Överlevnadsbarn

Vittra: Vad spännande, Ska bli intressant att läsa mer om, Jag kan också känna att denna tråden är bra, Kan säga att jag känner mig mycket bättre till mods sedan jag startade tråden och har fått så fin respons och fått läsa om era situationer och tankesätt, Känns inte längre som att jag är så ensam. Hoppas det med gäller för er andra:)

Var skriver jag att ni inte gör ert bästa?

Jag kan inte hjälpa det men kommer osökt att tänka på Hasse & Tages sketch "Spik i foten...!?" över hur denna tråd tog fart.

Som jag skrev så har jag svårt för när föräldrar beskriver sina barn som krävande. Jag har svårt för när barn ges epitet som snäll, lätt eller krävande. Är det barnet - eller situationen - som är krävande? Är det förälderns förväntningar på barnet som inte infrias? Är det föreställningen om hur livet med en bebis ska vara som inte stämmer med verkligheten?

Att säga att "är inte alla barn såna?" - som vill bäras, amma ofta & vara med - det är inte på långa vägar sagt för att på något sätt ge en förälder dåligt samvete, utan sagt för att.... är det inte så? Det är inte min mening att ge någon dåligt samvete, det brukar vuxna (kanske framförallt föräldrar?) vara bra på att göra på egen hand.
Mitt inlägg ska inte tolkas som att det är du som förälder som är gnällig. Jag skuldbelägger ingen förälder, men jag kan tycka att barnet skuldbeläggs.
Som i så mycket annat kring barn - hur skulle det kännas om din partner pratade om dig på det sättet?

Jag upplever påpekandet - för det är i min mening mer av ett konstaterande än en faktisk fråga - som ett sätt att säga "det finns inga krävande barn". Eller, om du så vill, "det finns inga barn som är mer krävande än andra och det är hos er problemet ligger om ni tycker att det är jobbigt". Det är i min mening en väldigt oförstående attityd inför en situation som kan vara rejält jobbig. Jag kan villigt erkänna att jag, när jag väntade barn, hade förväntat mig något helt annat än det här. Men jag är inte kunskapslös - jag vet att spädbarn vill vara nära, jag vet att de vill amma ofta om de ammas fritt, jag vet att de gärna vill bli burna. Jag har sett ett par undantag, men de är också undantag av en eller annan anledning.

Men som jag skrev, barn är olika, och jag tycker inte att det är förvånande att barn kan vara mer behövande än andra. I mina ögon, en person som nära nog gått i väggen för att jag gett och gett och gett och det ändå inte är tillräckligt, är det en krävande och jobbig situation och jag har förståelse för att TS tycker att det är jobbigt. För mig var det en jättestor lättnad att läsa om "high need children" och gav mig en betydligt större förståelse för sonen - han var då runt två månader gammal och sov enbart på mitt bröst, vägrade sjal och sele, samt ville vara i konstant rörelse i vaket tillstånd när han inte ammade.

Och det är en sak att säga "jag tycker att du uttrycker dig respektlöst om ditt barn", en annan sak att ifrågasätta existensen av barn som behöver mer av sina föräldrar än andra. Och nej, jag skulle inte känna på något speciellt sätt om min man sade "min fru behöver väldigt mycket av mig just nu, hon är aldrig nöjd, och det tycker jag är jobbigt och frustrerande" (om än jag skulle tycka att det var tråkigt att han kände på det sättet...).

Jag tycker att det är jättejobbigt att min son är så ledsen och har så svårt att slappna av och vara glad. jag hade inte på långa vägar trott att man kunde må så dåligt när det va meningen att man skulle vara lycklig. Vist förstod jag  att det skulle vara jobbigt men kunde inte föreställa mig att det totalt dränerade mig. Det har gått i vågor.. kännts som att det blivit lite lättare och sen kommer nästa fallgrop. flera veckor som man håller på att gå under.
Det har gett mig mycket att läsa om överlevarbarn även om det inte finns så mycket om det. Många tycker att det inte är något konstigt, det ska vara så, alla barn har humör vill bli burna osv. Men i min omkrets är jag nästan ensam om att aldrig kunna lämna mitt barn ifrån mig. att inte äta ngt på en hel dag om jag är ensam med honom. kanske inte ens får på mig kläder eller kan gå på toaletten. eller så orkar jag heltenkelt inte försöka för jag vet att det kommer bli en konflikt och är jag då tillräckligt trött redan så orkar jag bara inte. typ uppgivenhet. Jag sitter här och tittar ut på världen som fortsätter att röra sig framåt medan jag sitter fast. så känns det lite. Jag älskar min son så otroligt mycket men ändå så gör det så ont att jag inte är glad. jag borde vara glad när jag har värdens finaste pojke i mina ögon.
Nu vet jag att jag inte är ensam, att det finns ett namn. Att jag inte överdriver, skämmer bort honom etc..

Jag känner igen mig väldigt mycket i det både madeleineh och konichiwa girl skriver. Eftersom vår tjej nu har hunnit bli 3 år så kan jag bara säga att jag känner exakt som madeleineh när det gäller att man får en sådan otroligt stark bekräftelse på att man gjort rätt när man försökte göra allt för att tillgodose de där starka behoven. När man ser hur självständiga, trygga och sociala de blir när de blivit äldre! Jag kan inte ens i ord förklara hur stolt jag blev i sommras när vår lilla tös sprang omkring och lekte fritt med de andra barnen på midsommarfesten, fullkomligt berusad av lycka var hon, och så fullkomligt trygg med människorna där, med omgivningen, och hon behövde inte ha oss i hälarna för att våga leka. Förra året satt hon helst i vår famn och tittade på allt från håll, kinkade så fort det blev lite för mycket osv. Det är bara ett av många exempel på hur hon utvecklats, och det känns bra i ens lilla mammahjärta när man ser hur glad och social hon blivit, och precis som du säger så tyr hon sig till andra människor på ett sunt sätt istället för att, som förr, vara rädd och/eller avvaktande inför både kända och okända människor.

Som bebis hatade vår tjej att åka bil, att åka vagn, att vara i nya och okända miljöer, hon reagerade negativt på för mycket stimulans, och för lite stimulans, hon skrek sig till sömns under hela sitt första levnadsår, bortsett från en handfull gånger då hon mot alla odds kunde somna in lugnt och tyst (behöver jag tillägga att vi bar, vaggade, hoppade, vankade, ammade, ja allt, men hon skrek ju vad man än gjorde och somnade mycket sällan vid bröstet). Det spelade ingen roll vad man gjorde så var det gnäll och skrik mest hela dagarna. Men framförallt så är det nog hennes oregelbundenhet som har varit jobbig. När vi slutade försöka schemalägga henne blev allt mycket bättre, men hon har aldrig haft några fasta tider varken för mat eller sömn. Sedan vi struntade i att titta på klockan för att bestämma lunchdags (då var hon runt 1½ år) så har hon kunnat äta allt från 10.30-13.30, man vet aldrig när hon är hungrig. Och så är det tyvärr än idag. Samma sak med sömnen. Hon äter dessutom väldigt ojämt, vissa dagar jättemycket, men ofta knappt alls. Som bebis var hon oerhört svår att få nöjd och oftast skrek hon även i bärsjalen. Hon totalvägrade att vara i andras famnar, och klarade absolut inte av att man la ifrån sig henne några sekunder. Hatade givetvis att ligga på mage. Det är faktiskt inte alla barn som är så. Jag har faktiskt inte stött på någon hittills (i verkligheten) som varit så krävande som vår första dotter. Jag blir än idag fullkomligt chockerad när jag ser bebisar ligga och jollra förnöjsamt på ett köksgolv medan mamman lagar mat, eller på ÖF där bebisar ligger och grejar någonstans medan mammorna fikar. De somnar i egna sängar, gillar att åka bil och sover utomordentligt bra i vagn?! Det tillhör inte min verklighet. Så man kan inte komma och säga att alla barn är så här. Då skulle inte barnvagnar eller spjäsängar ens existera och förmodligen skulle inga småbarnsfamiljer ha bil eftersom man inte kan ta sig någonstans utan en fullkomligt hysteriskt skrikande bebis i bilen.

Angående vetenskapligt kring detta så är det framförallt forskning gjord av Thomas och Chess som man grundar idén om temperamentstyperna på. Här står lite om det: en.wikipedia.org/wiki/Temperament
Det rör sig alltså om tre temperamentstyper man funnit hos spädbarn varav "difficult" är en typ. Det är de krävande barnen, fussy, spirited, high need, eller på svenska, överlevarna.

"Difficult babies tend to be very emotional, irritable and fussy, and cry a lot. They also tend to have irregular eating and sleeping patterns."

Precis detta är vad forskningen har kommit fram till, krävande barn tycks ha en känslighet som påverkar det mesta hos barnet. Angående Dr Sears så var det visserligen hon (han, dem) som myntade begreppet "high need" men det har funnits många andra begrepp för samma fenomen långt tidigare. Dessutom så har de främst (endast?) utgått ifrån sin egen erfarenhet med sitt eget barn, och har ingen vetenskaplig grund i tex de 12 kännetecknen. Det är ju bara 12 kännetecken som stämde på deras barn! Därför blir jag ofta lite irriterad när man alltid bara hänvisar till dr sears när det rör diskussioner om "krävande barn", de är bara väldigt duktiga på att sälja sin affärsidé... framförallt irriterar jag mig på den utomordentligt dåliga "översättningen" när det gäller "activity level". Det finns ingenting som säger att dessa barn är hyperaktiva. Det är öht inte vad som menas med activity level, även om nu många (kanske de flesta) av just de krävande barnen har högt på denna så behöver det inte vara hyperaktivt utan det kan lika gärna vara inre aktivitet, mental aktivitet. Tex grubblande och dagdrömmande!

Här står lite mer om temperamentstyperna:
www.psychpage.com/family/library/temperm.htm
Här kan man också läsa en hel del smått och gott:
www.temperament.com/

Något jag läst i en av mina böcker (The development of children av Cole mfl) är att studier har visat att barn med detta temperament löper större risk att utveckla en otrygg anknytning än andra barn. När man tänker efter är det kanske inte så konstigt. De är fruktansvärt svåra att tillfredställda. Och framförallt, skriken och missnöjdheten riskerar att skapa frustration, ilska, maktlöshet och tom depression hos föräldrarna. Det blir en ond cirkel och föräldern får ännu svårare att kunna bemöta de behov barnet har. Därför är det ju verkligen ännu viktigare att man är lyhörd inför dessa barn, och försöker bemöta de extra tydliga och extra starka behov som barnen har, och inte "tränar" dem i att bli självständiga, kanske genom att låta dem skrika... (som många välmenande släktingar kanske ofta råder om)

Peap:
Någon skrev det ganska bra om dessa barn. De kräver helt enkelt mer av allt.
Om andra barn kräver närhet, lyhördhet, bärande, ammande, osv. Då kräver dessa barn allt detta gånger hundra! Och är ofta ändå inte nöjda... jag förväntar mig inte att du eller någon annan som inte har ett sådant barn ska förstå detta, men kanske du åtminstone kan acceptera att alla barn inte är fullt så enkla att ha att göra med?

Du anser alltså att det inte finns medfödda variationer hos människan? Alla är "tabula rasa"?

Det handlar förövrigt inte om att skuldbelägga. Det handlar om att finna förklaringar.

Du är inte ensam, du överdriver inte och du skämmer absolut inte bort honom
Det bästa sättet att skapa trygga och självständiga barn är att erbjuda trygghet. Han växer, utvecklas och mognar. Det är tungt den första tiden, kanske det första året eller tom de första 2-3 åren! Men så småningom kommer du att få belöningen

Vår son var också väldigt krävande när han var mindre. Redan första dagen på bb märktes det, han grät och skrek oavbrutet medan de andra nyföddingarna sov i sina plastbaljor. Sen när vi kom hem så fortsatte det så, han var nästan alltid ledsen, ville amma nästan hela tiden, bli buren jämt, omöjlig att lägga ned någonsin, hatade att åka vagn och bil. Jag blev så uppstressad av hans skrikande att jag gjorde allt i min makt för att han skulle vara nöjd, så att "låta honom skrika av sig" var det aldrig någonsin tal om. Sen började han bli lite nöjdare när han var runt 6 månader, hyperaktiv, men glad så länge det fanns något spännande att göra. Nu är han 18 månader och oftast glad, men det är fortfarande omöjligt att göra något annat när han är med ex diska, baka, sortera tvätt. Men det funkar och huvudsaken är att han är glad! Jag kan dock bli chockad när jag ser andra bebisar/barn som är lugna på ett sätt som han aldrig varit och tänka att OJ, så annorlunda det skulle vara att ha en sån! Men naturligtvis föredrar jag ändå min lilla illbatting .

Ser att det är ett par här med barn som inte är så tidigt motoriskt.....jag undrar om det kan ha viss betydelse. Jag har två pojkar - en "tidig" och en "sen". Min äldsta är den som varit lite småsen med det mesta motoriskt. Han har alltid passat exakt in på high-need-baby.....förutom att de ofta ska vara motoriskt framåt och tidiga.....så jag tror det snarare är en annan personlighetstyp som just han är.....och kanske några av era andra barn också .

Jag har alltid upplevt honom som lite "grubblande", funderande. Han har alltid älskat att läsa böcker och väldigt fokuserad på detaljer. Han är också något av en perfektionist.......när han väl gör något ska det gå lätt och smidigt ofrån start. Går det inte som han tänkt omedelbart så har han missbedömt läget och testat för tidigt. Här testas INGENTING förrän han är helt säker på att klara utan att misslyckas.....på minsta sätt. Har alltid haft ett extremt behov av att saker hela tiden ska hända och att vi som föräldrar varit med aktivit.....fast jag har svårt att avgöra om det behovet verkligen har varit större än hans lillebrors eller om det bara är så att lillebror har haft lättare att så att säga hitta underhållningen på egen hand (eftersom han varit tidigare motoriskt och mycket mer "vill prova själv, vill prova själv, vill prova själv").
  
Han är hur som helst  idag snart 3 år och jag upplever honom verkligen inte som ett besvärligt barn....väldigt lite "trots", han är lätt att prata med (även om han inte är den mest verbale, var småsen med talet om ej med förståelsen), och lätt att så att säga förhandla med. Han har mycket bestämda åsikter om hur saker och ting ska vara men om man pratar med honom om det och förbereder honom så blir det få konflikter. Han är som sagt inte alls motoriskt lagd. Han kan alla bokstäver stora som små som ett rinnande vatten, kan skriva ett par ord med hjälp av datorn och han kan skriva dem med såväl stora som små bokstäver (har inte motoriken med penna), räknar till hundra, kan para ihop ental till två- och tretal, har inte minsta problem att hantera musen och både klicka och dra rätt på datorn......men han har jätteproblem med att exempelvis få på (även av) sig kläder (fast även det är lite irrationellt, han kan verkligen inte få på sig en strumpa men däremot rätt ofta knäppa dragkedjan på en jacka).

Lillebror är mer som "alla" andra. Han har ett enormt närhetsbehov och passar som alla barn in på kriterierna, men det är inte på samma sätt . Det går lite mer i perioder och framför allt så är det inte ALLTID. Han har kunnat vara supetuttig, bära, bära, bära, men så samtiigt även vara alldeles nöjd och till freds på golvet en stund. Han har ett humör som ja, inte vill säga lite, oerhört mycket starka känslor uppoch ned.....men inte samma sak . Han är överallt, ska göra och testa allt.......men han är absolut inte ett high need barn.