Överlevnadsbarn

Tack för alla svar. Det känns skönt att veta att man inte är den ända med ett krävande barn. Han tar somsagt all min tid och det i sig gör kanske inte så mycket. Det var mest lite chockartat i början när man inte riktigt förstod va det innebar att ge upp all sin fritid och sen har det fortsatt, de andra mammorna man pratar med lyckas baka laga mat och storstäda medan jag får vara glad om jag får på mig kläder, Men det har jag ifs vant mig vid. Det som är det jobbigaste är att sonen är så otroligt svårtillfredställd och mycket mycket ledsen stora delar av tiden. saker och ting är inte roliga mer än ett par minuter även om jag tex är med och leker så har han tröttnat på leken efter ett par minuter och börjar gnälla/gråta. Bärsele fungerar fördetmesta bra och i den kan han komma till ro och sova sålänge jag är i rörelse. försöker jag ställa mig och diska plocka med något blir han arg/ledsen. Han kan ibland sova dagtid om jag ligger hos honom. att sova ensam funkar oftast inte, ibland har jag lyckats smyga ut för att försöka äta lite men har då ofta bara hunnit sätta mig ner innan han är vaken och då har han inte alls fått så mycket vila så på sista tiden har jag inte ens försökt för jag tycker det är viktigare att han känner sig trygg med att sova. Han trivs bättre när pappan också är hemma och tillskilland från många high need så tycker han om att vara hos sin pappa sålänge han blir buren där med. Så det är till stor nytta.

Han hade faktiskt en väldigt traumatisk födelse. Jag hade tidig vattenavgång men förstod inte att vattnet hade gått trodde bara det var en hinnsäck för det var så lite och det sipprade inte efter som jag trodde det skulle göra. (han låg och blockerade resten av vattnet) ringde förlossningen och de tyckte att jag kunde stanna hemma till värkarna kommit igång men 1,5 dygn senare hade jag ännu ej fått regelbundna värkar dock väldigt starka och vi beslöt oss för att åka in. det visade sig att jag var öppen 7 cm men sen hände inget mer på flera timmar så de fick sätta igång värkarna på slutet blev sonens puls låg och det blev mycket brottom att få ut honom.  Och det slutade med sugklocka. Det visade sig att han bajsat i vattnet, de fick suga vatten i en timme ca på upplivningsbordet direkt när han kom ut innan jag fick honom. han var så tagen av förlossningen samt att han fått någon infektion att han inte hade någon lust att amma eller ta flaska så det fick bli sond i några dagar, men vi fick inet honom att ta bröstet däremot så gick han med på flaska så jag fick pumpa.
så jag tror säkert att det kan ha med det att göra.
Man bara önskar att man kunde göra något mer för sitt barn så han kunde få känna sig glad och tillfreds med livet. Det är slitsamt att se sin son så ledsen hur mycket man än försöker och försöker, Man ska inte känna sig oduglig, tyvärr är det mycket lätt att göra det när man vänt ut och in på sig själv ett antal ggr för att få allt att funka någerlunda. Tack igen för alla svar och tankar. så skönt att få skriva av sig och få respons.

Det jag vill säga med att framhålla att det är ett normaltillstånd för ett barn att vara så är inte på något sätt att slå någon på fingrarna för att de klagar på att de har ett krävande barn. Absolut inte! Tvärtom vill jag med begreppet "normaltillstånd" ge föräldrar till krävande barn en känsla av att de verkligen inte är ensamma och ge dem styrka i att sluta leta efter fel hos sitt barn och istället lägga energin på att hitta bra vägar tillsammans med sitt barn! Jag tycker det är viktigt att man får klaga, får känna att det är skitjobbigt osv. men jag tror att många letar efter "fel" hos sitt barn när det i själva verket faktiskt är ett helt vanligt barn som inte behöver gå på utredningar, som kanske inte har kolik eller som faktiskt tål mjölk osv. Ofta vill föräldrar till dessa krävande barn på något sätt hitta en diagnos på barnet när det faktiskt "bara" handlar om "ett helt vanligt barn". Och i min benämning av "ett helt vanligt barn" ryms oändliga variationer

Sedan kunde jag inte låta bli att skratta när jag läste om detta att inte kunna gå upp och gå på toa på natten för att ens barn vaknar och blir helt hysteriskt... Been there done that så att säga Fan, ibland kan jag ligga och hålla mig och försöka vänta in en stund som jag tror blir bra för att sedan kliva upp och inom 2 sekunder ha ett barn som skriker sig hes Lååååångt ifrån skrattretande egentligen men jag kände verkligen samhörighet med dig Konichiwa girl då

Visst finns det fler med "krävande" barn, jag har två! ; ) Båda hade kolik, ammade 1gång i timmen, den ena sov bara under promenader med vagn och skrek mer eller mindre all sin vakna tid, den andra vägrade ligga i vagn, den minste vaknar minst 5ggr/natt och skriker (16mån och har inte nattammat sen han var 8mån). Båda har hatat att sitta i babysitter, ligga på en filt, bärsele, den minste illvrålade även vid bilåkning till han var ca 5mån. Jag har upplevt spädbarnstiden som ett helvete föra att vara helt ärlig och undrar över vad som hände med det där "mysiga" och tiden alla pratade att man skulle njuta av!  Shit, mina barn var verkligen inga "njutningsbebisar" och har fortsatt vara jättekrävande även efter den första tiden. Men det är inte lätt för folk att förstå..(5åringen har för övrigt i våras fått autism diagnos, så han kräver ju mkt pga det också)

Jag läste också om detta begrepp för ett tag sen, i sällskap med min svägerska som ska få barn. Hon tyckte typ det var det löjligaste begrepp hon sett, varför kategorisera in barn på det viset? Jag kände mer, aha, nu fattar jag. Jag har aldrig nånsin kunnat sitta med sonen i famnen och han varit nöjd med att titta sig omkring. Det var gå med honom i sele, eller helst på armen så man kunde byta runt positionen. När han var 18mån slutade vi natta honom genom att promenera honom i selen, det är nu 3mån sen och det tar 45min för honom att varva ner. Han har aldrig legat på filt, han började skrika i frustration. Ett tag när han tränade på att vända sig gick det en liten liten stund. Han gillar inte barnvagn, vägrade åka bil osv. Jag har gjort om min bild av barn lite efter att ha fått ett sånt "vilt barn". Jag har mer accepterat att han är som han är och bara att läsa att det finns andra gjorde saken lättare. När jag som Peap säger, började tänka att det är naturligt att de inte vill bli ifrånlagda, vill amma ofta, vill vara nära osv känns det också lättare. Det jag kan säga som kanske är lite tröst är att nu när han är äldre än din tycker jag han är extremt trygg av sig. Han kan leka själv vissa stunder, han kan somna om på egen hand (eftersom jag sover oavbrutet mellan 00 och 06), han tyr sig gärna till andra människor på ett sunt sätt, han ger intryck av att förutsätta att vi alltid vill honom väl, han kramar andra familjemedlemmar och dagisfröknar osv. För mig känns det som en otrolig bekräftelse efter att ha mött hans "highneed" behov att det gjort honom så trygg som han verkar vara nu. Jag får för mig att om jag kämpat emot med inställningen att "han minsann ska kunna ligga still som andra barn", nekat honom amning, samsovning, bärande och annat hade han varit mer otrygg.

Oj vad arrogant jag låter inser jag nu.
Kontentan av det hela är i alla fall att jag tror få barn faktiskt är sådär medgörliga och självständiga som alla vill ha det till. Det går lite prestige i att ha en bebi som kan göra allt själva och att kunna säga att vi daltar inte, blablabla.
Skit i det, lyssna på ditt barn och fortsätt göra som du gör och när det är tungt och jävligt tänk på hur ditt barn utvecklas som får vara med och se altl du gör, de flesta barn är nog såhär, men det är bara en liten del av livet.

Dessutom blir man stark av att plocka ur diskmaskin med knäböjsmetoden och bebi på armen, och skitsamma om du inte hinner sopa golv varje dag, det är så mycket viktigare med den lilla mjuka klump som hänger fastklistrad på dig.