Överlevnadsbarn

konichiwagirl: Jag var jätteorolig inför dagisstarten med sömnen. Han hade ju då aldrig somnat liggande utan alltid när vi burit i sele. Men jag tänkte kallt att det är deras jobb, att få barn att somna. De första tre dagarna gick det inte, två dagar fick de bära honom och ytterligare några dagar senare somnade han på golvet i famnen hos en fröken. Nu går han tydligen till madrassen och lägger sig själv Det händer inte hemma. Det verkar ändå som att han fattar att det inte är samma hemma som på dagis. Alla mina farhågor halvåret innan var lite i onödan kan man ju säga i efterhand.

Vi har samma erfarenhet som Madeleineh när det gäller somna på dagis. Under inskolningen gjorde min man som han gör hemma, dvs bar henne. Sen när hon lämnades första gången gjorde personalen som min man. Så gjorde de första veckorna sen kunde hon somna bredvid personalen på sin madrass. Numera är hon nästan alltid först in till sin madrass när det är sovdags . Hemma gör vi dock såsom vi alltid har gjort, dvs jag ammar till sömns å min man bär eller vaggar.

va ju inte meningen att göra hela texten blå vet inte hur jag burit mig åt.. hmm

Den skrikande vagnen övergav vi ganska tidigt, sele fungerar jättebra att gå med när det händer saker, då kommer han ju upp och kan titta lite mer. Vi har köpt en ergonomisk sele som är väldigt bra nu när sonen har blivit så tung. Angående det motoriska så löser det sig, trots att de inte vill vara på golvet. Sonen började krypa när han var 11 månader.

Min pojke var nästan en high-need bebis. han ville vara i famnen nästan hela tiden och ammade jämnt kunde bara sova nära. Men han gillade barnvagnen och att åka bil om jag planerade tiden rätt.
Han är nu 7 år och har fortfarande stort behov av att vara nära. Vi samsover fortfarande och jag har inga egna fritidsintressen utan är med honom nästan all min lediga tid. Ammade honom i nästan 6 år, detta underlättade tillvaron.

@ Silversand
Oj, det var ovanligt! Tror faktiskt aldrig jag hört om att någon ammat så länge. Hur tar folk något sådant? Eller det kanske inte andra har vetat om att ni gjort?

Min son är snart 6 MÅNADER och jag blir redan mött med en stor del skepsis både här och där när jag talar om att han helammas och inte får nåt annat än tutte. Eller att jag planerar att fortsätta så länge vid båda trivs med det.

Får jag fråga varför man ammar så länge, är det då bara för mys/kärlek/trygghet? Eller har det näringsmässiga fördelar?

Frågar av genuint intresse, för det är som sagt första gången jag hör någon som ammat förbi fyra år.

Vi har med en ergonomisk bärsele som jag trivs bra med men orkar ändå inte gå jättelångt med den. Min son väger redan 10 kg :) men hemma och när vi går smårundor annvänder jag den. kan varmt rekomendera alla som behöver "bära" sina barn mycket skaffa en bra sele för allt i världen för oj va kroppen slits av att bära!

tyvärr fick vi aldrig rätt på amningen pga starten så vi kämpade kämpade och kämpade med det  två månader innan vi gav upp och annvände ersättning ist. Och det var med stor sorg för jag hade mjölk så jag hade kunnat sälja om jag hade haft tid att sitta vid pumpen mer. Så det kändes så sorgligt på något vis att vi inte fick rätt på det. Vet någon hur det är med sjalar. hur länge kan man ha barnet i den? vi skaffade aldrig och nu känns det inte lönt. tror inte han hade gått med på det heller. han e lite känslig med närhet som inte är på hans vilkor.. men det hade varit kul o prova.

Vilken bra tråd, lägger denna i favoriter och återkommer när jag har tid att läsa. Har också ett krävande barn, hon är 3 år nu. Vår 3-månaders har en heeelt annan personlighet även om hon också kräver mycket närhet, skriker mer än många andra, ammar ofta och har svårt att sova, så är det så mycket som skiljer att det är omöjligt att inte inse att stora tjejen helt enkelt är ett sk high need (eller känsligt barn som jag oftare vill kalla det).

Har läst jättemycket vetenskapligt om detta och har en del kommentarer om listan med "kännetecken" som Peap skrev, men det får jag återkomma till. Kan bara kort säga att rent vetenskapligt finns det inga krav för att alla dessa punkter måste stämma för att det ska röra sig om denna temperamentstyp. Det finns variationer och vissa är tex mer åt det hyperaktiva hållet medan andra, som min dotter, är inte ett dugg hyperaktiva. Hon är tvärtom om lugn i sitt sätt och i sin lek och leker gärna stillasittande lekar osv. Dessutom är det inte vad det handlar om i grund och botten, långt ifrån... men det kan som sagt vara kännetecken om en bebis är väldigt extrem på några eller de flesta av essa punkter. Som sagt, alla bebisar är väl mer eller mindre så... om man låter dem få utrymme för sina behov!

För mig handlar temperamentet mer om en känslighet som präglar hela existensen hos barnet. Men mer om det som sagt.