vår familj. Känner ändå att vi gjorde rätt val för oss, det är jag trygg i.
