Är du en apförälder?

Jag har aldrig hört talas om det där förut men oj vad det stämmer in på mig. Läs artikeln så har du en vanlig dag för mig och min ettåring :)

Hehe, ja det blir en aning rörigt när det faktiskt inte finns en exakt definition av grundtanken i AP (jag menar, AP kan ju både stå för nära föräldraskap och aktivt föräldraskap och dessa två definieras lite olika även om det i grunden är samma tänk)
Tror dock många brukar utgå ifrån familjen Sears tankar kring AP då de är lite förespråkare i USA just för AP och varit ledande i att sprida det. (Unge Dr Sears brukar ju prata ganska mycket om AP i "The Drs" tex när barn och spädbarnsvård är på tapeten)

Vet inte riktigt om jag/vi skulle räknas som AP har inte läst så mycket om själva AP men av länken i TS tycker jag ändå mycket stämmer in....

 vi lyssnar alltid in våra barns signaler och utgår ifrån det vilket har resulterat i att vi  tex samsover med ett barn och det andra visar tydligt att hon vill sova själv så då får hon göra det. Första barnet bar vi väldigt mycket, med andra barnet varierar vi bärandet med vagn. Första barnet ammades bara helt ett litet tag och sedan fick han även ersättning och vi slutade amma vid 4 månader. Barn nummer två helammades i nästan 4 månader och delammas fortfarande nu vid dryga 6 månader..... De är väldigt olika våra barn så för oss känns det naturligt och viktigt att känna in och "lyssna av" vad som passar bäst för vilket barn.

Angående samsovning.

En artikel (på engelsa) om varför det är bra att samsova:
http://www.timesonline.co.uk/tol/news/uk/article1083020.ece

En artikel på svenska som reder ut den Europeiska statistik som nuvarnade råd är baserande på:
http://ltarkiv.lakartidningen.se/2006/temp/PC0955

Slutsatsen är att om normalviktiga, friska och  nyktra föräldrar, som inte använder mediciner,  samsover med sina barn i sin säng (inte soffa eller annan plats) så är risken för plötslig spädbarnsdöd betydligt lägre än om barnet sover i egen säng.

Ja, eller AP-light kanske
Ammade bara i drygt ett år, sen ville inte sonen mer.
Samsov helt till alldeles nyligen (han fyller 4 snart), nu sover han ungefär halva natten i sitt rum och halva i min säng. (också hans eget val)

I övrigt är jag nog ganska mycket AP-förälder.

Fast den sista är ju en debattartikel och inte särskilt neutral dessutom skiljer hon på cosleepning och bedsharing, och lyfter ju fram att den säkraste samsovningningen är när barnet har sin egen bädd men i anknytning till modern. Sen visar  ju ingen av artiklarna på någon forskning som visar att samsovning egentligen leder till lägre psd, bara att psd inte är så vanligt i typ Kina. 

Om du läser den meta studie jag hänsvisade till fanns det även där med positiva saker om samsovning, men också studier som visade det motsatta. I svaret till en debattartikel du hänvisar till tycker jag att detta lyfts fram på ett nyanserat sätt och slutsatsen är att samsovning har väldigt många fördelar särskilt med avseende på amning men det finns också risker även om man bortser från rökning och alkohol

Vad jag menar är att vad i det du citerar säger att inte pappan ska öka sin naturliga instinkt? Män och kvinnor är biologiskt olika vilket innebär att män tyvärr varken kan producera bröstmjölk och heller inte bära och föda barn. Om amning ökar moderns naturliga instinkt, om det är ett redskap att stärka banden mellan mor och dotter/son, hur kan det då vara något dåligt? Det innebär ju inte att man som förälder (oavsett om man är mamma eller pappa) inte kan stärka banden på annat sätt.

För mig låter det resonemanget ungefär som att säga att allt ska vara mm-rättvist och det är för mig vare sig bra ur föräldrasynpunkt eller bra ur jämställdhetssynpunkt. Framför allt handlar det inte om barnet. Om exempelvis pappan är en fantastisk berättare och tillsammans med sitt/sina barn skapar enorm kontakt i ett nära berättande.....så nej, då ska han inte göra det om inte mamman har samma förmåga. Mamman bär sitt barn i magen i 9 månader, vilket innebär en orättvis fördel.......så nej, då är det bättre vi inte skaffar barn alls....eller det allra bästa vore att adoptera så att vi båda som föräldrar står på scratch. Jag överdriver givetvis, men det är ju samma resonemang i grunden. Min sambo tycker att det hade vore fantastiskt att amma, han hade gärna velat amma själv, men nu är det inte en realistisk möjlighet så då hittar han andra vägar att knyta an.......och missunnar inte mig amningen (eftersom jag och barnen har trivts med amning).

Om något skulle jag säga att AP ger pappor samma råd om att skapa nära anknytning tidigt på samma sätt som mammor (men inte via just amning). Finns det på fullaste allvar någon som inte tror att något positivt hade gått förlorat för någon om pappor generellt valt att bära sina barn i exempelvis sjal, att samsova, att ha sitt barn mycket hud mot hud, att ge mat amningslikt etc? Jag hade varit överlycklig om jag sett pappor med sina bebisar nära mot bröstet i sjal medan de promenerade, handlade eller vad de nu gjorde. Nu är det tyvärr ganska sällan om jag ska vara ärlig.

Vad gäller att tvinga barn till samsovning så tycker jag diskussionen är rätt komiskt. Ruskigt snäv infallsvinkel på vad det innebär att samsova. Många som gillar att AP ligger inte och trängs en hel familj i en 120-säng. Ganska många väljer någon form av familjesängslösning. Vi har exempelvis en säng som i praktiken är 390 bred som vi sover 4 personer i. Det innebär att den som vill kan sova som ett frimärke med någon annan (vilket barnen i störst utsträckning gjort som riktigt små, men även under andra perioder), men alla kan även välja att ha ungefär 1 gånger 2 meter alldeles för sig själv. Jag har svårt att se att man skullle behöva tvinga något barn att samsova under sådana premisser. Eftersom vår säng tar upp nästan hela sovrummet så skulle det i praktiken innebära att små barn har ett behov av att sova i eget rum.....och det är jag helt övertygad om att de inte har.

Vår 3-åring sover allt som oftast utan särskilt mycket kroppskontakt med någon annan.....men ibland kommer en hand och vill hålla lite. Vår 1½-åring "vimsar" lite fram och tillbaka för tillfället. Ofta ligger han "själv" men ofta kommer han krypandes någon gång under natten och dunsar ner jättetätt.....och så sover han så ett tag tills han vill ha mer utrymme och rullar iväg en liten bit....tills han börjar vakna för morgonen då han återkommer och vill ligga jättenära igen . 

"Finns det på fullaste allvar någon som TROR att något positivt hade gått förlorat för någon om pappor generellt valt att bära sina barn i exempelvis sjal, att samsova, att ha sitt barn mycket hud mot hud, att ge mat amningslikt etc?"

Det smög in sig ett "inte" för mycket i mitt första inlägg

Just det där fick mig att tänka på min make just nu faktiskt, då han härmodagen sa att han längtar efter att vår bebis skall födas och att han ser framför sig att han på kvällen när storasyster sover ska få ha bebis hud mot hud i sjal medan han sitter och spelar TV spel och bebis sover eller bara ligger och kikar lite. Han satt myyycket med dottern i famn när hon var liten, sov med henne nära osv. och tyckte det var så fantastiskt mysigt och nu när hon är mer självständig och inte vill ligga nära så mycket så längtar han ännu mer efter en ny liten fis att få ha nära. 

Citat från artikeln: I en studie från Afrika visade det sig att det var just de barn som skrek mest som hade störst chans att överleva sitt första år. Alla de barn i studien som med våra ögon sett var lugna och snälla, dog.

Det där tror jag inte på. det kanske gäller om det handlar om att överleva men knappast i ett modernt samhälle. Ett skrikande barn måste vara ett stressat barn eller?