Bonusbarnet vägrar äta min mat!!!

Till Lavish: jag vet inte vad du har för middagsrutiner men att stoppa in några köttbullar i ugnen ( mamma scans så klart) och släng ner 1 dl makaroner i kokande vatten kan väl inte anses vara särskilt jobbigt och det kan inte heller ta mer än totalt 15 minuter. Eller har jag fel? Då slipper hon höra att maten är äcklig och på köpet får hon får en mätt och nöjd unge i huset. Hur svårt kan det vara? 

Det är ju inte så att det kräver allt för mycket tankeverksamhet för att fixa till den maträtten så ts, eller hennes sambo, kan nog koncentrera sig på att laga sin egen goda mat under tiden. Inte jobbigt alls och det behöver inte bli så dyrt heller om man lyckas köpa köttbullarna på extrapris. Jag lägger hellre energin på att tjata om läxor och annat viktigt.

Detta är en fas i livet och jag tror att 99% av alla köttbullegalningar blir helt normala vuxna så småningom. Lycka till!  

Jag har inte förbjudit  11 åringar deras barnslighet-  men det är INTE barnsligt att spy ner bonusmammas mat eller vägra äta den, det är inte barnsligt att spotta ut maten och säga fy vad äckligt!
DET DÄR ÄR en UPPFOSTRINGS FRÅGA!
Uppför man på ett sådant sätt så upplevs man tyvärr som ouppfostrad. Speciellt när man är 11 år och förstår redan det mesta här i livet!  Om man påstår något annat om en 11 åring så har man kränkt vederbörande och sänkt hennes utvecklingsnivå till en 5 åringens nivå.  

Är det mindre barnsligt att servera köttbullar till barnet varje kväll? Eller låta barnet ta fil och flingor istället för varm lagad mat? Eller stoppa huvudet under kudden och låtsas att det regnar- inte min unge dvs hon får göra vad hon vill.

Näpp. Det tycker inte jag.
Man är just vuxen nog att ta det bråket. OCh inte minst för barnets skull!

Om en bonusmamma går runt och mår dåligt pga av en ouppfostrad unge och pga att hon inte kan säga ifrån( just pga att det inte är hennes unge! Skulle det vara eget barn- skulle man ju inte tolerera det!), samt inte får stöd av barnets fadern då barnet trampar ner henne - så måste hon få stöd för att lära sig att säga ifrån innan hon får hjärtinfarkt eller blir utbränd av sin ständiga snällhet.  

Det spelar mindre roll  varför barnet uppför sig så - om hon vill ha makt eller visar sitt missnöje mot bonusföräldern genom att vägra äta hennes mat. Ett sådant uppförande måste upphöras.
 
En bonusmamma som levt ihop med barnet 1,5 år är inte så ny heller, utan kan absolut ställa krav och visa vad hon tänker och tycker, speciellt om barnet är så stor som 11 år. 

Jag lever själv i en familj med mina-dina-våra barn och skulle tycka att det var förjävligt om mina bonusbarn eller egna barn skulle spy ner min mat  och allt detta UTAN ATT JAG KUNDE SÄGA IFRÅN och utan att min man skulle stötta mig. Nu är inte så fallet - min man accepterar aldrig sådant uppförande vare det gällde mina eller hans egna barn. OCh jag skulle  t o m vara tacksam om han reagerade och sa ifrån till mitt barn!!!.  

Men, så klart - alla familjer måste ha frihet att bestämma själva hur många gånger i veckan de vill ha köttbullar serverade på bordet  så att ALLA i familjen mår bra.

Så jag tycker inte att det är fel att visa sina känslor (även att man bli arg eller" flipprar ur"!) och säga ifrån - Det här är oacceptabelt, lilla damen! Du får äta varm mat med oss eller så sitter du bara här vid matbordet och gör oss sällskap medan vi äter.
Förr eller senare börjar de äta. (Ja, om man nu inte bjuder olämplig speciell mat -med starka kryddor eller dyl.)  Det sägs att ett litet barn måste smaka en ny  maträtt 9 gånger innan det vänjer sig med smaken och börjar tycka om den. En 11 åring kanske bara 5 gånger. Så det är även tålamodet som gäller.

Lycka till, TS.

Jag tycker det låter lite som att hon straffar dig genom att inte gilla den mat du har lagat... Eller så har hon helt enkelt blivit så bortklemad att hon bara vill ha sina favoriträtter och inget annat.

Jag tror på idén att hon får vara med och laga mat och att ni alla 3 gör mat tillsammans. Sen måste hon få smaka åtminstone på den maten ni gjort och gillar hon inte den så är fråga om ni vill vara så hårda att hon får vara utan?

När det gäller att introducera lite mer "nyttig" mat så föreslår jag gurkstavar, morotstavar, majs, paprika etc som någon slags förrätt medan ni väntar på att middagen ska bli klar. Så får hon tugga lite på det innan.
Förklara också för henne att man blir sjuk om man äter samma mat dag ut och dag in året runt...

Sen måste ju självklart du och pappan vara på samma sida här... annars är det helt kört!

Blir snart galen av frustration. Lever med min sambo och hans elvaåriga dotter (vv) och vi har stora problem gällande maten som serveras här hemma. Jag har länge försökt att laga någon form av mat som passar oss alla, typ spagetti & köttfärsås, korv stroganoff, lasagne, spagetti carbonara, wokad mat.. ja allt möjligt men ingenting duger. Det enda hon äter och vill ha är snabbmakaroner och någon form av hel eller halvfabrikat till, typ mamma scans köttbullar eller stekt falukorv/ bullens kokta korv eller mcdonalds. Hon säger rakt ut att det är äckligt och jag tycker att när man är elva år så borde man vara så pass uppfostrad att man äter det som bjuds. Visst kan det finnas vissa rätter man gillar mer eller mindre, men man sitter väl inte konstant och sågar maten som bjuds?!? Pappan löser det genom att laga två rätter. Ja väldigt ekonomiskt. Och jag anser att hon kan hålla på såhär enbart för att hennes pappa aldrig säger ifrån. När vi är hos farmor och farfar är det en helt annan visa. "Nu äter du upp" och tjejen får äta det vi äter. Inga krusiduller. Och då gör hon det. Inte ett ord om att det är äckligt.

Sen tänker jag på hur hälsosamt är det att hon bara ska äta så här enformigt, vilket jag försökt ha som argument också, då säger han, "ja men det är ju bra att hon äter i varje fall". Fattar han inte att han NU lägger grunden för henne senares osunda leverene. Hon är konstant förkyld men det tror han inte har något med saken att göra.

Nu är alltså lösningen den att pappan får stå för matlagningen de veckor dottern är här. Antingen så lagar han två rätter eller så blir det någon snabbmakaronshistoria som jag får delta i och då brukar jag laga min egen mat. Häromdagen hade jag gjort en pasta med jättegod pastasås och gjort matlådor som jag kunde äta i flera dagar. Då tar sambon helt plötsligt och ger henne en av dessa portioner, för då orkade han plötsligt inte laga mat. DÅ SPOTTAR UNGEN UT MATEN I HANDEN OCH RUSKAR PÅ HUVUDET "ÄCKLIGT", som en barnunge på fem år ungefär. Jag bara tittade på pappan och ruskade på huvudet och gick därifrån. Vad fan ska man göra?? Saken är att jag och dottern kommer bra överens annars, men det här jäkla beteendet går mig så förbaskat på nerverna så det förstör min syn på henne. Hur mycket ska man krusa en unge? Hur gör ni i era familjer?