Är du en apförälder?

Nja, svarade nej, fastän jag gör mycket av det där, förutom ammar länge. Jag kräver inte självständighet av mitt sju månaders barn, inte heller att hon ska följa ett schema. Jag bär henne mycket (mer när hon var mindre och ville det, inte så mycket längre för hon är inte i så stort behov av det) och kommunicerar mycket med henne och försöker visa henne att jag förstår hennes signaler, när jag förstår. Jag tycker inte att jag behöver aktivt "lära" mitt barn någonting alls fortfarande, bara vara, barnet lär sig själv genom samspel och neurologisk mognad. 

AP-föräldrar brukar vad jag uppfattar ofta gå utanför det som står i punkterna, inte följa punkt 7, och faktiskt provocera mig en del genom att vara självgoda och tycka att deras sätt är överlägset bäst och andra borde ta efter dom, gärna försöka "hjälpa" andra att bli bättre föräldrar genom att föreslå bärselar till främlingar eller "hjälpa" andra föräldrar att tolka deras (de andras) barns signaler. Har sett gott om exempel på sånt här på familjeliv.

Det häller gäller naturligtvis inte alla AP-föräldrar, det finns säkert massor av jätteödmjuka AP-föräldrar, liksom föräldrar med andra åsikter inte heller alltid är ödmjuka. Men just dom här använder sin AP-status för att sätta gloria på sig själva och framställa andra som vilsna. Och anknytning är ju verkligen inget som AP har patent på. Om inte sjukdom eller missbruk kommer i vägen knyter alla barn an till sina föräldrar och tvärtom.

De brukar ge mig en "programmerad" känsla, typ hänga upp sig på praktiska saker som att bära utåt i babybjörn är dåligt och bära inåt i sjal är bra, framåtvända vagnar något som hör hemma på skräckkabinett, sova i samma säng bra, amma länge bra, inte lämna barnet till barnvakter/dagis förrän det är flera år. Typ som att det finns ett manifest att följa och att man inte kan anpassa de här valen efter en avvägning av vad som funkar för familjen och vad barnet signalerar. 

Många AP-föräldrar kanske också borde se upp lite så att de inte hänger upp sina liv på reaktionära mother blaming-teorier som bara leder till mer ojämställdhet. Det gäller iofs oss alla.  

Så här skrev jag i en annan tråd för nåt/några år sen angående AP (lite redigerat, eftersom det tog upp vissa saker i just den specifika tråden);

"Anledningen till att jag inte kallar mig AP, och stundtals verkligen tar avstånd ifrån det, är nog för att jag mött (oftast via nätet) människor som  varit näst intill maniska i sin tolkning av AP. Trist, jag gillar många av de steg /verktyg som är grunden för AP och har för den delen praktiserat några av dem själv (utan att veta att det kallades nåt särskilt), men när det börjar osa sekt/frälsning/halleluja/fördömning, då reagerar jag precis som jag gjorde när folk försökte få med mig i Livets Ord!

... varför är det oftast bara de pappafientliga biologisterna som kommer fram när de pratas om AP? Det finns ju uppenbarligen en sundare och mer balanserad version av AP, även om den inte syns så värst mycket här på Familjeliv. Om nu ni vettiga AP-föräldrar vet med er att det finns stolpskott som saboterar genom att misstolka AP-begreppet, varför gör ni inget åt det? Varför ingriper ni inte i diskussioner t ex här på FL (eller för den delen IRL!) när hysteriska människor skriker ”shame” åt de mammor som inte ammar/bär/samsover/slutar arbeta?Som sagt, synd på så rara ärtor…"

Känns faktiskt ganska aktuellt fortfarande. Jag gillar som sagt vissa delar av tänket, men gillar verkligen inte när det blir sektliknande. Här på FL kan det ibland bli riktigt skrattretande, som när en medlem deklarerade att det bara fanns _en enda_ människa i hela världen som kunde betraktas som äkta AP. Lustigt nog var det inte grundarna hon menade utan sig själv. Och jo, det var på fullt allvar

Så nej, jag är inte AP, men tycker det är synd att ett till vissa delar sunt tankesätt tagits över av fanatiker. Synd på rara ärtor, var det.

Jag tror jag måste hänga lite mer i AP trådar eller dyl här på FL...eller så kanske jag borde låta bli?
Jag känner inte alls igen mig i tänket som vissa AP föräldrar här tydligen ska ha?

Som sagt, ska man sätta en ettikett på vårat föräldraskap så är både jag och maken AP.
Vårat förhållninssätt till dottern och kommande barnet är:
* Vi bär mycket och gärna OM vårat barn vill eftersom vi tror på att primatdelen av oss människor gör att vi är skapta för att bäras när vi är nyfödda. Trikåsjalen är dock självklar i packningen till BB....
* Jag har ammat och ser det som viktigt och min make lika så, MEN jag tror på intet sätt att det är nödvändigt för att vara AP eller ha en bra anknytning till barnet.
* Det är en livsnödvändighet för barnet att ha en god anknytning till BÅDA sina föräldrar (och finns det inte en andra förälder i bilden så en mormor/morfar eller någon annan som står mamman nära), i synnerhet utifall något händer mamman som kräver att barnet behöver vara längre perioder utan mamman.
* Det finns inget possitivt i att låta ett barn gråta/skrika utan tröst, trösten måste inte innebära att ta upp barnet i famnen men vi tror på att det underlättar i synnerhet med små barn som annars har svårt att få ögonkontakt.
* Varje regel som införs skall ha ett konkret syfte, för att förhindra att barnet skadar sig eller skadar någon annan eller förhindrar förstörelse på något sätt. Att sätta regler bara för att sätta regeler känns meningslöst och inget vi sysslar med.
* Vårat barn är en självklart del av vårat liv och hör till familjen på alla sätt från dag 1.
* Vi slutar inte vara man och kvinna när vi fått ett barn och vi tror på att vårat barn mår bra av att se att mamma och pappa tycker om varandra, pussas och kramas (gränsen går vid att bevittna rent sexuella akter, det skulle inte falla mig in att ha sex i samma rum som vårat barn när barnet är äldre än 1 år)
* Alla känslor är ok att visa, både för vårat barn och för oss. Således kan vi gråta om vi är ledsna, vara arga om vi är arga osv. Det viktiga är att PRATA och FÖRKLARA efteråt så att barnet inte blir rädd eller tar på sig skulden för något som inte är barnets fel!

Sen finns det mycket mycket mer också, men det är iaf några saker...

"»Samsovning« signifikant riskfaktor

Att spädbarn sover i föräldrarnas säng är en omdiskuterad fråga. Det underlättar amningen och anknytningen mellan mor och barn [15, 16], och en del studier, bla en skandinavisk, har funnit att amning är associerad med lägre risk för plötslig spädbarnsdöd [1, 17-19].

Många studier har dock funnit samband mellan plötslig spädbarnsdöd och att spädbarnet sover tillsammans med föräldrarna [7-10].

I en del av dessa studier är korrelationen signifikant bara hos rökande mödrar [7, 9], men i den stora multicenterstudien »European Concerted Action on SIDS« (ECAS) (där data från den skandinaviska studien NORDSIDS var en viktig del) var »samsovning« en signifikant riskfaktor upp till 8 veckors ålder även hos icke-rökande mödrar [8].

Liknande fynd har nyligen rapporterats i en skotsk studie [10]. Risken ökade om en av föräldrarna var alkoholpåverkad eller mycket uttröttad.

Det förefaller vara säkrast att ha barnet i sängen när det ammas och är vaket, men att låta det sova i egen säng i föräldrarnas rum."