Är du en apförälder?

Men då räknas det ju inte som PSD

Fast det är just det det gör. Om barnet är "oförklarligt död" så räknas det som PSD även om det kan innebära att barnet högs troligt klämts under sömnen, kvävts av ett varmt täcke eller av att inte kunna lyfta huvudet från kudden i sängen om det råkat vända sig över på mage i sin spjälsäng.
Definitionen av PSD är att man inte vet exakt vad som hänt, det kan finnas troliga orsaker bakom, men säkert kan man inte veta. Således räknas de fall som granskats i forskning som PSD vid samsovning även om det finns troliga förklaringar till varför det skett. Skulle man inte definiera PSD så skulle det faktiskt inte finnas några fall av barn som dött av PSD vid samsovning.

Jag tror jag måste hänga lite mer i AP trådar eller dyl här på FL...eller så kanske jag borde låta bli?
Jag känner inte alls igen mig i tänket som vissa AP föräldrar här tydligen ska ha?

Som sagt, ska man sätta en ettikett på vårat föräldraskap så är både jag och maken AP.
Vårat förhållninssätt till dottern och kommande barnet är:
* Vi bär mycket och gärna OM vårat barn vill eftersom vi tror på att primatdelen av oss människor gör att vi är skapta för att bäras när vi är nyfödda. Trikåsjalen är dock självklar i packningen till BB....
* Jag har ammat och ser det som viktigt och min make lika så, MEN jag tror på intet sätt att det är nödvändigt för att vara AP eller ha en bra anknytning till barnet.
* Det är en livsnödvändighet för barnet att ha en god anknytning till BÅDA sina föräldrar (och finns det inte en andra förälder i bilden så en mormor/morfar eller någon annan som står mamman nära), i synnerhet utifall något händer mamman som kräver att barnet behöver vara längre perioder utan mamman.
* Det finns inget possitivt i att låta ett barn gråta/skrika utan tröst, trösten måste inte innebära att ta upp barnet i famnen men vi tror på att det underlättar i synnerhet med små barn som annars har svårt att få ögonkontakt.
* Varje regel som införs skall ha ett konkret syfte, för att förhindra att barnet skadar sig eller skadar någon annan eller förhindrar förstörelse på något sätt. Att sätta regler bara för att sätta regeler känns meningslöst och inget vi sysslar med.
* Vårat barn är en självklart del av vårat liv och hör till familjen på alla sätt från dag 1.
* Vi slutar inte vara man och kvinna när vi fått ett barn och vi tror på att vårat barn mår bra av att se att mamma och pappa tycker om varandra, pussas och kramas (gränsen går vid att bevittna rent sexuella akter, det skulle inte falla mig in att ha sex i samma rum som vårat barn när barnet är äldre än 1 år)
* Alla känslor är ok att visa, både för vårat barn och för oss. Således kan vi gråta om vi är ledsna, vara arga om vi är arga osv. Det viktiga är att PRATA och FÖRKLARA efteråt så att barnet inte blir rädd eller tar på sig skulden för något som inte är barnets fel!

Sen finns det mycket mycket mer också, men det är iaf några saker...

Du låter så säker på din sak, men exakt HUR vet du det? Jag menar inte att det är särskilt farligt att samsova, jag menar bara att det faktiskt finns forskning som visar att det inte är det bästa. Som jag tidigare skrev finns det forskning som visar det mesta. 

Som sagt, det finns forskning åt båda håll, den som säger att Samsovning motverkar PSD och den som säger att det är en risk, ihopslaget blir iaf min uppfattning att risken för PSD är lika stor vid samsovning som om barnet sover i egen säng och att man därför bara kan välja vad som passar just den enskilda familjen bäst.

Det var ju egentligen det som var min poäng, att forskning mycket sällan är entydig särskilt inte när det gäller så svåra saker som PSD. Det jag vände mig mot i ditt ursprungliga inlägg var att du  så bergsäkert slog fast att ALL forskning stödjer AP och så tycker jag inte riktigt att det är. Om man vill kan man hitta forskning som stödjer vilken sorts uppfostran man än förespråkar

Ja, i det du skriver kan jag nog hålla med om nästan allt, och har även praktiserat nästan allt. Är det att betrakta som AP, då skulle jag kanske kunna kalla mig själv det också.

Att lyssna på barnet har varit en självklarhet, men även att se till familjen som helhet. Sjal har vi aldrig använt, däremot sele från tidig ålder, liksom barnen ofta legat i nåns famn. Amningen, tja. Jag har ammat (varvat med att maken gett bröstmjölk i flaska redan tidigt), har inte haft några fasta tider utan gått efter när ungen varit hungrig. Vi har aldrig kört med SHN, 5 mm eller annan sömnträning, försökte en gång med äldsta sonen och klarade inte av ens nån minut. Samsov har vi gjort just under amning eftersom det underlättade, men de har även alltid haft sin egen säng. Å andra sidan har vi aldrig nekat en unge som kommit och vill krypa ner med oss, oavsett ålder. Vi har delat föräldraskapet från början, och varit väldigt fysiska både med barnet och med varandra. I could go on...

Men... det gills tydligen inte, enligt vissa, när man inte anammar hela konceptet sas. Inte för att det spelar så stor roll för mig vad människor på nätet tycker och tänker, men det känns som sagt ändå synd att det blir ett "vi och dom"-tänk där vissa tar sig friheten att kasta skit på andra.

Kanske är det där stenålderstänket som ställer till det, för det har jag lite svårt att ta till mig. Och det kanske är huvudsaken, jag vet inte?

Tja, jag tar väll till mig bitar av det där med stenålderstänket, som att det inte är meningen att en bebis skall lämnas att skrika eftersom det varit rena dödsfällan på stenåldern vad gäller rovdjur tex.
Andra bitar bryr jag mig inte om eftersom jag inte tror att allt var direkt optimalt för våran mentala hälsa på stenåldern då allt handlade om ren överlevnad och inte så mycket om att dessutom må bra och förverkliga sig själv och sina drömmar osv.

Men tja, enligt det mest strikta tänket antar jag att inte ens jag är AP, trots att jag hänger på ett forum med mycket fokus på nära föräldraskap och anser mig helt ha AP tänket som grund i mitt föräldraskap, i synnerhet som jag anser att själva filosofin inom AP är just att lyssna, lyssna, lyssna och kommunicera med sitt barn, sen vad barnet faktiskt uttrycker och vill kan skilja sig åt jättemycket och därför tycker jag det blir galet att säga att man "måste" vissa saker för att räknas som AP ifall ens barn faktiskt inte uppskattar det hela. För jag anser ju iaf att om man tvingar sitt barn till vissa saker som inte är nödvändiga (som att tex bära i sjal eller sele fast barnet inte vill) så går man ju direkt emot grunstommen som hela AP bygger på.